Typ papper

Läser i DN På stan att Sneakersnstuff och Reebok i sommar släpper en ny sko kallad "kurbitssneaker". Den är inspirerad av dalahästson. Du hörde rätt, dalahästskon!? Vart är världen på väg...?

Fick plötsligt en vild längtan efter Dexter.


Dexter Gordon (1923-1990)

Om det här hade varit en modeblogg skulle det kanske ha gällt ett par klassiska loafers av märket Dexter. Eller om jag skrivit en tv-blogg kunde det ha varit seriemördaren Dexter i tv-serien med samma namn. Men icke så. Jag menar förstås jazzmusikern Dexter Gordon.

Dexter Gordon var a one of a kind. En av de största tenoristerna i jazzhistorien. Bara John Coltrane skulle kunna konkurrera om att vara den störste. Dexter spelade in ett antal klassiska skivor på legendariska Blue Note och lyckades med bedriften att överleva jazzens guldera under 50- och 60-talet, då allt för många stjärnor strök med eller bara försvann från scenen.

På 70-talet bodde han i Köpenhamn och spelade regelbundet på jazzklubben Montmartre. Någon renlevnadsmänniska lär han dock inte ha varit. Filmen Round Midnight, (1986) där Dexter spelar huvudrollen, handlar om jazzmusikern Dale Turner i slutet av sin karriär som kämpar mot droger och bara är spillror av sitt forna jag. Han skulle lika gärna kunna ha hetat Dexter Gordon.

Det som får mig att älska Dexter är mycket hans coola stil, få jazzmusiker såg så tuffa ut på bild som Dexter Gordon. I spelet var han oerhört kraftfull och samtidigt lekfull. Vill man lyssna in honom kan man börja med någon Blue Note-platta från 60-talet. Round Midnight kan man förstås också gå och hyra även om den inte visar så mycket av Dexters musikaliska tyngd och kraft. På slutet spelade han nästan bara ballader.

Dan Ashcroft är skribent på tidningen SugarApe. Han kanske borde slutat där för ungefär 10 år sedan. Men trots att han hatar tidningen och allt runt omkring är han kungen bland unga hippsters på redaktionen. De avgudar honom.

Nathan Barley kör bmx trots att han är vuxen och driver sajten trashbat.co.ck. En sajt i sann jackassanda. Även Nathan Barley dyrkar Ashcroft.

Klockren brittisk tv-serie om livet på en ultrahipp magasinredaktion. (Kanadensiska Vice lär vara förebilden.)

Är i valet och kvalet om jag ska åka till London över helgen. En kompis befinner sig där för att lyssna på Radiohead som spelar i Green Park ikväll.

Bortsett från det sociala och den allmänt sköna känslan att befinna sig på brittisk mark, är det enda vettiga argumentet som talar för en Londonresa det faktumet att tidningar är mycket billigare i England. Skulle kanske spara runt 300 kr om jag köper de vanliga som typ GQ, Esquire och iD etc.

Med flyg, hotell och fickpengar skulle en weekend utan problem dra iväg mot 10 000 kr. Åker jag inte har jag alltså kvar 9 700 kr till semestern i augusti, till exempel. Det lutar åt att förnuftet segrar den här gången. Känner mig tråkigt vuxen.

Har jämnåriga vänner som ofta skryter med att de får visa leg på Systemet. Man får höra det jämt. Själv har jag aldrig någonsin behövt visa leg när jag har köpt alkohol. Inte ens när jag köpte mitt första sexpack på Konsum under en klassresa i 6:an. Det här stör mig egentligen inte speciellt mycket. Skulle nog till och med bli förbannad om jag fick visa leg i dagens läge.

Dagen före midsommar är inte rätt dag att befinna sig på Systembolaget. Får känslan att folk vill bräcka varandra. Ju fler varor desto rikare socialt liv och desto mer lyckad midsommar väntar. Såg en man i kön balanserandes med tre stora flak Carlsberg. Alla tittade med avund på honom. Hade tänkt köpa en flaska vin men gick därifrån med tre kassar bara därför.

Min gamla blogg upplyste mig om jag på midsommarafton för ett år sedan sjöng julsånger hemma hos Micke K. Kan vara bra att ha en blogg som hjälper en att komma ihåg ibland.

Imorgon ska jag följa med L ut i skärgården någonstans. Har inte firat midsommar i skärgården sen jag blev lurad av en polare ett år att tälta på en åker. Det var ett fiasko eftersom det spöregna och min polare försvann på en efterfest och dök inte upp förrän dagen därpå - utvilad efter att sovit i en säng. Jag var allt annat än utvilad den midsommardagsmorgonen kan jag säga. Kan bara bli bättre den här gången.

Glad midsommar!

För första gången på länge känner jag mig manad att delta i en demonstration. FRA-lagen är ett hot mot demokratin. Därför uppmanar jag alla som läser detta att delta i manifestationen mot lagen imorgon utanför riksdagshuset klockan 8.00.

Kom ihåg att den frihet vi har här i landet inte är en självklarhet. En lag som ger myndigheter rätt att avlyssna all elektronisk kommunikation inom Svergie är ett allvarligt hot mot ett öppet och fritt samhälle.

På en liten pub någonstans på östra Södermalm med en inpressad storbilds-tv i väggen fick jag i går min dos av vårt lands öden och äventyr i den i media så vansinnes-upphaussade EM-turnéringen i fotoll.

