Typ papper

Still walking (Se trailer)
Av: Hirokazu Kore-Ed
Med: Hiroshi Abe, Yui Natsukawa, Kirin Kiki, Yushio Harada, You, Shohei Tanaka m fl.
Betyg: 4

Om man inte orkar med ännu en gangsterfilm eller vill sätta sig in i Harry Potters värld; man kanske rent av inte känner sig barnslig nog, ska man se Still walking på bio i sommar.

Still walking är hundra procent japansk vardagsrealism men det betyder inte lika med tråkig. Tvärtom. Regissören Hirokazu Kore-Ed skildrar känsligt och humoristiskt en familjesammankomst som egentligen kunde utspela sig var som helst i världen.

Skälet till familjens årliga sammankomst är för att minnas den äldste sonen som gått bort för 15 år sedan. Av förklarliga skäl finns spänningar i luften och föräldrarna verkar ha haft svårt att gå vidare i livet efter sonens död. Stora livsfrågor kommer upp till ytan och de vuxna barnen, en dotter och en son, som anländer till föräldrarhemmet med sin nya fru och hennes barn, är inte helt till freds i situationen där allt kretsar kring deras bortgångne bror. Pappan är en lite butter och pensionerad läkare, mamman charmerande social men samtidigt en nyckfull kvinna.

Japaner är duktiga på den här genren. De har en fin tradition genom regissörerna Yasujiro Ozu och Mikio Naruse. Och trots att egentligen inget särskillt händer finns i filmen en stigande spänning och kittlande nerv som är imponerande. Skådespelarna imponerar också. Speciellt Yoshio Harada som pappan, den grubblande patriarken, som inte vill gå och handla möljk; för vad skulle grannarna säga om "läkaren" sågs med en helt vanlig matkasse i handen?

Hirokazu Kore-edas Still walking är en cocktail mixad med Ingmar Bergman, Ken Loach, Aki Kaurismäki och Wim Wenders kryddad med ett knippe Lars Norén på toppen. Men andra ord: Sommarens törstsläckare heter Still walking.

Det råder lite Madnessfeber här på kontoret och låten Michael Caine går varm. Men vad handlar texten egentligen om? Inte om Michael Caine i alla fall. En kommentar till den då rådande krisen på Nordirland sägs det...

Kanske vet nån?

Det är mycket Madness nu: Hyllat framträdande på Hultsfred. Nya skivan The Liberty of Norton Folgate var nästan overkligt bra (årets comeback utan konkurrens). Dessutom upptäcker jag med förtjusning att jag nyligen befunnit mig på klassisk Madnessmark, utan att veta om det!

The Rise & Fall, skivan från -82 med hiten Our House, föreställer bandet på en kulle i norra London. Just det. Primrose Hill.

På vägen till kontoret kan man få syn på de mest egenartade av varelser. Jag möter ofta spöken, gycklare och jättekaniner. Roligast är nog långa farbröderna.

Att vara den enda kvarvarande från en musikalisk guldera borde lätt kunna bli en belastning för en musiker. Fast Sonny Rollins verkar inte se det så. Han spelar och står i som han alltid har gjort, vid 78 års ålder. Det största skillnaden för honom själv måste vara all respons han får idag. 2007 mottog han Polarpriset och applåderna ville aldrig ta slut när han efter en och en halv timmes konsert avslutade jazzfestivalens tredje dag. Själv smittades jag av förväntningarna som låg i luften på Skeppsholmen.

Jag stämmer in i kören bland de som tycker att det mesta Rollins har gjort på skiva sedan slutet av 60-talet inte är så skärskilt spännande att lyssna på idag. Men det är samtidigt få musiker som har en lika stark uppfattning som Sonny Rollins om hur jazz ska spelas och vad som verkligen är sann improvisation.

Tyvärr bidrar inte Rollins eget band till att man ska förstå så mycket vidare av hans tankegångar. Bandet går på trygg räls och ger stjärnan ett understöd han inte ens verkar behöva. Det som imponerar är Rollins energi och spelglädje, som trots en något svagare ton än under glansdagarna, är äkta och gör konserten minnesvärd.

Jag kan inte låta bli att tänka tanken var Rollins hade befunnit sig musikaliskt om inte stilen calypso hade funnits. Det är på dessa musikaliska breddgrader han nuförtiden verkar trivas som bäst. Konserten avslutas med calypson Don't stop the Carnival. Nej, den ska man nog inte försöka stoppa och varför skulle man egentligen vilja det. Tror inte heller det var sista gången vi fick uppleva jazzlegenden Sonny Rollins "livs levande" i Stockholm.

Betyg: 3
Bäst: Stämningen. Publiken var helt knäpptyst (23.30!) när Rollins gjorde entré.
Sämst: Congassolot. Vad hände där? Nära att välta hela bandet.
Roligast: Rollins röda skjorta. Den fick honom att se ut som en blandning av en matador och en cirkushäst. (?!)

Don Cherry och Sonny Rollins i Milano 1963 (c) jazzinphoto

Nej inte Henry, men Sonny. Det är stort. Ser fram mot kvällens konsert.

I onsdags började jazzfestivalen och naturligtvis bevakade Typ papper den första dagen.


