Typ papper

Att sammanfatta det nystartade svenska magasinet Filter i en blogg är inte enkelt. Fast det skulle nog vara ett kraftigt underbetyg till tidningen om det vore en lätt match.



Ska man göra något så ska man göra det ordentligt. Det uttalandet tror jag redaktionen på Filter skriver under på. För det gör man. 50 000 tecken långa reportage blandat med kortare intervjuer och en avslutande del (Ämnen) om allt från bröllopsfototrender till framtidens radioteknik hård paketerat på 170 sidor är inte illa pinkat alls.

Chefredaktören Mattias Göransson kommer från det rosade fotbollsmagasinet Offside, och det är mycket Offside över Filter, både i form, struktur och upplägg. Den avgörande skillnaden är att Offside håller sig till ett ämne och Filter är dess raka motsats.

Magasinet för nyfikna, lyder payoffen och skulle väl kunna fungera på vilket tidningshuvud som helst. Det säger något om bredden på innehållet som både är tidningens styrka och svaghet. Jag är på förhand rätt så negativt inställd till något-för-alla-produktioner även om Filters seriositet och textbaserade innehåll säkert sållar bort en del stressade och otåliga magasinläsare.

Men tar man sig bara tid så finns det guldkorn i Filter. Artikeln om det mytomspunna galleriet Jarla Partilager på Östermalm, som drivs av finansmannen Gerard De Geer, är superintressant och uppslukande. Och som gammal hårdrockare roas man förstås av Judas Priest-sångaren Rob Halfords läder-fetischistiska bekännelser. Var beredd på tvära kast i Filter.

I redaktionen ingår Ika Johannesson, som drev det nu nerlagda magasinet Sex i fem års tid. Det finns en del Sex i Filter också så att säga. Hennes artikel om Hultfredsfestivalens historia är både i text och foto en av höjdpunkterna i nummer 2.

Det blir spännande att följa det här magasinets utveckling - om det får leva vidare. Den kan man aldrig känna sig säker på tyvärr. Överlever det, vilket jag hoppas, ska jag återkomma till Filter från ett formperspektiv senare i Typpappers-bloggen.

Café har fått en ny kostym. Och Café älskar ju listor, så det blir väl en plus- och minuslista för den nya formen då.



Yes-yes:
+ 5-spalt är alltid trevligt. Passar tidningens breda format.
+ Rubrik-typsnittet, en fet slabseriff, är kraftfullt och tydligt.
+ Mycket rött, svart och vitt. Klassiska tidningsfärger. Funkar alltid.
+ Gillar ingångarna (startsidorna) för de olika avdelningarna: Café stil, Kemi, Smart etc. Hjälper läsaren.
+ Fiskegubben (symbolen) fick vara kvar.

No-no:
- Ljungberg på ettan?! (omslaget) EM-special förvisso, men känns inte rätt juni 2008, med ny form och allt.
- En något obestämd färgpalett. Ett gammalt problem för Café hänger fortfarande med. Bort med ren gul, cyan och magenta. Ger en "billig" känsla.
- Ryckcitat och vissa ingresser som är satta i en antikva (ser ut som Janson) känns ofixade. Staplarna krockar vilket gör texten svårläst. (Man vill nog att det ska kännas mode men det hade inte behövts.)
- Dropshadows på text? Här måste något ha gått väldigt snett.

Nudiebutiken på Skånegatan firade 1-årsjubileum på torsdagskvällen. Jag var där. Midnight Monkeys spelade. Det bjöds på varmkorv och Peroniöl. Trottoar-ölförbud är ett dumt påhitt.

Ser ut att bli en ljuvlig dag idag, en dag då det mesta känns lättsamt och okomplicerat. Inte ens barnvagnsskrik eller tanter med matlådor som tränger ut en på parkbänkskanten vid morgonkaffet stör mig nämnvärt.

Så vilken tur att jag får syn på programmet till Stockholm Jazz Festival just idag:

Man har ju alltid velat höra Tommy Körberg live, Scott Hamilton blir bara bättre med åren, Patti Smith känns hetare än någonsin, Kullrusk? mmm.... fyndigt. Tower of Power gjorde väl nån svängig platta där på 70-talet, e.s.t. kan man aldrig få för mycket av. Det kryllar av spännande band och artister i årets upplaga av Stockholm Jazz Festival.

En kväll som började på Debaser med Oklahomabandet Evangelicals, slutade med röda mattan på Spy Bar, Humlegården. Det var sommarpremiär för Spyans uteservering igår.


Foto: Tom

Man skulle enkelt kunna prata på om hur ytlig en sådan tillställning är. En nyinförskaffad blå FCUK-tröja och Adidas Stan Smith på fötterna, som jag råkade bära för dagen, räcker inte långt bland kräsna modemänniskor. Snarare väcker det förakt. Tjejer för snygga och självupptagna för att ens våga tilltala trängdes i baren för att komma åt gratisdrinkarna och Andreas Wilson sågs glida runt i hatt med avancerat entourage. Säkert var alla där. Man tappar snabbt kollen på vilka som ingår i Stureplans kreddmaffia.

