Typ papper

Starka kontraster präglade mitt 2008. Högt och lågt, mycket och lite, varmt och kallt. Men under alla omständigheter var 2008 kärlekens år. Pessimisterna talar om ett svårt kommande år. Jag är som tur är inte pessimist.

Gott nytt år!

Forandring fryder. -Norskt ordspråk

Förra året fick jag en mycket vacker lampa designad av Verner Panton. Årets julklapp från min syster gick på samma tema kan man säga. Det var inte första eller sista gången som Patons förföriska S-chair figurerade på ett tidningsomslag. Ett av många fina Vogueomslag i boken Vogue covers.

En konstnär behöver inte alltid göra så mycket. Bara lägga sin hand över.

God Jul alla som läser pappersbloggen. Misstänker att ni har annat för er än att hänga här de närmsta dagarna - så vi hörs väl när det lugnat ner sig lite.

Frid.

Försöker komma på om det finns någon riktig Stockholmsrätt? Alltså något ätbart som har våra kära stad med i namnet. Andra städer har ju blivit gastronomiskt dedikerade. Tänker på till exempel: Bostongurka, Pekinganka, Brysselkål, Budapeststubbe, Dallassallad med mera.

Den där korven (stockholmare) räknas inte.

Har du fått en utskällning av din chef någon gång? Lugn, det var ingen utskällning.

Buddy Rich var en enastående musiker och artist men också känd som en rätt tuff bandledare. Här får bandet smaka på några visdomsord efter en spelning.

Ser en annons i tunnelbanan med rubriken Bloggdator. Säkert bra; men en insikt kommer över mig att blogga har blivit mainstream. Det låter numera nästan som gymkort, eller platt-TV. Saker man närapå inte kan leva utan...

Det här får mig nästan att tappa tron på mänskligheten. Brottets vinst: ca 12 kronor. Vi talar inte om någon Einstein här.

Hur som helst är ett nytt pris skickat till Hanna.

Observera att 2008-listan fylls på vartefter.

MAGASIN
Årets svenska tidning: Filter (En hög ambitionsnivå som fungerade och som fyllde ett tomrum.)
Årets utländska tidning: Monocle (Genuin och välgjord in i minsta detalj.)
Årets upcoming: Arena (Hotar GQ om att vara The Men's magazine.)
Årets flopp: Nya DN På stan (Väntar nu bara på pocketversionen.)



MUSIK
Årets grupp: Glasvegas
Årets skiva: Bon Iver, For Emma, Forever Ago
Årets comeback: Titiyo
Årets digitala händelse: Spotify
Årets bästa skivomslag: Hello saferide, More Modern Short Stories...
Årets gig: Bold Faces på Landet. (Stockholmsbandet Bold Faces avfyrade 12 låtar på 10 minuter. Bara det en bedrift.)



STOCKHOLMIANA
Årets gata: Krukmakargatan
Årets förort: Fredhäll
Årets krog: Berlin
Årests lunch: Matkultur
Årests butik: Papercut
Årets pressbyrå: T-banan Odenplan
Årets invasion: Lattepapporna på Skånegatan

WEBB
Årets blogg: Men's Ex (Jag är en usel bloggläsare, men i alla fall.)
Årets webbplats, shopping: Got to get
Årets webbplats, nyheter: Pitchfork Media

RÖRLIGT
Årets film: Frozen River
Årets Youtube-klipp: Alternative ulster (Historiskt klipp med Stiff little fingers under sin bästa tid.)
Årets TV: Mad men

MODE
Man: Hope
Kvinna: Hugo Boss



KONST/FOTO/DESIGN
Årets utställning: Andy Warhol på Moderna Museet (Som jag lyckades missa!)
Årets konstnär: Dan Wolgers
Årets fotograf: Erwin Olaf
Årets bok: Stefan Sagmeister, Things I have learned
Årets designer: Vince Frost

ÖVRIGT
Årets promenad: Bridge of Orchy
Årets Frisyr: Javier Bardem i filmen No Country for Old Men



Årets journalistiska räd: Dan Håfströms avslöjande att glassen Lakritspuck inte tillverkas i Sverige, utan transporteras Europa runt och bidrar till avancerad miljöförstöring.

