Typ papper

Det hör inte till vardagen att vi är överens om vad som är bra eller dålig musik här på kontoret. Protester och hetska diskussioner, som alltid urartar och slutar med att alla sitter och tjurar med egna lurar är det normala när någon försöker underhålla med sin iTuneslista.

Men idag var vi helt oväntat överens. Ian Hunter Är bra musik. Varför pratar ingen om Mott the Hopples gamle sångare idag?

För er som inte har koll på honom kan man väl beskriva musiken som en soppa mixad av The Clash, Velvet, Iggy, Stones, Ramones och Generation X. Vi snackar bra skit.

Det flaggas i dagens morgontidningar för att den 8 augusti 2008 blir en stor festdag i stan. Hela Stureplan kommer vara avspärrat och en hemligt internationell artist kommer att uppträda. På Svampen kanske? Står inget om det. Det låter ju festligt.

Dock är jag lite orolig för att man kommer misslyckas kopiöst med valet av artist eller band. Snacket går säkert: "Det måste vara något folkligt, som alla gillar. Eros Ramazzotti brukar ju gå hem... eller Europe, har ju gjort det förr... och hur är det nu med Electric Banana Band, turnerar dom i sommar?"

Kan tänka mig många skräckupplevelser i trängseln tillsammans med Svenne banan den här unika kalenderdagen som aldrig kommer igen.

Om jag ingått i festkommitén skulle jag nog ha tänkt i banor som: Rufus Wainwright, Dramatenakuell; Jean Michel Jarre, också gjort det förr; Led Zeppelin, upplevelsen skulle räcka 2000-talet ut; Prince, party like it's 1999; Eller varför inte Madonna, kan kombinera partyt med att hon fyller 50 (otroligt) i år.

Fast man är ju realist. Skulle bli glatt överraskad om det till slut blir Håkan Hellström som får hedersuppdraget. Även om det skulle svida lite i en urstockholmares hjärta.

Det skiljer 18 år mellan dessa två omslag: Interview, juni 1990, Elle UK, maj 2008.

Interview var tidningen som startades av Andy Warhol 1969 - från början en hyllning till kändisskapet, som Warhol dyrkade. Länge hade Interview det här stora formatet (275 x 360 mm) - ett drömformat för en art director.

Elle (hon på franska) är fransk så klart och har funnits sedan 1940-talet.

Och färgerna? Ja, det är svårt att misslyckas med rött, svart och vitt.

Saker man ser väldigt ofta har en förmåga att bli osynliga. Kan gå så långt som till ens partner. Ett bra exempel på detta är Abbas skiva The Album - kanske världens vanligaste tio-kronors-skiva. Har sett den så många gånger i dåligt sällskap att jag inte ser den längre. Att den håller till i lumpbackar beror på att upplagan var stor och helt enkelt sålde bra när den släpptes -77.

Men i ett helt nytt sammanhang kan en förlorad skönhet få tillbaka sin gamla lyster. Vid en LP-rensning ställde jag av en slump upp The Album på en hylla och slogs av faktumet att detta är ett mycket fint skivomslag, designat av Rune Söderqvist. Den får nog stå kvar på hyllan.

Mitt enkla råd blir således: Flytta runt på saker och föremål som du börjat tröttna på. Till och med din käresta.

Jay-Z i ett par Persol

Solbrillor är skoj. Det tycks dock vara mitt öde att inte passa i solglas. Äger både Ray-Ban Wayfarers och Aviators men trivs inte riktigt i något av paren. De förstärker bara den påstådda likheten med 70-tals-förbrytaren Clark Olofsson.

Men enligt några modetidningar är det Persol-brillor som gäller i vår. Och det märket har jag aldrig testat. En klassker är det ju: Jay-Zs favorit och hade inte redan Steve McQueen en uppsättning Persol-brillor på sin tid... Måste kollas upp.

Dags att powerwalka till busshållplatsen nu.

Läste i Metro, tror jag det var, att bloggande kan vara livsfarligt. Två personer har dött i USA av bloggstress. Superbloggaren Blondinbella med i snitt sju inlägg per dag fyllde i att "det här är en väckarklocka".

Jag tog dessa rön på yttersta allvar och tog en liten bloggpaus.

Den enda tidning jag läst i helgen är min systers In Touch. Där läste jag att blott 21-åriga Lindsay Loan känner sig gammal och tror att karriären kan vara över nu.

Jo, jag kämpar med min franska GQ också. Har tagit mig förbi annonsera och är just nu på innehållssidan.

Ser en trend i att allt fler tidningar byter ner sig till ett mindre format. Senast klassikern DN På stan. Nya tidningar hänger också på trenden. Det blir automatiskt ett nerköp eftersom bilderna blir mindre och tidningskänslan försvinner. Frågar mig vad man egentligen vinner på att närma sig bokformatet. Man tjänar väl papper och vissa tryckkostnader - fast hur mycket kan det handla om?

Det nystartade samhälls- och kulturorienterade magasinet Filter har samma format som Teen Vogue. Modetidningarna var de första som började med pocketutgåvorna. Acne paper har däremot fattat grejen och snott det väl tilltagna formatet från gamla Interview. En fröjd att bläddra i.

Mobiltelefoner och annat jox som man måste släpa omkring på får gärna bli mindre men den här tidningsutvecklingen är klart deprimerande.

Skulle precis installera en bluetooth-enhet (mobil) på datorn och fick frågan: Vill du kommunicera? Ja, jag vill kommunicera. Fast det är väl inte jag som ska kommunicera? Det är ju datorn och mobilen. För några sekunder kände jag mig både trådlös och villrådig.