Dags att stämma i bäcken, Sonic
Typ papper har granskat tidningen som kallar sig för Sveriges musiktidning.
Det redaktionella materialet i Sonic finns egentligen inte mycket att anmärka på. Möjligtvis känns retrodelen i bakvagnen lite överflödig. Sonics profilering på ny musik med tonvikt på svenska nyheter inom popmusik räcker bra som den är. Man köper inte Sonic för att läsa om Neil Youngs liveplattor från 70-talet.
Det finns desto mer att fundera kring när det gäller formen:
När jag tittar på omslaget till nummer 44 (nummer ett kom ut i november 2000) tänker jag på en annan svensk tidning som råkar ligga på köksbordet hemma, Vårdguiden. Jag vet inte varför jag gör det, men associationen är ytterst obehaglig när vi talar om ett popmagasin. Det kan bero på den mesiga fägen, den tama typografin och bilden som är lätt oskarp och ser solblekt ut.
Typsnitten är ett av Sonics största bekymmer. Någon måste vara väldigt kär i rubriktypsnittet som hängt med i tidningen alldeles för länge, det borde faktiskt aldrig ha införts. Sans-serifen man använder är för vanlig och tillämpas inte till sin fördel. Man ser ofta liknande typsnittsval i corporate-broschyrer och enklare företagstidningar. Det har inget i ett popmagasin att göra.
Det mesiga färgvalet på omslaget går igen även i inlagan. Färgplattor i rosa, ljussblå, mossgrön och tantlila får mig att tänka på Vårdguiden igen. Sonic har målat in sig i ett hörn genom att använda en ny färg på tidningshuvudet till varje nytt nummer. Det är en dålig idé som man också envist håller fast vid. Jag retar mig dessutom på att rubrikerna nästan alltid innehåller endast namnet på artisten eller bandet man skriver om. Ren slöhet? Kan inte hitta någon annan förklaring.
Vad som dock är bra är bildmaterialet. Tyvärr dras den ljuspunkten ner av en undermålig repro. Färgtrycket är inte i harmoni med pappret och jag ser slarviga friläggningar och omotiverad oskärpa på allt för många bilder.
Det är en myt att Sonic skulle vara en uppföljare till den stilbildande och mycket fina tidningen Pop, som lades ner 1999. Det finns få gemensamma nämnare. Framför allt hade Pop en riktig magasinkänsla, vilket Sonic är helt befriad ifrån.
Jag tror att många av Sonics problem beror på att man blivit hemmablind. Jag hittar ett nummer från 2003 där formen är i stort sätt identisk. Fem år (säkert är det längre än så) är en evighet i dessa sammanhang. Om Sonic vore en gratistidning skulle man kanske ha överseende, men för 60 kronor förväntar jag mig betydligt mer av Sveriges musiktidning.
Gör något innan det är för sent, Sonic. Eller gör det bättre själv då, kanske någon tycker... Gärna.
Det redaktionella materialet i Sonic finns egentligen inte mycket att anmärka på. Möjligtvis känns retrodelen i bakvagnen lite överflödig. Sonics profilering på ny musik med tonvikt på svenska nyheter inom popmusik räcker bra som den är. Man köper inte Sonic för att läsa om Neil Youngs liveplattor från 70-talet.
Det finns desto mer att fundera kring när det gäller formen:
När jag tittar på omslaget till nummer 44 (nummer ett kom ut i november 2000) tänker jag på en annan svensk tidning som råkar ligga på köksbordet hemma, Vårdguiden. Jag vet inte varför jag gör det, men associationen är ytterst obehaglig när vi talar om ett popmagasin. Det kan bero på den mesiga fägen, den tama typografin och bilden som är lätt oskarp och ser solblekt ut.
Typsnitten är ett av Sonics största bekymmer. Någon måste vara väldigt kär i rubriktypsnittet som hängt med i tidningen alldeles för länge, det borde faktiskt aldrig ha införts. Sans-serifen man använder är för vanlig och tillämpas inte till sin fördel. Man ser ofta liknande typsnittsval i corporate-broschyrer och enklare företagstidningar. Det har inget i ett popmagasin att göra.
Det mesiga färgvalet på omslaget går igen även i inlagan. Färgplattor i rosa, ljussblå, mossgrön och tantlila får mig att tänka på Vårdguiden igen. Sonic har målat in sig i ett hörn genom att använda en ny färg på tidningshuvudet till varje nytt nummer. Det är en dålig idé som man också envist håller fast vid. Jag retar mig dessutom på att rubrikerna nästan alltid innehåller endast namnet på artisten eller bandet man skriver om. Ren slöhet? Kan inte hitta någon annan förklaring.
Vad som dock är bra är bildmaterialet. Tyvärr dras den ljuspunkten ner av en undermålig repro. Färgtrycket är inte i harmoni med pappret och jag ser slarviga friläggningar och omotiverad oskärpa på allt för många bilder.
Det är en myt att Sonic skulle vara en uppföljare till den stilbildande och mycket fina tidningen Pop, som lades ner 1999. Det finns få gemensamma nämnare. Framför allt hade Pop en riktig magasinkänsla, vilket Sonic är helt befriad ifrån.
Jag tror att många av Sonics problem beror på att man blivit hemmablind. Jag hittar ett nummer från 2003 där formen är i stort sätt identisk. Fem år (säkert är det längre än så) är en evighet i dessa sammanhang. Om Sonic vore en gratistidning skulle man kanske ha överseende, men för 60 kronor förväntar jag mig betydligt mer av Sveriges musiktidning.
Gör något innan det är för sent, Sonic. Eller gör det bättre själv då, kanske någon tycker... Gärna.
Kommentarer
Trackback