Första Sverige-matchen såg jag också på samma ställen. Det var magiskt. Zlatan var magisk. Sommaren -94 gjorde sig påmnind. SMS-kontakt med gamla polarna (nuförtiden i radhus med hund och Volvo) hela matchen. Samma magi infann sig likaså igår. Under första halvlek. Men någon gång i början av andra händer något - jag får en kris. Orkar inte besvara messen. Om det hade att göra med att Sverige bytt ut Zlatan och tappat spelet är jag inte säker på. Det känns hemskt att säga det, men jag kände mig totalt utråkad, blasé. Skiter i hur det går. Lämnar puben. Förlust 1-2. Jaha.

På onsdag sitter jag säkert där igen. Med drömmen om ett läkt knä och att -94 ska komma tillbaka.

Sällsynt vackert. Elliott Smith (1969-2003)

Det händer att jag får frågan vad jag tycker om modetabloiden Rodeo. Brukar svara att man får mycket papper för pengarna, eller snarare mycket papper för besväret att släpa sig ner till exempelvis Pet Sounds och plocka ett gratisex. Formatet och blädderkänslan är tilltalande.

Blir nyfiken då jag läser rubriken "Fetischer" på omslaget. Dessvärre hittar jag inte mycket matnyttigt om fetischer, så när som på en intervju med Alexander Bard. En upplyst man måhända men som snackar en hel del skit också.

Det råder ett missförstånd att snygg och stilren form måste innebära en svårläst typografi. Acne Paper är skräckexemplet även om man styrt upp läsarvänligheten något i senare nummer. Rodeo har gått i samma fälla och satt brödtexten i ett typewriter-typsnitt i en punktstorlek som kräver minst dubbla läsglas. Dock gillar jag de stora stencilerade siffrorna i paginerigen som skapar en bra dynamik mot den tunna brödtexten.

Kan inte låta bli att plocka fram ett nästan 20 år gammalt ex av Interview och jämföra tidningarna. (Samma format och tveklöst inspirationskällan för både Rodeo och Acne Paper.) Den främsta skillnaden är att artiklarna i Interview är fullt läsbara men formen ändå betydligt vassare, nästan fulländad i rubriksättning och komposition. Det jag försöker säga här känns inte bra alls. Det var bättre förr. Hmm.


Originalet

Den är klassisk, mörk och skön. Och inte minst sagolik god. Men den är inte vad den utger sig för att vara. Jag talar om Lakritspuck - glassens motsvarighet till Jussi i Bröderna Lejonhjärta.

Läs journalisten Dan "Wallraff" Håfströms hissnade avslöjade om de svenska glasstillverkarnas dubbelspel i dagens Metro. Djupare än så kan man inte gräva.

Danne delar för övrigt kontor med undertecknad på Erstagatan.

Pause har ny logotype och nytt format (bilden till höger)

Livsstilsmagasinet Pause har en ny logotype. I tidningssammanhang är ett byte av logotypen, tidningshuvudet en stor sak och inte något man ändrar hur som helst. Igenkänningsfaktorn kan vara helt avgörande för försäljningen. Det är ingen slump att magasin som Vogue och Harpers Bazaar har haft samma logotype så länge man kan minnas nästan. Formen i inlagan kan vara i ständig förändring men tidningshuvudet är heligt - magasinets identitet.

Varför byter då Pause logga efter fem år? Svaret är man nu profilerat sig så pass mycket mot en kvinnlig läsare att den gamla, som kom till då tidningen hade en ambition att vara unisex, helt enkelt inte känns trovärdig och på gränsen till oförklarlig till vad man idag vill vara; det vill säga ett livsstilsmagasin för enbart tjejer.

Om man kanske sneglade mot Café för fem år sedan (Café gör säkert en high five på redaktionen för att slippa förväxlingen) sneglar man nu mot klassiska modetidningshuvuden som just Vogue och Harpers Bazaar. Typsnittet man valt är Didot, precis samma som Harpers Bazaar. Originalitet har aldrig varit Pauses starkaste sida. Men det funkar tycker jag. Didot är ett vackert typsnitt som man också använder som rubriktypsnitt. Även skaparen av Allly McBeal-loggan tycks ha gillat Didot. Och Acne Paper. Man ser det överallt.


Typsnittet Didot

Gick hastigt förbi en välförsedd picknick-korg på Skånegatan. Sådana tider råder ju nu. En bandspelare stod bredvid också. Antar att någon var på väg mot lite mys och kanske brännboll i Vitan.

Reklamaffischen för parfymen "Homme" 1970. Även den banbrytande för sin tid.

Modevärlden sörjer en legendarisk modeskapare som har gått ur tiden. Yves Saint Laurent dog häromdagen i sitt hem i Paris, 71 år gammal.

Han upptäcktes redan som mycket ung av Christian Dior efter att ha vunnit en designtävling i Frankrike. Några år senare var han boss för hela Dior-modehuset. 1962 startade han sitt eget modehus.

Den skygge fransmannen Yves Saint Laurent är ansedd som en av de största talanger modevärlden skådat. Far till plagg som skepparkavajen, byxdressen, skinnjackan och trenchcoaten gör honom ändå odödlig. Han lär bara ha ångrat en sak: Att han inte uppfann jeansen. Vila i frid Yves Saint Laurent.