Typ papper

Följ Sir Huus´ och Typ pappers öden och bloggäventyr på ny adress. Anammabloggen.

Vi ses där!

Tiden och inspirationen har sinat igen.

Träffas närmsta tiden här.
Eller där.
Inte här.

Tack ni som kommenterat och läst.

Tom

Fick ett uppmuntrande mail.
Svarade på ett uppmuntrande mail.

Fick ett gulligt sms.
Svarade på ett gulligt sms.

Frågade en kollega om hon skulle ut och supa i helgen.
Fick svaret: "NÄ VET DU VAD!"

Loggade in och pratade med en Msn-kontakt.
Loggade ut och var hungrig.

Skickade ett förseglat pappersbrev till Åkersberga.
Öppnade ett förseglat pappersbrev som såg intressant ut.

Ringde upp och talade in ett meddelande på en voicemail.
La på och hoppades på snabbt svar.

Läste en bloggkommentar.
Svarade på en bloggkommentar.

Well, that's it.

När ska egentligen påtryckningarna om att jag måste gå med i facebook sluta. Har ju redan deklarerat att jag anser fenomenet vara kliniskt dött. Varför ska jag leka quis med medelålders män och adda mamma som första vän. Står totalt likgiltig inför vad mina klasskompisar i högstadiet gör idag. Sluta tjata nu vänner.

Dj Fabio

Det sägs att drum n bassen är tillbaka också. Lite segt att man just får höra det och inte känner av pulsen på klubbar där den musiken förstås gör sig bäst. Är ändå glad över nyheten. Jag älskade break beatsen, junglen och drum n bassen då det begav sig. Min hårdaste klubbupplevelse alla kategorier var en Fabio-kväll på Herbal i London. Så nära Nirvana (utan droger) man kan komma. Förresten så tror jag han spelar där fortfarande. I takt med att väggmålningen tar form spelar jag DnB på högsta volym. Ingen har klagat hittills.

Surfade in på en rolig blogg. I allla fall verkar den rolig. Det är nåt med japaner. Hittades via The satorialist.

På tal om stjärnor så ska vi plåta några imorgon. Inte rock- eller filmstjärnor, utan stjärnor i näringslivet. De lyser också och man vet aldrig riktig vad som väntar. Ibland får man fem minuter på sig med dem. Det finns ingen stylist den här gången så jag har försökt ge instruktioner till projektledaren om hur de ska klä sig. Vi talar om kostym som bas givetvis. En vd- kostymgarderob kan dock vara varierande uppdaterad så lite nervöst känns det.

En sångerska jag supportad på nätet som ni aldrig kommer få reda på vem har börjat maila mig personligen. Känner mig plötsligt som tonåring. Inte för att jag tror att det kommer leda till så mycket mer, hon bor inte i Sverige. Men det känns lite stort. Undrar bara om det finns en risk att det är en jävla agent som larvar sig. Nja, så känd är hon väl ändå inte... Digital kommunikation har sin ljusa sidor ibland. Trots allt.

Borde egentligen inte uttala mig om teater eftersom jag inte vet så mycket om det. Men när jag tittar i Dramatens annonsbilaga, som låg med i DN i lördags så börjar jag undra lite. Dramatenhuset firar tydligen 100 år i år. Man får nästan känslan att det inte bara är huset som fyller 100 på Nybroplan. Varför måste skådespel vara så pretentiöst, högtravande och finkulturellt som hela tidningen andas?

Jag ruttnar bort i pappersinsamlingen.

Blogg.se är lite som med digitalkameror. När man har bilden börjar kameran processa. När man har bloggen börjar badbollen snurra. Too late.

Ett mess är inte mycket att hålla i handen. Inte ett mail heller. Det går åtminstone att skriva ut. Ett mess är lätt att vifa bort. Samma med mail. Kanske rent av blåste bort.

Tänker övergå till person till person. När vi pratar om viktiga saker.

Mitt kök har den här helgen påbörjat en förvandling från ett tråkigt kök till något fantastiskt. En kompis gör en väggmålning som kommer täcka en hel sidovägg. Det är så roligt att se det växa fram...

[Om du uppskattar en puttrande banjo]

Den ene slog igenom på 80-talet, den andre var stor på 70-talet. Det är vuxet, det är soft, det är de-säljer-inte-längre-solo-men-gör-vi-en-duettplatta-så-kanske...-varning. Men det är också rörande vackert. Två starka röster som synkar.

