Typ papper

När festivalen är inne på sin sista dag och vinnarna är korade, tycks det mig alltid som om jag missat de bästa filmerna. Trots insidertips och lusläsning av recensioner och program har jag ändå suttit på fel filmer. Det har blivit som en tradition. Men i år har något ovanligt hänt: Jag prickade in vinnaren för bästa film! Vinnaren av Bronshästen är Frozen river.

Alla andra filmer som fått pris har jag förstås inte sett. Än.             

I varje fall ser jag fram mot Tokyo senare ikväll, en trilogi av bland andra Michel Gondry. Hoppas på en storslagen Grande finale med en av mina favorit-regissörer.

Julia
Av: Erick Zonca
Med: Tilda Swinton, Aidan Gould, Saul Rubinek, Kate del Castillo m. fl.
Betyg: 3

Kan man vara businesskvinna, 40, i ett ständigt spritrus, på gränsen till nervsammanbrott, ha en psykopat till granne - och samtidigt smart, sexig och en empatisk barnkidnappare? Julia kan. Fast det är förstås bara på film.

Utan Tilda Swinton vore Julia inte mycket att blogga om. Men lowbugetfilmen som ska föreställa att utspela sig i LA, fast i själva verket är inspelad i Mexico, har sin charm. Rakt igenom bra tempo och action. Bakläxa till filmfestivalen dock för att man inte textat slutet av filmen. Gissar att kanske två procent av biopubliken uppfattade vad som sas på bonspanska i den inte helt oväsentliga upplösningen.

Det kan se mörkt ut men förr eller senare kommer alltid vändningen. Frozen river är en äkta American independents och den bästa filmen jag sett hittills på festivalen.



Frozen river
Av: Courtney Hunt
Med: Melissa Leo, Misty Upham, Charlie McDermott, Mark Boone Junior m. fl.
Betyg: 4

Handlingen utspelar sig vid St. Lawrencefloden, en flod i Nordamerika nära den kanadensiska gräsen som binder samman Neil Youngs Ontario med staten New York. Med amerikanska mått mätt kan det vara kallt där på vintern.

En kvinna (Ray) vars man stuckit från familjen dagarna före jul kämpar med att klara livhanken för sig och sina två pojkar utan några pengar. När nöden blir för svår ser hon en möjlighet till snabba cash genom människosmuggling över St. Lawrencefloden.

Ray dras in i smugglinghärvan via en indiansk kvinna och stämningen mellan dem är till en början kylig och hotfull. Men under (smuggel)resornas gång uppstår en sympati för varandras öden och när garden släpps blir kvinnorna vänner. Smuggling i bil över osäker is med polisen (State troopers) hack i hälarna är emellertid ingen riskfri verksamhet. Det kan egentligen bara sluta på ett sätt.

I Face2Face efter filmen berättade regissören Courtney Hunt att det tagit 24 dagar att spela in Frozen river. Det är imponerande. Imponerar gör också skådespelarna. Framför allt Melissa Leo som Ray och Charlie McDermott i rollen som den äldste sonen T.J.

Jag älskar Rays krassa och osentimentala förhållningssätt till den bistra verklighet hon ställs inför då mannen sjappat. Och den lilla inblick man får i Mohawks-indianernas territorium ger dramat ytterligare en dimension.

Frozen river är en allvarlig men varm och spännande film som jag hoppas kommer upp på biograferna i vår.

Det här skulle bli en text om människorna som nästan är att betrakta som en subkultur. Människor man ser en gång om året - på filmfestivalen.

Men det är mycket att göra och filmer att se, så jag sparar nog den till nästa år.

Better things
Av: Duane Hopkins
Med: Liam McIlfatrick, Che Corr, Rachel McIntyre, Betty Bench, Kurt Taylor m. fl.
Betyg: 2

Det enda ljus som släpps igenom i Better things är det svaga diset från naturen, det vill säga den engelska landsbygden. Och som bekant visar sig solen inte ofta på dessa breddgrader.

Unga människor med djupa drogproblem, gamlingar som lever isolerade i väntan på att dö, en stenhård brittisk vardagsrealism som får genrens mästare Ken Loach att framstå som en slapstick-regissör.

Jag är kluven inför Duane Hopkins debutfilmen, som i den ena stunden är fotografiskt mycket vacker, men i den andra går så långt i sin dekadens att det börjar likna svart humor, vilket definitivt inte kan vara meningen.

Skådespelarna är alla amatörer och några före detta drogmissbrukare. Regin är lyckad och filmen skulle kunna vara en pärla om Duane Hopkins hade hållit distansen lite bättre. Men när han väljer att frossa i närbilder på missbrukarnas injektioner blir Better things en film i mängden om droger, som i stället för eftertanke, enbart lämnar efter sig en svårsmält klump i magen.

På fredagskvällen stod valet och kvalet mellan Johan Rencks debutlångfilm Downloading Nancy och Boogie, ett rumänskt relationsdrama.



