Q:s ansiktslyftning



Q är Englands kanske främsta musiktidning. Den har funnits sedan 1986. Att vara tidning och bäst i England kan också betyda bäst i världen. Få kan göra tidningar som engelsmännen.

Ändå klagas det ofta på brittiska musiktidningar. Magasin som Mojo, Classic Rock och Uncut anses vara gubbiga och Q klarar sig nog inte heller undan den stämpeln. För visst, tonvikten på det redaktionella materialet är klassiskt, alltså musik som producerats i god tid före milleniumskiftet.

Det råder en fundamental missuppfattning att unga musiknördar bara lyssnar på ny musik. Ett musikintresse är ofta ett arv hemifrån, och föräldrarnas eller syskonens skivsamling är den viktigaste referensen. Därför vet en 17-åring i nio fall av tio mer om Jimi Hendrix än om den senaste franska klubbflugan. Man kan lätt få för sig att ovannämnda musikmagasin enbart läses av män 35+. Så är det inte tror jag.

Angus Young, omisskännlig gitarrist i AC/DC, pryder Q:s november-etta. AC/DC har inte gjort en bra platta på 25 år men sålde ut Globen på 20 minuter för någon vecka sedan. Och det finns fler band som har bevisat att den kommersiella peaken inträffar ungefär 25 år efter bandets kreativa kulmen. Alltså kan det vara en god idé att värna om bandsämjan, trots att man i grund och botten kanske hatar varandra. Oasis är ett annat band som verkar känna till den oskrivna regeln.

Med Young på Q-ettan inser man snabbt att redesignen enbart gäller formen. Nya typsnitt, färger och vinjetter fast med samma innehåll, samma band. Hur var det nu Bon Scott dog igen? De gamla har kanske glömt, och youngsters som precis lärt sig att spela riffet på Back in black knackar på dörren. Var så säkra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0