Typ papper

Eller kanske: Fadern, Sonen och den helige Anden? Well, sådär... men notera att Bryan och Ryan släppt dessa skivor ungefär samtidigt. Alldeles nyligen.

När Erwin Blumenfeld (fotograf 1897-1969) i slutet av sin karriär skulle välja ut sina 100 bästa bilder innehöll samlingen endast fyra modebilder. Konstigt, eftersom han är mest känd som modefotograf med en fantastisk portfolio med jobb för modetidningar som Vogue, Harper's Bazaar och Cosmopolitan.

Men studerar man hans liv och karriär lite närmare så framstår man det mer. Erwin Blumenfeld var en komplex person och en ständig sökare.

...beror inte på att jag har dött eller på idétorka utan som vanligt på tidsbrist.

Så ni vet.

Det finns freaks som följt min bloggkarriär ända sedan starten. Och det var för nästan precis ett år sen. Ett av de första inläggen var en skildring av en oförglömlig Hawaiiansk afton på Tiki Room vid S:t Eriksplan. Av en händelse flydde jag även denna påsk bort från kyla och rusk till en het sammankomst, fast denna gång till en brasiliansk sambafest på det så exotiska Stampen i Gamla stan. Hade det inte varit för de gigantiska älghuvudena på väggen skulle det ha kunna varit en bar i Rio. Har förlorat några till procent av min redan nedsatta hörsel men det var det nog värt.

För en gång skull jobbades det på kontoret på Erstagatan. Henke bjöd på en rar singel på eBay och Micke hejade på.

Tänkte koka spiksoppa men hittar ingen spik. Ge mig spik!

Ack den som kunde Flash. Men ganska många flashsidor tenderar att aldrig uppdateras. Precis som min fram tills igår. Hmm, den är ju inte i Flash. Nu var det i alla fall länge sen Silas och Maria uppdaterade sin webb. Två duktiga formgivare är de i vilket fall, Silas och Maria.

Min webbsida har sett likadan ut sen internet var ett embryo eller nåt men nu har den i alla fall uppdaterats.

Omslaget är en kommersiell mardröm vill jag påstå. På gränsen till oläsbara rubriker och ett tidningshuvud (runt klistermärke) som knappast sticker ut bland hård konkurrens i ett tidningsställ. Personen på bilden väder bort blicken och man ser inte hennes ansikte fullt ut. Det enda som traditionellt skulle kunna vara ett bra säljargument är att personen är en kvinna. Kvinnor på omslag säljer generellt bättre än män. Fast betänker man att målgruppen för den här tidningen är musiknördar, min bild av en musiknörd är en man, så kanske det för en gångs skull hade varit bättre med en manlig artist eller grupp.

Men Ett noll ett är inget kommersiellt magasin, trots att den distribueras via Tidsam och Interpress. Efter 23 år känner man säkert sina läsare och impulsköpare göra sig icke besvär. Ett noll ett är till för fansen och är en tidningsformgivares våta dröm.

Nummer 50 med Wenndy McNeill på omslaget är det första numret i en helt ny kostym. Tidningen vill fortfaramde vara ett musik-fanzine som fokuserar på en smal scen och just fanzine-kopplingen har det tagits ordentligt fasta på i den nya formen. Underground-känslan är verkligen bevarad. Det finns inga färgbilder i A4-inlagan (vad annars?) men väl ett karaktäristiskt färgat papper som smart skiljer av annonser och en skivrecensions-del i framvagnen.

De ambitiöst skrivna texterna är satta i en enkel form som bygger på trespalt med rak högerkant. Luftspalter finns det gott om och så pass mycket luft att det nästan blir till ett grafiskt element. Ibland känns det rätt, men några av uppslagen har en sämre balans på bekostnad av den leken. Det kanske behövs några nummer för att få det att fungera fullt ut.

I slutordet säger chefredaktören Nicke Bostöm att: "vi bryr oss inte så mycket om att vara journalister". Det uttalandet förstår jag inte riktigt. Det finns givetvis brister i texterna, tänker främst på rubrikerna som är lite tama och ingresserna som är på tok för långa. Men i övrigt är Ett noll ett en klart läsvärd och inspirerande tidning. Man kan ha den liggandes och plocka fram om man behöver nya musikaliska uppslag. Jag blev direkt nyfiken på Sparven från Edmonton, det vill säga Wendy McNeil. Kanadensare har ju gjort det förr.

Blir glad när jag ser senaste numret av Ett noll ett. En musiktidning som enligt egen utsago är landets äldsta nu levande alternativa musiktidning.

Har inga djupare kunskaper om tidningens historia, men numret jag håller i min hand är intressant både form- och innehållsmässigt. Här finns mycket att läsa och jag kommer ge den förtur i högen, som bara växer, av tidningar som jag vill blogga om.

Ett noll ett har lyckats med den svåra bedriften att göra en fanzine-inspirerad form både modern och läsarvänlig. Jag vill läsa och kommer göra det. Snart.

Gillar färgkombon. Från LnA

Har privilegiet att dela lokal med en duktig frisör och stylist. Det har fått mig i tankar att byta stil. Frågan är bara till vad. Några lösa idéer finns. Kan t ex tycka att Jarvis Cocker ser rätt cool ut på vissa bilder. Korven fick sig en skön rockabilly-frippa nyligen. Micke kör med sin casual-hippie-stil. Hmm, behöver kanske komplettera och balansera. Det här blir inte lätt alls.

En del polare har en social liten egenhet som jag funderat på.