Boogie
Av: Radu Muntean
Med: Dragos Bucur, Anamaria Marinca, Mimi Branescu, Adrian Vancica, Vlad Muntean, Roxana Iancu, Geanina Varga
Betyg: 1

En varning i festivaltidningen om feelbad gällande Rencks film fick mig och min festivalpolare att satsa vårt pund på Boogie. Det skulle vi inte ha gjort. Deppigare start på festivalen har jag aldrig upplevt. Storyn, miljön, karaktärerna, allt kändes bara Öst-ångest-depp och dessutom lite jobbigt intimt. Hade jag haft en filt tillhands skulle jag ha dragit den över huvudet.

Tur att det finns 174 filmer kvar att se.

Typ papper vill uppmärksamma Stockholms filmfestival som började igår. Den närmsta veckan kommer bloggen att handla om film, film och film.

Vi ses på festivalen eller här!

Jag besökte Glasgow för första gången i somras. Och naiv som man är ter sig källkoden till Glasvegas ljudlandskap helt uppenbar för mig. Det är vackert, kärvt och väldigt mycket Storbrittainen. Ett hjärta för ett fotbollslag. En smärta för ett oglamouröst liv. Vemod och frustration, men också styrka och driftighet.

Glasvegas musik är annars en het soppa kokad på U2, Interpol, Sigur rós och alla surf-influenser från 60-talet man kan komma på.

Jag längtar till de Brittiska öarna när jag lyssnar på Glasvegas.

Typ papper besökte anrika Berns på måndagskvällen för att lyssna på triphop-ikonen Tricky.



Trickys betydelse för triphopen, en genre som uppstod i England i början av 90-talet, är så pass stor att han nästan är triphop personifierad. Benämningen myntades av engelsk press när influenser från jazz, funk, reggae och soul blandades upp med modern dansmusik och snabba breakbeats där tempot dragits ner, vilket gav musiken en suggestiv tyngd.

En afton på Berns Salonger med Tricky 2008 är inget annat än en resa tillbaka till 90-talet. Vi befinner oss egentligen i Bristol 1995 och band som Massive attack och Portishead regerar på dansgolven.

"Turn the fuckin' smoke machine on!", ryter Tricky i micken en bit in på konserten, och kanske är inte allt som det brukar vara ändå. Bandet kan man inte klandra för eventuella störningar. Beatsen och de djupa basgångarna sitter där de ska. Och till och med Martinas typiska sång finns bevarad genom en ny och mycket ung förmåga.

Men det är sången som till en början distraherar Trickys föreställning på ett halvfullt Berns. Stämmorna går inte fram, utan dränks av ljudmattor och en virvelkagge som i mixern fått karaktären av ett knallskott.

Tricky själv har en energi av Iggy Pops kaliber men uppträder samtidigt lika arrogant som Miles Davis på scenen. Och trots att röken slås på och dimman tätnar hjälper inte några kortare ljusa stunder av tungt energiskt downtempo Tricky och bandet att leverera det man är här för. Det är synd.

I extranumren uppstår plötsligt kontakt mellan band och publik, men allt förstörs av en oförklarlig avrundning då man ger sig på Motörheads paradnummer Ace of Spades i en mörsarversion. Då har Tricky redan lämnat estraden.

Humorgruppen Klungan och The Byrds

"De nya skäggen", lyder rubriken på förstasidan i dagens DN Kultur. Fint, men vad var det för fel på de gamla?

Bit ihop, rusta för kylan, lägg pengar på hög, ät gröt utan sylt. Men underskatta aldrig betydelsen av att äga en Ben Sherman MU4007 Gunsmith-jacka.

"Man kanske nöjer sig med två glas champagne i stället för fem"

- Jörgen Björnstad, vd på hotell Stureplan, uttalar sig i Östermalmsnytt om att krisen även är kännbar för hotellet och deras gäster.

I senaste numret av Språktidningen, för övrigt en mycket trevlig och läsvärd tidning, listas alla förbjudna bokstavskombinationer på svenska bilskyltar. Jo, det finns faktiskt en svart lista över dessa. Det är närmare bestämt 148 kombinationer som anses vara olämpliga av Vägverket och riskerar att väcka anstöt.

Några känns självklara, som KUK, FAN, DUM, GAY och LSD. Andra mer oförståeliga, som OST, NYP och WAM.

Tänkte bidra (utan att överanstränga mig maximalt) med några bubblare till Vägverkets svarta lista:

KKK
GHB
BWO
RAF
FRA
FPU
OLW
KGB
DVD
DDR
PMS
ZZZ

Undrar var man sätter gränsen?

Bara en person kan komma på tanken att illustrera en samling porträtt av försummade mörderskor - och göra det snyggt. Mysfarbrorn och Typ papper-vännen Edward Gorey skrämmer och fascinerar i Pomegranates 2009-kalender.