Allen Toussaint

Årets program är till viss del uppdelat i subgenrer inom det vida begreppet jazz. Första dagen New Orleans, andra mer modern jazz och sedan kommer dagar med mycket latin och soul. Det är kanske smart. Igår fattades bara en hjulångare intill Skeppsholmskajen för att man inte skulle förväxla Saltsjön med Mississippi.

Det första stora namnet för dagen var Dr John. Har man sett doktorn framträda på senare år så vet man att han sällan bjuder på överraskningar. Han kör sin grej, mer eller mindre inspirerat. En viss förhoppning fanns att hans gamle producent och läromästare Allen Toussaint, som stod på tur i programmet efter, skulle kunna ge en injektion inspiration åt doktorn. Men så föreföll det inte riktigt. Dr John gjorde sitt jobb bakom flygeln och tog sig sedan av scenen tillsammans med sin käpp.

Allen Toussaint är inte lika känd som Dr John men lika mycket en legend och något av New Orleans-funkens motsvarighet till popens Quincy Jones. Han har skrivit hits till Lee Dorsey, Irma Thomas och The Neville Brothers och producerade Dr Johns största kommersiella framgång hittills, In the Right Place (1973).

Idag är Toussaint en mysfarbor som blandar repertoaren friskt från sin karriär tillsammans med sitt band. Det låter genuint och svänget är det rätta. Bandet passade också på att hylla klarinettisten Sidney Bechet i några låtar som möjligtvis lät i det struttigaste laget. Annars en positiv överrakning. 

Många tyckte att Blind Boys of Alabama var kvällens höjdpunkt. När den akten pågick befann jag mig istället på Moderna Museets auditorium lyssnandes på Magnum Mysterium, med Jan Lundgren och Lars Danielsson plus kör. Det var förstås stämningsfullt det med. Risker man får ta på en festival med flera scener.


Little Feat

Kvällen avslutades med inga mindre än Little Feat på den stora scenen. Det är en myt att Little Feat en gång i tiden var ett band som bara spelade bluesrock kryddat med country och skön stämsång. Förvisso var den nu sedan länge bortgånge sångaren och frontmannen Lowell George en bluesman av hög rang. En stor del av bandets själ gick i graven med honom. Men redan på Feats Don't Fail Me Now (1974) finns tydliga tecken på en strävan mot en "jazzigare" stil. En stil som Lowell George aldrig sägs ha tyckt om.

2009 verkar den strävan ha nått sitt slutliga mål för Little Feat. Och ett bättre alibi för att få blomma ut i funkiga improvisationer än en jazzfestival kan väl knappast bandet ha. Problemet är bara att ingen orkar eller vill lyssna på det. Publiken kämpar med att försöka uppskatta sina gamla hjältars jamentusiasm, men tyvärr blir den förlorade själen mer påtaglig än någonsin. Jag hörde Little Feat senast de var i Stockholm 1996. Då var ljudet en katastrof men bandet fortfarande på rätt sida av gränsen så att säga. Efter Little Feats konsert igår kände jag mig mest tom. En konstig känsla. Vad var det egentligen som hände?

Ikeastolen Vilbert av Verner Panton

På Liljevalchs pågår just nu en utställning om Ikeas historia. Utställningen är en resa i nostalgi där Ikea stått för notan och reklambyrån King stått för utförandet. Det är oväntat att konsthallen Liljevalchs ger ett multinationellt företag som Ikea så här pass stort utrymme. För Ikea borde det vara jackpot att få figurera i kultur- och konstsammanhang och tvätta bort sitt rykte som möbel-Mecka för enbart svennar.

Personligen tycker jag inte att man behöver grubbla så mycket över företagspolitiken bakom utställningen. De flesta vuxna svenskar har en relation till Ikea och det är klart intressant att se Ikeamöbler från olika decennier samlade under ett och samma tak. Utställningen visar också att Ikea hängt med stiltrenderna duktigt genom åren. Man har hunnit med att skapa en rad egna möbelklassiker sedan den första butiken öppnades i Älmhult 1958.

En möbel som bilvit en klassiker på ett sätt som Ikea kanske inte hade räknat med är stolen Vilbert. Bakom Vilbert döljer sig nämligen ingen mindre än den världsberömde formgivaren Verner Panton.

Verner Panton lär ha skapat Vilbert på uppmaning av Gillis Lundgren, Ikeas förste designchef, som råkade bo granne med Panton i Schweiz på 90-talet. Vilbert lanserades i 1995 års katalog för 675 kronor men sålde uselt och togs bort ur sortimentet till 1996 års katalog. Stolen kan väl ses som en hybrid av Rietvelds klassiska Zig Zag, från 1934 och någon stol från Italienska Memphis Design i början av 80-talet. Pantons eget bidrag är definitivt färgerna snarare än formen. Men varför sålde då inte Vilbert kan man undra. Konstruktionen är väl Ikeaiansk så det förslår.

Svaret är att man glömde en liten detalj. Detaljen var att skriva ut Verner Pantons namn i katalogen. Dessutom började säkret Pantons 70-talsfärger vid tidpunkten för lanseringen att kännas aningen daterade. Vilbert må vara stilren, men är kanske inte heller stolen man sjunker ner i framför vinterbrasan på landet.

Idag har emellertid Vilbert fått kultstatus med ett samlarvärde och Ikea lärt sig att formgivare faktiskt kan sälja på sitt namn. (Den första PS-kollektionen kom ut samma år som Vilbert togs ur produktion.)