Ett noll ett (forts...)

Omslaget är en kommersiell mardröm vill jag påstå. På gränsen till oläsbara rubriker och ett tidningshuvud (runt klistermärke) som knappast sticker ut bland hård konkurrens i ett tidningsställ. Personen på bilden väder bort blicken och man ser inte hennes ansikte fullt ut. Det enda som traditionellt skulle kunna vara ett bra säljargument är att personen är en kvinna. Kvinnor på omslag säljer generellt bättre än män. Fast betänker man att målgruppen för den här tidningen är musiknördar, min bild av en musiknörd är en man, så kanske det för en gångs skull hade varit bättre med en manlig artist eller grupp.

Men Ett noll ett är inget kommersiellt magasin, trots att den distribueras via Tidsam och Interpress. Efter 23 år känner man säkert sina läsare och impulsköpare göra sig icke besvär. Ett noll ett är till för fansen och är en tidningsformgivares våta dröm.

Nummer 50 med Wenndy McNeill på omslaget är det första numret i en helt ny kostym. Tidningen vill fortfaramde vara ett musik-fanzine som fokuserar på en smal scen och just fanzine-kopplingen har det tagits ordentligt fasta på i den nya formen. Underground-känslan är verkligen bevarad. Det finns inga färgbilder i A4-inlagan (vad annars?) men väl ett karaktäristiskt färgat papper som smart skiljer av annonser och en skivrecensions-del i framvagnen.

De ambitiöst skrivna texterna är satta i en enkel form som bygger på trespalt med rak högerkant. Luftspalter finns det gott om och så pass mycket luft att det nästan blir till ett grafiskt element. Ibland känns det rätt, men några av uppslagen har en sämre balans på bekostnad av den leken. Det kanske behövs några nummer för att få det att fungera fullt ut.

I slutordet säger chefredaktören Nicke Bostöm att: "vi bryr oss inte så mycket om att vara journalister". Det uttalandet förstår jag inte riktigt. Det finns givetvis brister i texterna, tänker främst på rubrikerna som är lite tama och ingresserna som är på tok för långa. Men i övrigt är Ett noll ett en klart läsvärd och inspirerande tidning. Man kan ha den liggandes och plocka fram om man behöver nya musikaliska uppslag. Jag blev direkt nyfiken på Sparven från Edmonton, det vill säga Wendy McNeil. Kanadensare har ju gjort det förr.

Kommentarer
Postat av: Smul

Jag gillar henne. Hon har spelat en hel del i Sverige, bland annat med Anne Brun. Jag såg henne på södra bar för ett par år sedan, mycket opretentiöst och bra. Jag tror att hon är "likable"

2008-03-16 @ 21:04:11
URL: http://smuloravallt.blogspot.com
Postat av: Tom

Läste att hon bor i Sthlm ibland. Ska absolut kollas upp. Litar på dig också förstås. :)

2008-03-16 @ 21:31:28
Postat av: Smul

Fast, en fråga kan det inte vara tilldragande med en tidning som helt bryter mot "reglerna"? Jag menar jag tyckte det var fint fast hon tittade bort och så. Tänkte att jag skulle kika efter den nästa gång jag är på presstopp till och med. Kan inte det sälja att det inte är som det ska?

2008-03-16 @ 21:42:50
URL: http://smuloravallt.blogspot.com
Postat av: Tom

Jo målgruppen fattar säkert. Men ska man hitta nya läsare är omslaget i svåraste laget. Man vill gärna tro att en udda form lockar. Så brukar det dock inte vara tyvärr.

2008-03-16 @ 22:16:55
Postat av: Smul

då förstår jag precis.

2008-03-17 @ 22:40:34
URL: http://smuloravallt.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0