Fastnade i 90-talet idag. Björk, Morissette, Oasis m fl har gått i cd-spelaren. Så vi rundar av med, utan djupare eftertanke, 90-talets platta. Älskar kanske inte omslaget lika mycket som musiken. Sitter du frågandes var du nog inte så musikintresserad på 90-talet. (Du kan vara en bra människa ändå).

En ledtråd bjuder jag på: Frontmannen i gruppen har samma efternamn som en mycket berömd jazztrumpetare.

...skäl till varför du inte bör läsa Expressen en lördagskväll:

Expressen är ful
Expressen är dålig
Expressen är dum
Expressen ger baksmälla
Expressen är en NoNo

Det är förstås helt i sin ordning att 90-talet är tillbaka. Man ser det lite här och var men kanske tydligast på unga tjejer. Medvetna eller omedvetna bär många outfits som direkt hämtat från Rapport till himlen eller någon annan tv-serie/film från tiden. Det är enkelt. Mc-jacka, trikålinne och volangkjol. 90-talet var minimalismens årtionde. Tro nu inte att minimalism var ett nytt påfund då. Inspirationen kom från 30-talsmodernismen med Bauhaus, Le Corbusier och Van der Rohe som bidrog till ett helt nytt tänkande gällande form och funktionalitet. 30-talet var elegansens årtionde inom mode som gärna fick vara sparsmakad och helvit.

För mig känns 90-talet inte speciellt länge sen. Och det oroar mig lite att jag inte riktigt har full koll på vad som egentligen gällde då. Kan verkligen dessa unga tjejer man ser på stan veta bäst hur det var? Ja förmodligen.

Grungemode á la Kurt Cobin och Pearl Jam är i alla fall inte så svårt att komma ihåg. Minns också säckiga jeans och Fruit of the Loom-tröjor i collegemodell. Bilder på Spice Girls eller kanske Björk borde kunna ge en hint om hur tjejmodet såg ut. Men jag är osäker. Tänker mest på prylar som gigantiska mobiltelefoner, filofaxer och genomskinliga iMacs. Och Dalai Lama.

Jag vill alltså veta. Hur klädde du dig på 90-talet?

Kärlek vänner, det är 2008, kärlekens år. Mirakel kommer ske. Slut fred och tänk på att rädda jorden istället!

Argast var nog Elin A. Hanna var förstås också lite arg.

Det klagas ganska ofta på Bon. Har säkert själv stämt in i klagosången några gånger. För smal. För tråkig. För mycket yta. Typiska antiBon-argument. Det kan vara jag som ändrat smak men inte tycker jag senaste numret är varken smal, tråkig eller bara yta. Till och med så slår chefred. Madelaine Levy ett slag för själslivet, motpolen mot det coola hippa som en tidning som Rodeo sägs representera, i sin ledare. Kanske är det så att Bon har gått och blivit vuxen, nått medelåldern. Bon startades 2001. Eller så ligger det i tiden att tala om känslor och relationer som tidigare varit tabu i trendmedia.

Bloggoraklet Sigge Eklund utmålas i nr. 41 som neo-narcissist, det trendigaste man kan vara just nu. Läser också en längre intervju med Johan Lindeberg där han bland annat talar ut om "kollapsen", som nästan sänkte företaget som bär hans namn.

Foto och repro är överlag bra och formen gör inte så mycket väsen av sig men sitter där den ska. Nä, om du tidigare ratat Bon så är den absolut värd en ny chans. Det är ett tungt magasin vi talar om.

På Erstakontoret idag för första gången sen före jul. Och visst blir man glad när man möts av små kärleksfulla hälsningar. Även om det sannolikt var från en skäggig man.

Index magazine, startad av konstnären Peter Halley har en bra och lättnavigerad webbplats. Omslagsarkiv, intervjuer, musik att ladda ner gratis med mera. Och tycker man att det känns deppigt långt till nästa nyår finns alltid "party photos" med hippa kändisar att trösta sig med.

Seriöst, visst minns jag. Min systers nyårsfest på Roddarhuset, Djugårdsbrunn blev över förväntan lyckad. Fick inga häxpipor i magen heller som för några år sedan.

Kan inte säga mycket mer än att året fick en god start. Tänk om varje dag vore en glamourös nyårsnatt. Det var du och natten och musiken.

Ian Curtis 1956 - 1980

We were strangers.
We were strangers, for way too long, for way too long,
We were strangers, for way too long.
Violent, violent,
Were strangers.