Ändå var min korta sejour i vimlet ganska trevlig. Ingen hade ju tvingat mig dit. I sammanhang som detta får man leva på hoppet att ett rikt intellekt kan kompensera en dålig tajmad klädsel, eller varför inte ett vildvuxet skägg.

Bevisligen var alternativ två mer gångbart. Att man ser tio år äldre ut än verklig ålder tycks inte spela någon roll. Alla flockades kring dessa män för att få rycka lite i Billy Gibbons-skäggen. Sommarens hetaste accessoar för män är ett faktum. (Öl sägs för övrigt påskynda utväxten av skägg.) Bara att börja odla.

Evangelicals då? Mja, när konserten äntligen började komma igång var den över. Här behöver Debaser nog tänka om. Knappt 30 minuter musik för 125 kronor kan få den trognaste av livegig-entusiaster att lacka ur. Med andra ord: För kort speltid för att recenseras.

Kan man bära palestinasjal hur som helst, en av de starkaste symbolerna för palestinsk nationalism, utan att man tar en tydlig politisk ställning?

Många gör det i alla fall och modetidningar skriver okänsligt om terroristmode, där palestinasjalen är självskriven.

Det uppstod en oväntat het diskussion på kontoret idag gällande den frågan.

Bakgrunden var att en vän som figurerar på bilder i diverse ansiksböcker i palestinasjal känner att han inte längre kan stå för vad den representerar, och därför vill ha bilderna borttagna. Inte alltid helt enkelt att åtgärda.

Vad ska man säga? Jag vet faktiskt inte riktigt. Skickar därför frågan vidare för att få mer kött på benen.

Alltså, vad tycker du? Politisk symbol eller bara en snygg sjal?

Var på Beckmans slututställning idag. Det var ungefär som det brukar. En del bra, en del mindre bra, en del kanske bra. Jag förstod eventuellt bara inte.

Reklam & Grafisk form-studenterna var som vanligt mest tillmötesgående och stod plikttroget vid sina arbeten och väntade med vässade formuleringar som ökade förståelsen för projekten. Modestudenterna var också precis som vanligt rätt så ointresserade av besök och det smittade förstås av sig. Formstudenterna såg jag inte till. Även det en tradition tror jag.

Intryck gjorde i alla fall Liv Wadströms hyllning till konstnären Yves Klein, A colour of my own. Trevlig presentation och intressanta tankegångar kring färger och dess lära.

Anders Lövgrens musikvideogenerator, som han applicerat på mina vänner i Trellerborg/Sassnitz, var kul när man fick teorin bakom förklarad för sig.

Caroline Villards projekt Boulangerie, som handlade om en längtan efter att sova i ett franskt bageri, var speciellt och väckte frågeställningar om dilemmat att genomföra en skruvad idé. Något hon själv lyckats bra med.

Samtal mellan mig och kollega tidigare idag:

Jag: Läget?
Kollega: Jo, jävligt bra för att vara så dåligt.

I senaste numret av designtidskriften Grafik visas några bilder av samarbetet mellan ljuskonstnären Moritz Waldemeyer och modedesignern Hussein Chalayan. När två skilda världar möts uppstår ibland magi. Precis som när Entombed mötte Kungliga Baletten, eller kanske när Harry Brandelius gjorde hårdrockvideo av örhänget Gamla Nordsjön, idag en kultklassiker.

Moritz Waldemeyer har bokstavligt talat många lysande idéer, så varför inte låta honom göra något spännande med Cigarren, Edvin Öhrströms glasobelisk vid Sergels torg. Har väl aldrig varit direkt lysande.

Ostbutiken Gamla Amsterdam på Högbergsgatan

... i Södervardagen:

- Att lyssna till en person som pratar mobiltelefon i en tom lokal kan vara mer störande än att lyssna till en uppretad bajenklack utanför Kvarnen

- En utrensad bokhandel är åtminstone trevligare än en sprängfylld galleria

- Ostar kan se ganska skojiga ut

Formgivaren Stefan Sagmeister (USA) har kommit ut med en ny bok, Things I have learned in my life so far, som jag vill tipsa design- och formintreserade om. Uppföljaren till den innovativa och mycket färgstarka Made You Look, håller samma klass och den här gången är Sagmeisters arbeten uppdelade i ett antal häften som presenterar vad Sagmeister INC. sysslat med de senaste åren. Tonvikten ligger på "typography in public", något Sagmeister tycks ha en förkärlek till. Och det är storskaliga skapelser som ibland täcker hela parker och husfasader.



De triviala textbudskapen, som får mig att tänka på popkonst från 60-talet, kan ibland tyckas lite platta men orkar man, så finns förklaringar och sammanfattningar att läsa kring de olika projekten.

En blogg om Stefan Sagmeister kräver en bild på hans mest kända kreation; en reklamaffisch för Aiga, inristad med rakblad på hans egen överkropp. Enligt honom själv kommer texten fortfarande fram vid solljus, flera år efter det att såren läkt.