*Listan kan komma att uppdateras och fyllas på.

Läste nyligen om en svensk golfare bosatt i Dubai. Finns säkert ett kvantum av dem där. I alla fall listades hans främsta egenskaper som golfare upp i artikeln.

En av dessa var: Stark i medgång. Man kanske skulle börja med golf. Det är nog bara han och jag som har den speciella egenskapen.

Gör som storebror. Det borde vara mer än en slump att magasin inom samma segment ofta ser ut som syskon i tidningshyllan. Trillingar i det här fallet. Jag drar slutsatsen att brunt och gult är vinterns manliga färger.

Foto Tom

På denna gata i East End startade en idag stor secondhand-kedja sin första affär. 2003 gavs en uppmärksammad bok ut med gatans namn. Vilken är gatan?

Ledtråd: Har tidigare bloggat om secondhand-kedjan.

Rätt svar belönas med en Baker street kylskåpsmagnet.

Foto Tom

På en promenad hemåt Pimlico, där jag slagit basläger under min korta Londonvistelse, uppenbarar sig en fabriksbyggnad som känns bekant på något sätt. Minnet skannas. Självklart, självaste Battersea Power Station. I vinylkretsar känd för endast en sak. Vad?

Rätt svar (utan Google) belönas med en bandpin med anknytning till frågan.

Foto Tom

En gång bloggade jag om mina allra värsta kneg. Man måste ha lite distans till saker och ting.

Typ papper, dvs jag, reser till London och Pimlico i morgon för att leta inspiration och blogguppslag. Ingen julhandel om någon trodde det.
 
Vi hörs om en vecka!

// Tom

Typ papper har granskat tidningen som kallar sig för Sveriges musiktidning.



Det redaktionella materialet i Sonic finns egentligen inte mycket att anmärka på. Möjligtvis känns retrodelen i bakvagnen lite överflödig. Sonics profilering på ny musik med tonvikt på svenska nyheter inom popmusik räcker bra som den är. Man köper inte Sonic för att läsa om Neil Youngs liveplattor från 70-talet.

Det finns desto mer att fundera kring när det gäller formen:

När jag tittar på omslaget till nummer 44 (nummer ett kom ut i november 2000) tänker jag på en annan svensk tidning som råkar ligga på köksbordet hemma, Vårdguiden. Jag vet inte varför jag gör det, men associationen är ytterst obehaglig när vi talar om ett popmagasin. Det kan bero på den mesiga fägen, den tama typografin och bilden som är lätt oskarp och ser solblekt ut.

Typsnitten är ett av Sonics största bekymmer. Någon måste vara väldigt kär i rubriktypsnittet som hängt med i tidningen alldeles för länge, det borde faktiskt aldrig ha införts. Sans-serifen man använder är för vanlig och tillämpas inte till sin fördel. Man ser ofta liknande typsnittsval i corporate-broschyrer och enklare företagstidningar. Det har inget i ett popmagasin att göra.

Det mesiga färgvalet på omslaget går igen även i inlagan. Färgplattor i rosa, ljussblå, mossgrön och tantlila får mig att tänka på Vårdguiden igen. Sonic har målat in sig i ett hörn genom att använda en ny färg på tidningshuvudet till varje nytt nummer. Det är en dålig idé som man också envist håller fast vid. Jag retar mig dessutom på att rubrikerna nästan alltid innehåller endast namnet på artisten eller bandet man skriver om. Ren slöhet? Kan inte hitta någon annan förklaring.

Vad som dock är bra är bildmaterialet. Tyvärr dras den ljuspunkten ner av en undermålig repro. Färgtrycket är inte i harmoni med pappret och jag ser slarviga friläggningar och omotiverad oskärpa på allt för många bilder.

