Typ papper

Jag trivs rätt bra i området där jag bor. Nära city, nära naturen, nära T-banan. Det finns bara ett problem. Vårt lokala köpcenter. Det ligger i tunnelbanan och har ungefär samma karma som en gångtunnel i Fittja centrum. Äffärsutbudet är begränsat. Här finns en mataffär som är specialiserad på konserver; en smörgåsbutik som aldrig har öppet; en kiosk stor som ett spärrvaktsbås; en frisör som jag kanske skulle besöka om jag var trött på livet; och en pizzeria som har yakiniku på menyn. Mataffären har förresten en liten verksamhet vid sidan av, de säljer böcker och skivor som ingen vet vart de kommer ifrån. (Se bild)

Jag tror inte många skulle märka om man stängde hela gallerian. Om ett år kanske någon skulle säga typ: "Låg det inte en pizzeria här en gång?" Som gammal replokalsråtta ser jag dessutom en stor potential i de här lokalerna. Här skulle band kunna repa ostört om man isolerade lite bara. Om ett skönhetsråd kan stoppa byggandet av nya Folkanhuset på Östermalmstorg, borde man inte då även kunna ingripa mot osköna befintliga platser?

Jag gillar Filter. Har gett den bra omdömen på bloggen tidigare och utnämnt Filter till årets svenska tidning 2008. När jag bläddrar och läser i det senaste numret blir jag besviken. På två saker:

Det svarta omslagstemat var bra i tidningens första nummer. Men nu börjar det kännas lite dystert och är förmodligen rätt så svårjobbat för formgivarna. Man vet inte alltid hur länge en till synes bra idé är gångbar. Dags att se över det.

Carolascoopet med draghjälp från kvällstidningarna var snudd på genialt. Och jag räknar till 22 (!) sidor Carola. Imponerande. Eller? Jag börjar läsa men tappar tråden och intresset ganska snabbt. Tyvärr. Skribenten eller Carolas fel, jag vet inte. Det är givetvis inte mängden tecken som avgör om det är bra läsning eller inte.

Det hände häromdagen. Förstås utan avsikt, men med tankarna på annat och med ögonen på fel trottoar krockade jag med en äldre dam i gathörnet där vårt kontor ligger. Vi talar inte om en frontalkrock i hög hastighet, snarare touchade jag i långsam lunk. Och utan att jag riktigt förstod hur det gick till låg en människa på gatan och skrek saker åt mig som inte lämpar sig i skrift.

Jag tänkte på Glenn Strömberg och klassiska filmningar i fotboll men ville självklart hjälpa den gamla damen upp igen. Tack och lov var hon snabbt på benen av egen kraft och mina försök till ursäkt och hjälp verkade bara göra saken värre. I det läget gick jag tillbaka till kontoret.

Den här lilla incidenten verkar dock hela kvarteret ha uppmärksammat. Fråga mig inte hur. Pikar och konstiga miner mötte mig idag på Erstagatan. Olustigt.

Givetvis var det synd om pensionären som blev rammad, hon blev säkert lite chockad. Men jag försökte verkligen hjälpa och ingen blev heller skadad. Den största chocken fick nog jag trots allt - av den gamla damens vämjeliga språkbruk.

Att förgylla en grå onsdag med:



Adolf Loos (Taschen)
Taschens serie om berömda arkitekter är fantastiskt. Adolf Loos är kanske mest känd för att han ritade världens första moderna hus. Tänkte återkomma till honom snart.

---

Re:public Service
En väldigt seriös men också rolig tidning med hög ambition som innehåller reportage om vår samtid i Sverige och i världen. Foto i DN-klass och en skön känsla i pappret.

---

Animal Colletive (Merriweather post pavillion)
Animal Colletive är kanske 00-talets bästa band. Det blir inte sämre av att de gör fina skivomslag och pressar på prima 180 gram vinyl. Om du saknar mp3:an så följer en full digital version av skivan med LP:n. Smart värre.

Om du är cineastiskt lagd och i själen en fakta- och sifferslav, så måste du kolla in demonregissörens testamente och heliga skrift: The Ingmar Bergman Archives. Ca 1350 kronor är kaffepengar för boken som är så pass stor att den kräver en egen bokhylla. Förlaget Taschen bjuder generöst på en visning av hela boken.

Taget från Folio: magazine blog

I Stockholm City pågår en debatt om förslagen till den nya skyskrapan vid Centralstationen. Ja, vad tycker man egentligen?

A) Tänker på Öst av någon anledning. Man skulle behöva se mer för att göra en rättvis bedömning.