Var på en skivmässa i söndags och fick syn på den här LP-skivan i en rea-back med discodrottningen och supermodellen Grace Jones. Har personligen tappat kollen på henne sedan Bondfilmen A View To A Kill, -85.

Omslaget känns på något sätt overkligt och samtidigt oemotståndligt. Speciellt nyfiken på musiken blev jag inte men bilden och kompositionen är oerhört stark. Det är förstås Jean Paul Goude som ligger bakom.

Jean Paul Goude, designer, fotograf och filmare med mera, träffade Grace Jones i slutet av 70-talet. Då var hon redan känd som fotomodell och uppträdde på disco-klubbar som legendariska Studio 54 i New York. Han fascinerades av hennes animaliska utstrålning och såg möjligheter i att förstärka imagen ytterligare.

Jean Paul Goude och Grace Jones och var som gjorda för varann och blev också ett par vid sidan av yrket under några år. Goude har dock sagt i intervjuer senare att han var mer kär i hennes image än i den verkliga personen Grace Jones. Grace lär emellertid ha kontrat med att: "Jean Paul Goude var precis vad jag behövde - för karriären."

Nåväl, ett av flera enastående Grace Jones-omslag signerat Jean Paul Goude är det.


Jean Paul Goudes skiss och testplåtningar till Island life, 1978.

Garth Hudson

I dagens DN (kulturbilagan) dissar journalisten Po Tidholm Garth Hudson. Ordet är fritt så vad kan man egentligen göra åt den saken. Och jag var inte ens på det unika seminariet i Lund (Music according to Garth) med The Band-legenden Garth Hudson.

Men har man hört Garth tala, finns klipp på YouTube och inte minst hans små inpass i Martin Scorseses underbara The last waltz, så förstår man att han inte är en person som håller hov i traditionell mening. Det finns ett fåtal artister/musiker man inte slaktar hur som helst. Garth Hudson är enligt min mening en av dessa.

Varför inte istället passa på att hylla en av rockhistoriens största och viktigaste musiker, det är ju liksom inte varje dag som doldisar som Garth Hudson ges en två tredjedelars helsida i vår största morgontidning.

Garth är idag en åldrad man och att han gått och blivit lite "mumlig" med åren borde en journalist av Po Tidholms kaliber kunna ha överseende med. Hans sorgliga framställning av en gammal hjälte är bara onödig och dum.

Detta säger jag utan ha varit på plats när Lunds akademiska förening haft den goda smaken att bjuda in a true one of a kind, Garth Hudson.

Fotografen Bart Julius Peters (Foam #14) uppfann kanske inte hjulet, men jag gillar ljuset och stämningen i hans bilder. Men glöm webben, det är papper som gäller här. Finns att köpa på Press Stop.

Holländska Foam är ett fotomagasin som jag vill slå på trumman för. Alltid intressanta portfolios och det är faktiskt skönt att slippa fokuset på mode, som nästan alla hippa fototidningar har.

Har sett: Be kind Rewind Betyg: 4

Vill man, så skulle man kunna gå ner på djupet och som Nöjesguiden prata om Be kind rewind som en marxistisk debattfilm, eller kanske se den som besk och ytterst subtil kommentar till diskussionen om piratkopiering.

Man kan också fundera på om musikvideo-geniet Michael Gondry inte borde ta till manushjälp när han gör långfilm. Fantastiska idéer har han, men att få dem att fungera fullt ut kan inte vara helt enkelt. Det tar ett tag innan Be kind rewind kommer igång och blir så rolig som man hade hoppats på.

Men det är svårt att värja sig för Gondrys barnsliga charm, den som han levt på sedan de första videorna för franska Oui Oui i slutet av 80-talet. Jag är ett fan och ett troget fan har överseende.

I filmen, som är Gondrys femte långfilm, får Mos Def förtroendet att ta hand om en video-butik när ägaren reser bort. Hans polare, spelad av Jack Black, lyckas med bedriften att bli magnetiserad av en kraftledning och magnetismen raderar till deras stora förskräckelse ut alla VHS-banden i butiken. För inte göra stamkunderna besvikna kommer de på idén att spela in de efterfrågade filmerna på egen hand. Nöden har som bekant ingen lag. Filmerna får etiketten "sweding" och blir oväntat en megasuccé bland kunderna. Och givetvis passar lowbuget-kostymer och handkamera, som paret får hålla till godo med, Michael Gondry som handen i handsken.

Förvänta dig inte århundradets film, men väl två timmars lättsam underhållning med ett högt estetiskt värde. Kort sagt: Bli ett Gondry-fan om du inte redan är det.

Klas Katt eller Rocky fast tjej, eller en snällare variant av Nemi kanske man kan säga utan att göra anspråk på att vara någon serie-expert.

Joanna Rubin Drangers illustrerar och animerar en figur som kanske är hon själv. Gott om vardagsångest och dekadens; men slutet gott, allting gott, heter det ju.

Vill tipsa om hennes roliga och smakfullt presenterade utställning som just nu pågår på Kulturhuset. En liten pärla helt enkelt.

Det finns ett namn för det mesta. "Wilfing" alltså. Äntligen har jag hittat tillbaka. Då ska vi se...