King svidar om
Det kändes lockande att sätta "Kejsarens nya kläder" som rubrik på den här bloggen om modemagasinet Kings nya form. Men riktigt så hårda ska vi inte vara. Det finns saker jag gillar i en annars ganska märklig redesign.
Det första jag tänker på är de spärrade versalerna som återkommer frekvent i rubriker och vinjetter. King använder de på exakt samma sätt som The Face gjorde på 80-talet. Att inspireras av Neville Brody, legendarisk art director på The Face, är inte fel. Frågan är bara hur uppenbar källan kan få vara. För mig ger det hur som helst en tydlig retrosignal vilket inte känns så bra i det här sammanhanget.
Jag saknar inte den kursiva antikvan som varit en darling för King sedan starten för tre år sedan. De nyinförda rubriktypsnitten är det inget fel på. Tycker dock att man jobbar med dem lite för inkonsekvent, vilket är synd.
Istället för att sätta en riktigt bra grund-design verkar man ha prioriterat att designa de enskilda sidorna snyggt. Och det lyckas man med. Gillar speciellt den stora modeundersökningen som andas Bauhaus och 30-tals modernism i sitt formspråk. Ambitiöst, men på bekostnad av helheten definitivt.
Jag uppskattar att man tagit bort färgen gult från färgpaletten. Gult har inget i ett modemagasin att göra anser jag. Man ser det tillräckligt i skvallerblaskor och Rusta-kataloger. King jobbar bra med egna unika färger så när som på ren cyan som ändå är det bästa valet av de tre grundfärgerna (svart borträknat).
Man kan fundera på vem som egentligen köper King. Åldern på den genomsnittlige Kingläsaren är garanterat högre än vad man uppger (27 år). Inga 20-åringar drömmer om en Omega Seamaster för en halv miljon, eller vill läsa en intervju med Leif GW Persson. Därför borde man istället ta steget fullt ut och bli den gubbmodetidning som man faktiskt är. Bort med androgyna tonårs-modeller på de stora modejobben och hyr in några modeller från Dress Mann-stallet istället.
Den aristokratiske krönikören Marcus Dunberg är på helt rätt spår med sin bitterljuva text om gör-om-mig-syndroment, något som inte lämpar sig för män med klassisk smak. Bli en (mode)kung med värdighet, King.
Det första jag tänker på är de spärrade versalerna som återkommer frekvent i rubriker och vinjetter. King använder de på exakt samma sätt som The Face gjorde på 80-talet. Att inspireras av Neville Brody, legendarisk art director på The Face, är inte fel. Frågan är bara hur uppenbar källan kan få vara. För mig ger det hur som helst en tydlig retrosignal vilket inte känns så bra i det här sammanhanget.
Jag saknar inte den kursiva antikvan som varit en darling för King sedan starten för tre år sedan. De nyinförda rubriktypsnitten är det inget fel på. Tycker dock att man jobbar med dem lite för inkonsekvent, vilket är synd.
Istället för att sätta en riktigt bra grund-design verkar man ha prioriterat att designa de enskilda sidorna snyggt. Och det lyckas man med. Gillar speciellt den stora modeundersökningen som andas Bauhaus och 30-tals modernism i sitt formspråk. Ambitiöst, men på bekostnad av helheten definitivt.
Jag uppskattar att man tagit bort färgen gult från färgpaletten. Gult har inget i ett modemagasin att göra anser jag. Man ser det tillräckligt i skvallerblaskor och Rusta-kataloger. King jobbar bra med egna unika färger så när som på ren cyan som ändå är det bästa valet av de tre grundfärgerna (svart borträknat).
Man kan fundera på vem som egentligen köper King. Åldern på den genomsnittlige Kingläsaren är garanterat högre än vad man uppger (27 år). Inga 20-åringar drömmer om en Omega Seamaster för en halv miljon, eller vill läsa en intervju med Leif GW Persson. Därför borde man istället ta steget fullt ut och bli den gubbmodetidning som man faktiskt är. Bort med androgyna tonårs-modeller på de stora modejobben och hyr in några modeller från Dress Mann-stallet istället.
Den aristokratiske krönikören Marcus Dunberg är på helt rätt spår med sin bitterljuva text om gör-om-mig-syndroment, något som inte lämpar sig för män med klassisk smak. Bli en (mode)kung med värdighet, King.
Kommentarer
Trackback