För ibland då man har bestämt träff på tu man hand så brukar det alltid dyka upp en tredje person. Som en bonus, och utan förvarning. I bästa fall är det någon man gillar och står ut med men detta är inte alltid en självklarhet. Det tas för givet att man (jag) ska ha lika trevligt med kompis-kompisen som med kompisen.

Den här lilla sociala fobin som jag lider av är inte enbart mitt problem har det visat sig. Jag upplever ganska ofta att den tredje person tänker exakt samma sak som jag. Typ: -Varför måste den där idioten vara med varje gång vi ska gå ut? Dessutom snor han alla potentiella ragg. Och så var den kvällen förstörd.

Har kommit fram till att det här fenomenet nog är ett personlighetsdrag. Och det är lika vanligt bland tjejer som hos killar. Vissa vill och behöver vara spindeln i nätet. Det ger en kick och boostar självförtroendet, man upplever sig viktig för man är den sammanhållande länken, utan mig skulle dess två (eller flera) personer inte vara här. Flocken skulle skingras omedelbart. Halleluja.

Jag tillhör inte den här kategorin. En dejt med mig innebär bara mig. 100 procent jag. Ingen bonus att vänta tyvärr. Snart ska jag träffa en vän som lider av syndromet jag just talat om. Återstår att se vem eller vad som ingår i basutbudet den här gången...

- Fan du sa en sån jävla bra grej där en gång du kommer ihåg när vi käka lunch... fan vad var det nu... jo det kommer snart... snart har jag det... du kommer väl ihåg?

- Ähhh? Nej.

En promenad runt huset och tillbaka med tre gratistidningar. Rodeo, Vice och Rugged. Jag säger Vice. Bara därför.

Foto Tom

Musikhybrider brukar inte alltid uppskattas av puritaner. Därför kom varken blues-farbröder eller rockabillys till Debaser igår för att lyssna på Jon Spencers nya projekt Heavy Trash. Det var kanske synd för benämningen visade sig vara lite missvisande mot hur det verkligen lät på scenen. Snarare handlade det om en klassisk "back to the roots". Jon Spencers och Matt Verta-Rays rötter är blues och rockabilly. Fast det är förstås coolare att lansera sig som något indie-nytt om det går. Och mindre vitala tillbakablickar har man definitivt hört.

Stundtals låter det som om bandet trots allt hittat en nisch som skulle kunna vara Heavy Trash. Verta-Rays gitarr är smakfullt balanserad men ändå hårt distad och kompet med den obligatoriska ståbasen genererar ett energiskt grov som är svårt att stå still till. Spencer själv finns i centrum och kryddar den puttrande grytan med karaktäristisk vibratosång och kanske några nyinövade mikrofon-poseringar som matchar en 50-tals-frisyr med pomada.

Tyvärr tappar konserten tempo när Spencer vill berätta en lång historia till bakgrundskomp om en gammal flickvän. Det är en typisk bluesgrej men det känns som om han för en stund vill vara mer Tom Waits än Muddy Waters. Historien är dock inte så pass fängslande att man orkar lyssna uppmärksamt i 10 minuter. Det repar sig emellertid för att sedan åter tappa och komma tillbaka.

En musikalisk knock hade känts bra igår kväll men så blev det inte. En örfil möjligtvis. Trots det är Heavy Trash ett intressant projekt och Jon Spencer en sann bluesman och artist. Man ska inte heller räkna bort det finska förbandet The Micragirls som levererade charmig gladpunk och förtjusande kattsång i en låt. Mjau.


Foto Tom

Heavy Trash med Jon Spencer och Matt Verta-Ray. Tror det kan bli hårt. Förväntar mig mer än en bluesexplosion. Biljetter finns kvar.

"För mycket av det goda" är ett slitet uttryck. Men så blir det ibland. Stövlade in på Beyond Retro idag som är en relativt ny företeelse i Stockholm. Ursprungligen en legendarisk secondhand-butik vid Brick Lane, London, som nu blivit en kedja och finns både på Söder (Åsögatan) och i City (Mäster Samuelsgatan).

Här finns inte 100 t-shirts utan 1000. Inte 5 par Converse utan 100. Inte en kul hatt utan 50 osv. Super för secondhand-suckers givetvis. Julafton. Stor fest och frossa. Beredd på att tömma kontot gick jag in men stannade bara i två minuter. Blev alldeles matt av alla färger, lukter och retro-trend-människor. Längtade efter nåt helvitt på Acne. Kanske samma känsla som när naket plötsligt gick att beskåda via ett kilck på internet. Mystiken var borta.

-Vad kul att du upptäckt Söder, sa någon till mig häromdan. Jo det är fint på Söder. Fast upptäckt och upptäckt? Har ju faktiskt gått tre år på gymnasiet, haft minst en replokal, bott i Enskede (5 min från Skanstull) i sju år, haft bästa kompisar och flickvänner som bott här - på Söder alltså. Liksom inte totalt okända marker. Var dessutom vittne då Katarina kyrka brann ner till grunden -90, såg Jas-planet störta live -?? Kaxa inte.

Stiff little fingers, brittiskt punkband från Belfast, gjorde en del bra musik och en fantastisk låt - Alternative ulster. Tempohöjningen efter introt kvalificerade klippet för pappers-bloggen. Shit vad bra.

Tjuvlyssnat. En man samtalar med en pizzabagare strax före beställning:

- Du de här mexikanska pizzorna som ni har, vad gör de mexikanska egentligen?
- De är starkare
- Oj, hmm... Nä, då jag tar nog en Vesuvio som vanligt, fast går det att få den som mexikansk tror du?
- Do vill ha den starkare?
- Ja, som en sån mexikansk pizza?
- Vi ska ordna kompis
- Fint, då tar vi det