Typ papper

Ser i arkivraden att Typ papper snart fyller 1 år. Detta fick mig att tänka på ett samtal jag hade med en polare nyligen. Vi kom in på mitt bloggande.

Polare: Hur går det med bloggen?
Typ papper: Du läser inte alltså?

P: Nja, det var ett tag sen, tyckte nog din gamla var roligare...
Tp: Jasså. Mer personlig?

P: Ja, kanske det. Fast den nya är nog mer seriös och vuxen...?
Tp: Försöker hålla mer fokus. Har ett tema liksom.

P: Men kan inte temat frångås, eller är allt du skriver pappersrelaterat?
Tp: Nej, det är egentligen bara en utgånspunkt som hjälper till att hålla texterna mer allmängiltiga.

P: Måste de vara de?
Tp: Inte alls, men jag kan själv bli rätt trött på bloggar som blir för vardagliga. De blir meningslöa, som Facebook. Få klarar hålla ångan uppe. Till slut går det mest på tomgång.

P: Du bloggar inte lika mycket som förrut - har du tröttnat?
Tp: Visst var det roligast i början, men eftersom bloggen är mitt enda skrivforum känns det värt att fortsätta. Några trogna läsare verkar jag också ha. Måste ju tänka på dem!

P: Hur ser framtiden ut ur ett bloggperspektiv? Du fyller faktiskt ett år snart.
Tp: Ska försöka blogga mer om tidningar än jag gjort den sista tiden. Ser också redan nu fram emot bloggårskrönikan. Framtiden ser ljus ut.

P: Inga planer på att lägga av alltså.
Tp: Nej.

P: Kommer Sir Huus-bloggen att återuppstå en dag?
Tp: Man ska aldrig säga aldrig, men jag är tveksam. Man ska lägga av på topp.

Black dog - en hyllning till en låt

Fram till mellanstadiet var jag helt ointresserad av musik. Det var sport och fotbollsproffs som gällde. Vår musikfröken i mellanstadiet var en äldre kvinna som var alldeles för snäll och hade lärt sig att bästa sättet att få en lektion att gå utan att tumult utbröt var att sätta på något sövande klassiskt stycke. Vi bokstavligen sov oss igenom musiklektionerna. Någon enstaka gång fick vår kära fröken dåligt samvete och försökte liva upp stämningen genom att sätta på en Povel Ramel-skiva. Titta det snöar nynnar jag fortfarande utantill.

En dag när vi skulle ha musik - som vanligt helt inställda på en timmes skön sömn - var inte allt som det brukade. En osannolikt lång man öppnade dörren. Vi hade vikarie. Det hörde inte till det normala att vår musikfröken var sjuk. På den svarta tavlan stod det 2.03 med stora siffror. Tja på er, jag heter Janne och ni vet redan hur lång jag är, sa vikarien inför en förstummad klass.

"Vad brukar ni göra på musiklektionerna?" (Total tystnad.) Göra...? sa någon till sist. Eh, nä vi sov... jag menar lyssnar på klassisk musik. Janne såg bekymrad ut. Okej, jag förstår, sa han och gick fram till skivspelaren. "Vi kan väl alltid börja med att lyssna då. Någon som känner till Led Zeppelin?" (Total tystnad igen.) "Okej, det här måste ni känna till." (Knaster knaster...)

...Hey, hey mama, said the way you move, gonna make you sweat, gonna make you groove...
 
Vet förstås inte vad resten vad klassen upplevde under dessa magiska sekunder men jag hade aldrig hört något liknande tidigare. Jag förstod inte om det var en kille eller tjej som sjöng men vad spelade det för roll. Jag älskade vad jag hörde.

När låten tonats ner var det som om en naturkraft ruskat omkull mig och jag upplevde ett lyckorus som bara en tolvåring som aldrig fått leka av sig kan känna första gången han får leka.

Likt en Mr. Keating höll Janne 2.03 sedan låda i en timme och pratade om rockhistoria och tipsade om vilka band och skivaffärer vi borde kolla in. Ett trumset som ingen visste fanns plockades fram från en skrubb och alla som ville fick en minut på sig bakom trummorna. Efter lektionen var vi uppslutna och svettiga som efter en fotbollsklassmatch.

Dagen därpå bad jag min pappa om förskott på nästa månadspeng och gick raka vägen till Skivfönstret på Norrlandsgatan och köpte Led Zeppelin IV med Black dog som första spår.

När vi veckan efter skulle ha musiklektion igen stod jag och hoppade utanför musiksalen med en vild önskan att Janne skulle öppna dörren. Men vår snälla musikfröken öppnade som hon alltid gjorde på sekunden en minut efter att klockan hade ringt in.

Men jag glömde aldrig Janne. Introt till Black dog ger än idag rysningar. Och när jag höjer volymen och sluter ögonen förflyttas jag tillbaka till 1983 och dagen då ett okänt universum blottade sig och inget annat längre var så viktigt.

Typ papper har sett två bioaktuella filmer som är varandras diametrala motsatser.



Vicky Christina Barcelona
Av: Woody Allen
Med: Javier Bardem (betydligt snällare än i No Country for Old Men), Penélope Cruz, Scarlett Johansson m. fl.
Betyg: 4

Kärlek, relationer och vardagsbekymmer. Livet helt enkelt. Vem kan skildra det bättre än Woddy Allen. Med stor känsla för skådespelar-karaktärer, har Ol' dirty Woody med uppföljaren till lyckade Match Point fått in ännu en fullträff. Har nog aldrig sett Penélope Cruz så rolig. Se filmen och feeeeel good.