B) För lik Hötorgsskraporna och Skatteskrapan. Trist form.

C) Spännande. Det känns Metropolis, New York och Mies van der Rohe. Något att se upp till på Vasagatan. Bäst.

D) Det räcker med en Stenbeck-julgran i stan, den på Skeppsbron.

I en del länder krävs en stämpel på dokument för att de ska räknas. Ett betyg eller ett utlåtande är exempelvis helt värdelöst utan en stämpel. Jag har funderat på vad ett e-mail egentligen är värt. Inget är så enkelt att ignorera och vifta bort som ett e-mail. Så borde det inte vara, men så har det blivit. Det finns en miljon ursäkter att inte svara på ett e-meddelande. De vanligaste kan vara:

... inte fått något, prova skicka igen
... måste ha hamnat i spamfiltret på servern
... jag får över hundra mail om dagen, kan ha missat det
... har varit strul med mailservern, ska skälla på IT!
... svarade jag inte på det?
... jag har precis bytt dator
... det är flera som har sagt att mailen inte går fram
... Eh, vi har en del strul med uppkopplingen här...
Osv.

Ett vanligt pappersbrev behöver man inte heller svara på. Men av någon anledning är vår tilltro till Posten fortfarande så pass hög att ursäkter liknande de i listan aldrig kommer att kännas trovärdiga. Man har sannolikt både tagit emot, sprättat upp och läst innehållet. Att försöka ignorera ett handskrivet brev är troligtvis ännu svårare - åtminstone känslomässigt.

Detta bör man ha klart för sig när man sitter där och svettas med ett e-mail som kanske är avgörande för ens framtida liv. Du klickar på skickaknappen och sen... Förvänta dig inget.

Min nya strategi är att all information av prioritetsgraden "mycket viktig", som jag vill skicka till någon person, kommer att ske analogt. Med reservoarpenna. På brevpapper. Och med en stadig men snygg stämpel som avsändare.

Londonbyrån Studio8 Design har mycket på sitt samvete. Mycket bra saker, som typ Plastique. Form- och designintresserade bör kolla in Studio8 Design på webben. Jag fastnade och lyfter på hatten.

Payoffs, endlines, deviser, paroller (vet inte vad som är rätt språkbruk) kan vara roliga att studera.
 
Några läsare kanske kommer ihåg Schlager - den enda rocktidningen. Schlager startade 1980 men slog ihop sig med konkurrenten Ritz 1985 och blev Slitz. Sedan 2003 använder sig Slitz av devisen För män som... En devis som man länge försökt att få ensamrätt till. Den har hänt en del med tidningen sedan Clash-numret 1984.

1992 kom Pop och utlovade 100% musik.

Sonic är enligt egen utsago Sveriges musiktidning.

Café är den moderna mannens bästa vän.

Pause var ett tag det smarta livsstilsmagasinet för män och kvinnor.

Diego (idag nerlagd) - karriär med hjärta - livsstil med hjärna.

Playboy var på 70-talet helt enkelt Playboy - entertainment for men.

Fler kärnfulla tidningsparoller (paroll = bästa ordet) motages gärna!

Det finns ett stort antal arkitekturtidskrifter på marknaden. Målgruppen för dessa tidskrifter är arkitekter. Kan inte ens se någon sekundär målgrupp. Det är därför enkelt att dra slutsatsen att arkitekterna är många och läser mycket tidskrifter.

Ett stort utbud medför variation i allt från tjocka påkostade magasin till tunna häftade publikationer - om arkitektur. Jag ville köpa en tidning men inte lägga 300 spänn, så valet föll på 4 ARK, som ges ut av arkitektstudenter. (Pris 60 kr.) Namnet kommer av hur nånga pappersark som går åt för att trycka ett nummer av tidningen.

För att vara "skoltidning" är 4 ARK inte dålig alls. Ett enkelt och trevligt upplägg med bra bildmaterial och ett dynamiskt rubriktypsnitt på ett papper som luktar gott. Man blir inspirerad av 4 ARK.

Någon tyckte att det var för lite tidningsomslag och bilder från magasininlagor här på bloggen. Okej, jag ska försöka bättra mig i det avseendet. Kan mjuka upp med tidningen jag alltid köper på mig i London. (Man kan fortfarande hitta gamla nummer av The Face i vintage- och secondhandaffärerna.)



Mars 1987



April 1997



April 1997



Oktober 2000



Juli 1981

  

En polare skulle köpa en helårsprenumeration på en tidning till sin brorsa som är rocknörd och frågade mig till råds.

