Typ papper

Typ papper listar fem svenska tidningar som aldrig borde ha lagts ner.



Z (1987-95). Satirisk tidskrift som hade legendariska Spy som förebild. En smart tidning som var före sin tid i Sverige. Hade till exempel en idolbild på en naken Ingvar Carlsson vid ett tillfälle. Bara det.



Bibel (1998-2000). Också före sin tid. Perfekt mix av mode, konst, design, film och musik. Tung redaktion med bland andra Lokko, Strage och Stefania Malmsten.



Ingmar (2003-2006). Kanske inte snyggast i världshistorien men gedigen, entusiastisk och läsvärd med betydligt bättre texter än i Flm. God form är viktigt, dock inte allt.



SEX (2002-2007). En helt intervjubaserad tidning som lyckades hitta intressanta människor att ställa frågor till. Snygg och personlig form, framförallt på omslagen.



Hej (1968-1969). Musik- och filmtidning riktad mot ungdomar. Politiska undertoner i texterna och starkt präglad av vänstervågen. Jag vet inte så mycket om den här tidningen om jag ska vara ärlig, men den ser ju skön ut.

Finns på bokrean på Akademibokhandeln för en spottstyver.

Har alltså lyckats slita mig från Gösta Berlings saga och återvänt till Södra malmen. Våffelstugor, snickarglädje och Vasalopp i all ära, men luncher kan ingen bjuda på som Matkultur.

(Ja, jag vet att ovan nämnda saga utspelar sig i Värmland. Det kändes bara som om jag var där.)

Röd platta med vit text på tidningshuvudet. En klassiker i tidningssammanhang. Tänk bara på Life, The Face, Stern, svenska Se, Der Spiegel, Hänt i veckan, Q, Affärsvärlden och ETC för att nämna några. Listan på tidningar och magasin som tillämpat denna till synes gångbara färgkombo kan göras hur lång som helst. Men vem var egentligen först?

Om Vi hade behållit sin omslagsform från 1970 skulle man kanske ha vunnit designpriser idag. Vi är annars ett av få svenska magasin som har behållit sin logotype genom åren.

"Längdskidåkning är den mest luxuösa sysselsättningen en människa kan hålla på med"

-Kalle Moraeus

Jag skulle lyssnat på honom tidigare... Han har så rätt.

Befinner mig just nu här, om någon undrar över låg bloggfrekvens. Fast jag lovar vara tillbaka snart.

Tills igår. Den var uppsatt på riktigt sätt med stabila hängskenor med stadig skruv i plugg. På hyllan låg alla mina tidningar. Nu ligger de på golvet. Tidningar är tunga. Tyngre än man kan tro.

"Alltså, ibland tänker jag på Christer Sandelin. Det kan inte vara lätt. Han kan ju liksom inte ta ett vanligt jobb. Tänk dig själv om han skulle jobba på El-Giganten. Det går ju inte. Han är för känd för det."

-En kompis om ödet att vara föredetting.

Tank är som många modetidningar med en konstnärlig ambition helt bildbaserad. Sedan starten 1998 har unga och ofta okända fotografer ute på kanten med originella idéer blivit publicerade i Tank.

Förlaget Thames & Hudson har gett ut två böcker med det bästa från Tank. Den senaste, Tank Too, finns nu på Akademibokhandeln till ett oförskämt lågt pris. Trevligt att bläddra i och snygg att ha i hyllan om inte annat.

John Martyn (1948-2009)

Det är alltid lika sorgligt att bli påmind om en artist som man har gillat men glömt bort först när tidningarna skriver att han har dött. Irländaren John Martyn kunde skriva låtar som få. Det upptäckte band som U2 och Portishead och inte minst Eric Clapton, som ofta refererar till John Martyn som en viktig influens.

Själv läste jag om honom första gången i The Wire i slutet av 90-talet, ett nummer som jag sparat. Det låg allt för långt bak i högen av musiktidningar precis som Martyn i mitt medvetande. Kan varmt rekommendera skivan Solid Air.

Finns den? Well, jag tycker mig ana en sådan. Tv-vinjetten till Debatt har väl ingen missat med Stig Vigs klassiker Samma sak. Skivaffärrer frontar också med bandets återutgivningar. Jag är glad att Dag Vag satsar på återutgivningar istället för nyinspelningar, trots allt. Transkontinental rockreggae gjorde sig bäst 1978-83.