---

Baader-Meinhof Komplex
Av: Uli Edel
Med: Martina Gedeck, Moritz Bleibtreu, Johanna Wokalek m. fl.
Betyg: 2

Det är tidigt 70-tal och en grupp unga vänsterradikala aktivister som kallar sig Röda armé-fraktionen (RAF) har tröttnat på att demonstrera mot krig och orättvisor utan resultat. Våld ska mötas med våld är grundfilosofin. Journalisten Ulrike Meinhof hjälper Gudrun Ensslin att frita pokjvännen Andreas Baader från fängelse, vilket blir startskottet på en våg av terrordåd som ligan, även kallad Baader-Meinhof, gör sig skyldig till.

Filmen är en långdragen historia med oklart budskap. Ligans huvudpersoner framställs som sexiga actionhjältar och alldeles för lite av rörelsens politiska bakgrund går fram i filmen. Bäst och mest trovärdig är Martina Gedeck som Ullrika Meninhof. Men några bra skådespelarprestationer räddar inte filmen från ett uderbetyg. Hade hellre sett en dokumentär om Baader-Meinhof och beskonats från denna meningslösa våldsorige. När filmen äntligen var slut vacklade jag och min polare ut från salongen i höstrusket. Den planerade efter-bio-ölen ställdes in. Vi kände oss båda tröttare än på mycket länge.

Känns skönt att säga - satsumas.

Q är Englands kanske främsta musiktidning. Den har funnits sedan 1986. Att vara tidning och bäst i England kan också betyda bäst i världen. Få kan göra tidningar som engelsmännen.

Ändå klagas det ofta på brittiska musiktidningar. Magasin som Mojo, Classic Rock och Uncut anses vara gubbiga och Q klarar sig nog inte heller undan den stämpeln. För visst, tonvikten på det redaktionella materialet är klassiskt, alltså musik som producerats i god tid före milleniumskiftet.

Det råder en fundamental missuppfattning att unga musiknördar bara lyssnar på ny musik. Ett musikintresse är ofta ett arv hemifrån, och föräldrarnas eller syskonens skivsamling är den viktigaste referensen. Därför vet en 17-åring i nio fall av tio mer om Jimi Hendrix än om den senaste franska klubbflugan. Man kan lätt få för sig att ovannämnda musikmagasin enbart läses av män 35+. Så är det inte tror jag.

Angus Young, omisskännlig gitarrist i AC/DC, pryder Q:s november-etta. AC/DC har inte gjort en bra platta på 25 år men sålde ut Globen på 20 minuter för någon vecka sedan. Och det finns fler band som har bevisat att den kommersiella peaken inträffar ungefär 25 år efter bandets kreativa kulmen. Alltså kan det vara en god idé att värna om bandsämjan, trots att man i grund och botten kanske hatar varandra. Oasis är ett annat band som verkar känna till den oskrivna regeln.

Med Young på Q-ettan inser man snabbt att redesignen enbart gäller formen. Nya typsnitt, färger och vinjetter fast med samma innehåll, samma band. Hur var det nu Bon Scott dog igen? De gamla har kanske glömt, och youngsters som precis lärt sig att spela riffet på Back in black knackar på dörren. Var så säkra.

Inte sett serien än. Men snygga förtexter får man säga. Går på 9:an.

Kanske är det roligt. Hursomhelst, jag 1988, enligt sajten yearbookyourself.com.

"Att tala med en mäklare är som att prata med sig själv, genom ett filter"

Kollega, som konstaterar att mäklare är mer benägna än någonsin att säga det du vill höra.

Modefotografen Bruce Webers kultfilm om jazzlegenden Chet Baker finns nu att köpa på DVD.



Min pappa säger att jag hörde Chet Baker live på Södra teatern tillsammans med honom 1983. Då var jag tolv år. Att jag inte minns det själv är djupt tragiskt. Konserten filmades tack och lov av SVT och är naturligtvis inspelad och tryggt förvarad hemma i videohyllan vid det här laget.

Jag vet flera som har upptäckt jazzmusik genom Chet Baker. Han var en sällsynt sensibel musiker, som hellre spelade och sjöng vackra standard-melodier än spelade fräcka bebop-teman. Genom detta förblev han också en okontroversiell musiker genom sin karriär. Men Chet var unik, omisskännlig och fri från klichéer i sina solon. Han var en av jazzens allra största.

Bruce Webers stilrena film är historien om Chet Bakers liv, som berättas av vänner, musiker och delar av familjen. Men det är också delvis Chets egen historia. Weber möter Chet ett år före dennes mytomspunna död i Amsterdam 1988.

Filmen är en Must-see. Chets förvandling från snygg surfkille på 50-talet till den fårade John Wayne-lknande figur han föreställde på slutet är sorglig men också vacker på sitt sätt. För att nå dit krävs en resa. Chet Baker reste som ingen annan.

Man är väl sist som vanligt, men måste säga att jag diggar last.fm. Här finns jag och min radio. Där kan man lyssna på Roland Kirk, till exempel.


Rahsaan Roland Kirk

Är det månne Bellman som går igen på Söders gator...