Polare: Vilken musiktidning skulle du säga är den bästa?
Jag: Hmm.. Ska det vara om musik av vår tid eller tillbakablickande om Led Zeppelin, Stones, Cream etc...?
Polare: Nja, gärna fräscht, kommer inte köpa Classic Rock eller Mojo eller så.
Jag: Då skulle jag nog säga The Wire. Ett gediget, brett och rätt smart magasin som satsar på längre features och skriver om ny musik. Perfekt tror jag..
Polare: Cool, den ska jag kolla in!

Ett par veckor senare.

Jag: Hur gick det med presenten till brorsan?
Polare: Jo, bra. Köpte en tidningsprenumeration!
Jag: På The Wire?
Polare: Nä, på Sweden Rock.
Jag: Jaha? Vad kul.

Sängliggandes med influensa i fyra dar utan vidare kontakt med omvärlden. Idag: Min första promenad på en evighet (som det känns) bland civilisation på Bambiben. Bland det första jag uppfattar med ljusskygga ögon och febertunga ögonlock är en tidningsposter: TOM VÄRVAR BRITNEY TILL SIN UFO-SEKT

Tom Alandh? Vad gör man i en UFO-sekt?

Carrie Underwood, något så ovanligt som en bra tacktalare

SVT sände i julas CMTs årliga gala där priser delas ut till årets countryartister inom olika kategorier. Där var tacktalen lika väl regisserade som programledarens klänningbyten. Kanske var vinnarna så självklara att de hunnit repa på talen. Men varför skulle de egentligen behöva det? Vi talar ju om professionella artister med stor scenvana. Att trots euforisk glädje kunna samla ihop sig och säga något icke-pinsamt borde inte vara den svåraste saken i världen. Det verkar det emellertid vara för många svenska artister. Grammisgalan på TV4 satte igår nytt bottenrekord.

Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på EMD, Grammisvinnare av årets låt. Men efter gruppens tacktal vill jag aldrig mer se dem, troligtvis inte heller höra dem igen. Även Anna Ternheims tacktal frambringade rysningar, och Robyn är så käck i sina tal att man baxnar. Sämst var nog Salem al fakirs anekdot om fjolårets seger, som (säkert orättvist) framställde honom i en jobbigt självgod dager.

När man tänker efter så är dessa tal helt meningslösa. För vem bryr sig egentligen? Befria artisterna och tevetittarna från tacktalsplikten i framtidens galor. Varför inte börja redan med Idrottsgalan den 19 januari.

DN På stan listar i veckan de 50 största Stockholmshjältarna under 2008. Det fick mig att tänka på tiden då min blogg var något av en Stockholms-patriotisk blogg med kängor till höger och vänster åt nyinflyttade stockholmare-wannabes. Allt var förstås bara på skoj.

Men listan väckte känslor till liv, så pass att jag fick lust att tjuvblogga på temat igen. Jag frågar mig nu hur många av de 50 hyllade hjältarna som nött gatsten på malmarna sedan barnsben och besitter de rätta kunskaperna om vår stad för att rättvist etikettera sig Stockholmshjälte?

Du vet att du är en stockholmare när...

... du minns en svunnen tid då Svampen stod lika öde på Stureplan som Alexanderplatz-tornet i Östberlin före murens fall.

... du känner igen och har en relation till alla skivkassar från idag nerlagda skivaffärer som överlevaren Pet Sounds ramat in och satt upp på väggen i butiken.

... du har sett den gemytlige Ernest Hemingway-liknande fiskhandlaren på Melanders fisk i Östermalmshallen utan skägg.

... du fortfarande säger Tunnelgatan i stället för Olof Palmes gata.

... du har trampat i elefantbajs på Skansen.

... du trodde att du var statist i en nyinspelning av Mordet på Orientexpressen när du åkte med Roslagsbanan.

... du fortfarande har problem med att Big Burger har bytt namn till Burger King.

... du har stammisrabatt på julgranar.

... du förstår på grund av egen erfarenhet varför Knivsöder kallas Knivsöder.

... du har upplevt kyla på riktigt i Stockholm.

... du bevittnat JAS Gripen-kraschen på Långholmen med egna ögon.

... du inte tjafsar om hur gatunamn som typ Rörstrandsgatan, Östgötagatan och Norrtullsgatan egentligen skall uttalas.

Lika färsk som året är min (eller vår kanske är mer adekvat att säga) nya webbsida.

Ta en titt här.