Typ papper

Att byta tidningshuvud är en stor sak. Det är bara att titta på våra dagstidningar. Tänk dig Aftonbladet eller DN med ett annat huvud. Det går nästan inte. Väl inarbetade logotyper är ett känsligt kapitel när det gäller redesign. Orsaken är den viktiga igenkänningsfaktorn.

Medvetet eller omedvetet påverkas grafiska formgivare av trender. Man vill vara uppdaterad och skapa en form som ligger i tiden. Det går alltid att göra något klassiskt, men då kan det också bli lite mossigt. Eller hänga på en tillfällig retrotrend, men då får man ta risken att bli utskrattad om några veckor.

Bon såg dagens ljus i april 2001. Då var ornamentik, starkt förknippad med stilen art nouveau, (Jugend på franska) hett och inne. Den som formgivit Bonlogan kände trenden och gjorde ett bra jobb med tidningshuvudet. Sju år senare har trenden att allt grafiskt måste smyckas ut med ornament svalnat och till och med börjat kännas ute. Det sticker förmodligen i ögonen på trendkänsliga att se en så tydligt stilinfluens på ett mode-tidningshuvud.

Så vad göra? Jo, passa på att byta när tidningen ändå ska göras om. Det är inte ovanligt att historiska stiltrender går igen i kronologisk ordning. Art nouveaun nådde sin kulmen runt 1915 och följdes av stilen Art deco, som var en sorts revolt mot Bauhaus-skolans idéer om förenkling av form och funktion. Inspirationen kom bland annat från Egypten med öppnandet av Tutankhamuns grav 1922 som en highlight.

Bons nya logga är som hämtad från en inskription på ett egyptisk gravföremål om man tänker bort neonfägerna. Kanske inte medvetet, men lika trendkänsligt som förra gången. Om Bon får leva vidare sju år till lovar jag att äta upp min sydväst om den nya logotypen fortfarande sitter kvar på huvudet. Det ska inte vara för enkelt att följa stiltrenderna.

Bloggaren Hanna skrev en fin dikt om papper, visst blir man lite rörd.


Typ papper

Papper till papper

Barndoms brevvänner fick brev på Lessebo

Nu är det mindre fantastiskt, mest e-post

Eller utskrifter på Copy express

Kaffefläckat tidningspapper

Oblekt hushållspapper

Förra hösten gick i Skandia 2000

Vi stod varandra nära, då

Nu är det mest pappersmassa

Tankar om nya papper, nya dagar

Skin, är framtiden

I en tid då det talas om ny lågkonjunktur och man matas med ogrundade profetior om att papperstidningar skulle vara väg att ersättas av digitala medier är det glädjande att det startas nya tidningar.

Som en höstsvamp dök den plötsligt upp ur jorden - REKO - rättvist och ekologiskt - för dig som ställer krav. Magasinet på 60 sidor ges ut av KRAV och finns hos Coops butiker samt utvalda bensinmackar och kiosker.

Ämnet ligger i tiden och det förvånar mig faktiskt att ingen annan hunnit före med en trendigare variant av Miljöpartiets medlemstidning.

Det är också det som är det största problemet med REKO nummer ett - att man försöker vara så trendig. I ledaren talas det käckt om "REKO-stajl" och formen spretar i någon slags mix av mode-magasinform och standard företagstidning. Tidningshuvudet däremot är maskulint och skulle eventuellt fungera på ett heavy metal-fanzine.

Sämst av allt är typografin som inte inbjuder till läsning. Punkstorleken i brödtexten är i minsta laget med för hög kägel - och att ge sig på en antikva satt i versaler som rubriktypsnitt är en dödssynd om man inte behärskar det. Som stöttepelare i formen använder man sig av snedställda rubriker, bild- och textblock. Det var kanske hippt för fem år sedan. REKO är ur ett formperspektiv sett en fattig mans Plaza Kvinna.

Det positiva med REKO är det varierande innehållet. Men det är också ett tacksamt tema man har att arbeta med. Självklart finns ett stort modejobb med ekologiska kläder och en groomingsida med preparat som man kan anta inte har testats på djur. Språket och tilltalet i tidningen är inte riktigt lika präktigt som ledaren indikerade. Det är ju faktiskt livsviktiga frågor vi talar om. Att tona ner allvaret en smula och förpacka det i ett semiglossy magasinformatet är säkert också en kommersiell gångbar idé.

Tycker det är synd att inte REKO seglat på ett magasin som Monocle istället för några tre år gamla modetidningar. En bra typografi ökar trovärdigheten och vad kunde egentligen vara viktigare för en tidning som riktar sig till dig som ställer krav.

Jacob Jensen och Näbbgädda

Jacob Jensen, legendarisk formgivare för danska Bang & Olufsen, har fått hedersuppdraget i affärs- och kulturmagasinet Monocle att välja sin sista måltid (en återkommande sida i tidningen).

Av alla rätter väljer han då den näst intill otätbara näbbgäddan, med kokt potatis! Fast vid närmare eftertanke; en man som skapat skivspelaren BeoGram 400 ställer förstås krav på hur maten ser ut och är formad. Näbbgäddan är en vacker firre.

Har äntligen kommit loss och införskaffat trådlöst bredband hemma. Fantastiskt praktiskt. Men varför måste utrustningen se ut som en Nasa-terminal från Kubricks 2001: A Space Odyssey från 1968? Allt annat blir mindre men modemen bara större. Hur hänger det ihop?

Varje gång jag ser den här annonsen i en tidning stannar jag upp och tittar lite extra. Ett stilebenliknande fotografi föreställande Francis Ford Coppola tillsammans med sin dotter Sofia Coppola.

Platsen är Buenos Aires och det är stjärnfotografen Annie Leibovitz som har plåtat kampanjen för LV där kändisar som Uma Thurman, Scarlett Johansson och Keith Richards tidigare har varit med.

Copytexten lyder, ”Inside every story, there is a beautiful journey” och säkert vill LV visa på det unika arvet från generation till generation och att en resa kan ske på olika plan. Annonsen talar också om att LV och familjen Coppola stödjer The Climate Project. Vad kampanjen kostat och hur mycket miljöfarligt flygbränsle som gått åt så här långt vill man inte tänka så mycket på.

Hur som helst, jag gillar annonsen. Och att jag ser den och inte minst bloggar om den måste väl betyda att den fungerar.

Skottlands-trenden håller i sig

På Papercut kan man köpa Very, en rätt så oansenlig liten tidning på matt papper som rör sig gränslandet kring mode, konst och kultur. Jag har gillat Very sen jag såg den första gången i en konstbokhandel i London för kanske fem år sedan. I år firar tidningen tio år och hittills har det kommit ut tolv nummer. Det är en skön känsla att bläddra i Very, som levererar både starkt redaktionellt material och fint foto.

Extra glad blir jag förstås när jag slår upp sidan tre och ser en bild som bara måste vara tagen i Sverige. Ett rött hus med vita kuntar på en ö där man också ser något som liknar ett båthus känner även en utpräglad asfaltsråtta igen. Jag studerar bildtexten närmare - Runmarö, i Stockholms skärgård! Dit har chefredaktören Uscha Pohl (London) tagit sig av någon anledning. Det är hon som står som fotograf till denna vykortsbild som illustrerar ledaren till jubileumsnumret Very 12. Inte dåligt.

Very ger även ut smakfulla city- och stilguider i miniformat. Finns förstås också att köpa på Papercut.