Det är en myt att Sonic skulle vara en uppföljare till den stilbildande och mycket fina tidningen Pop, som lades ner 1999. Det finns få gemensamma nämnare. Framför allt hade Pop en riktig magasinkänsla, vilket Sonic är helt befriad ifrån.

Jag tror att många av Sonics problem beror på att man blivit hemmablind. Jag hittar ett nummer från 2003 där formen är i stort sätt identisk. Fem år (säkert är det längre än så) är en evighet i dessa sammanhang. Om Sonic vore en gratistidning skulle man kanske ha överseende, men för 60 kronor förväntar jag mig betydligt mer av Sveriges musiktidning.

Gör något innan det är för sent, Sonic. Eller gör det bättre själv då, kanske någon tycker... Gärna.

Summeringen av året 2008 närmar sig med stormsteg. En mycket viktig lista. I huvudet pågår en process gällande vilken tidning, film, skiva, bok, designer etc. som varit årets bästa. Eller sämsta.

Kan avslöja två nomineringar redan nu. Bästa respektive sämsta skivomslag:


Bästa skivomslaget 2008?


Värsta skivomslaget 2008?

Varför skrivs det så lite om Santogold i svensk musikpress? Min egen slutsats, baserad på några oinspirerande skivrecensioner, är att hennes musik inte anses som helt up-to-date: Fyra-fem år för sent med electropop med punk- och new wave-rötter. Jag måste erkänna att jag fortfarande kan gilla musik jag lyssnade på för fyra-fem år sedan. Jag gillar alltså Santogold.

(Vem kunde tro att Neo2 skulle vara så reaktionär.)

Kanske är det första och enda gången mitt namn kommer att pryda en tabloid-etta. Men vafan. Det är inte klokt vad de håller på. Jag är INTE intresserad av lotter i någon form. Slöseri med papper och färg - som leder till miljöförstöring.

Jag vet att jag inte vinner i spel och med den inställningen kommer jag definitivt inte att vinna. Så är det bara.

Tre skruvade porträtt av tre skruvade regissörer. Precis som väntat liknar Tokyo inget man sett av staden tidigare på film.



Tokyo
Av: Michel Gondry, Leos Carax, Joon-Ho Bong
Med: Yu Aoi, Jean-François Balmer, Ayako Fujitani, Teruyuki Kagawa, Ryo Kase, Denis Lavant m. fl.
Betyg: 4

Michel Gondry har en fantastisk produktion bakom sig som musikvideo-regissör. Hans tre långfilmer har varit fantastiska de med på sitt sätt. Men som jag bloggat om tidigare anser jag att kortfilm är det perfekta formatet för det visuella geniet Gondry. Tydligen kallas hans filmkonst ibland för AD-humor. Jag har ingen kommentar till detta.

I Gondrys Tokyo-bidrag är i alla fall det mesta sig likt: Lowbuget-effekter, i minsta detalj genomtänkt rekvisita, och knäppa men roliga idéer. Till exempel förvandlas huvudpersonen mot slutet av filmen till en stol. (AD-humor?)

Leos Caraxs film är också humoristisk fast på ett annat plan. Mer bisarr: En ytterst motbjudande människovarelse tar sig upp från Tokyos kloaksystem och löper amok bland skräckslagna Tokyobor. Till slut åker han fast och en fransk advokat tycks vara den enda som kan tolka grottmannens bestialiska läten. Bland det sjukare jag sett på länge.

Joon-Ho Bongs tolkning av Tokyo är betydligt mer poetiskt: En man har inte varit utanför sin perfekt ordande lägenhet på tio år. Hans vardag består av ritualer, som till exempel att beställa hem pizza. Pizzakartongerna har han noggrant staplat längs väggarna. På tio år hinner det bli det några stycken. En dag är pizzabudet oväntat en kvinna. I ögonblicket då pizzan överlämnas inträffar en jordbävning i staden. Det skakar om mannen i dubbel bemärkelse och frigörelsen står för dörren.

Enskilt och som helhet är Tokyo stor filmunderhållning. En värdig avslutning på Stockholms filmfestival för min del. Typ papper övergår nu till business as usual.