Typ papper

Från Primrose Hill i London till Solliden på Skansen och en helkväll med BAO. Det vill säga Benny Anderssons Orkester.


Vår egen Garth Hudson

Det står snabbt klart för mig att jag nog inte tillhör BAO:s primära målgrupp. Platsen runt den tillfälligt uppsatta stora scenen liknar en gammal hederlig folkpark med dansbana strategiskt placerad framför orkestern. Publiken är lika ursvensk som Hallands fläder.

Benny Andersson kan sin publik. Men jag undrar några gånger under den fyra timmar långa konserten om han kanske underskattat dess förmåga att "hänga med". Nog för att medelåldern är hög, men låtar som Bättre och bättre dag för dag och Gamle Svarten är låtar min morfar gnolade på i förra seklet.

När jag landat i att BAO faktiskt är en dansorkester mer än något annat har jag dock en mycket trevlig kväll på Skansen. Allra bäst trivs jag när Orsa spelmän kör sina folklåtar. Polskorna svänger fint och Benny myser bakom dragspelet.

Orkestern låter annars välrepeterad och slipad med vokalisterna Tommy Körberg och Helene Sjöholm i centrum. I bakgrunden lurar Typ papper-vännen Kalle Moraeus med små smakfulla inpass på diverse instrument. Hans elgitarr, målad som en dalahäst, lyser vackert i kvällssolen - och när han snor micken från Körberg och drar O sol e mio i en praktversion är han kvällens stora hjälte i den temporära folkparken.

Betyg: 4
Bästa låt: Klinga min klockor. Grymt sväng i en genialisk melodi.
Sämsta låt: Ring Ring. Oväntad seg version. Vi kanske ska vara glada för att ABBA har haft det goda omdömet att inte återuppstå.
Kvällens höjdpunkt: Helheten. Mer svensk sommar kan det knappast bli i stan.

En superstar som jag vill minnas honom

Vad ska man säga en dag då nyheten om att Michael Jackson är död når en?

För flera generationer är han kanske mest förknippad med skandalerna och galenskaperna. För mig och säkert många i min generation är han cementerad som kungen av soulpop. Inte ens Prince kan mäta sig med Michael Jackson.

Jag var hårdrockare i början på 80-talet, men när Thriller släpptes var det kanske den bästa skivan jag hade hört. Eddie Van Halens gitarrsolo på Beat it var mitt alibi för att våga ha skivan synlig för hårdrockspolarna.
 
Tack för stor musik och oförglömliga moves, Michael.

Foto Alex

Vi kom aldrig till Clapham, men väl till Primrose Hill. En mycket vacker plats vid Regent's Canal. Kate Moss bor här också.

Har förätit mig på ostronsås. Känns som om jag fått en kallsup algvatten.

Jag och L har nu köpt flygbiljetter till London över helgen. Det blir min första midsommar utomlands tror jag. Fast där firar man ju inte så mycket. Man har annat att tänka på, som att Wimbledon börjar nu på måndag.

Min syster har tipsat om området Clapham i södra delen av staden. Det är man lite nyfiken på. Känns skönt att säga också, Clapham.

Det finns även ett Clapham i Yorkshire som ser fint ut på kartan. Nästan som Bridge of Orchy.

Glad midsommar om vi inte skulle höras före dess.

Vill du bli lycklig för en kväll, sup dig full. Vill du bli lycklig för en helg, besök en musikfestival. Vill du bli lycklig för en hel vecka, åk till Gustavsberg.

Hinner inte utveckla det mer, men åk dit så kommer ni förstå.

Får du inte in serven kan du alltid vara snygg på banan. Typ papper hjälper dig (om du är man) att sko och klä dig rätt på tennisbanan i sommar.



Kalla mig gärna snobb men det här är viktigt.

Skor
Du bör ha: Tennisskor.
Du kan glömma: Dubbskor, de förstör gruset. Hiphop-sneakers.

Strumpor
Du bör ha: Vita sportstrumpor som går en bit upp på vaden.
Du kan glömma: Strumplöst.

Byxor
Du bör ha: Raka shorts med ordentliga fickor på sidorna som gärna får vara vita.
Du kan glömma: Badbyxor. Shorts som går över knäna. Mjukisbyxor. Kortbyxor med minsta antydan till Hawaii- eller kamoflagemönster.

Tröja
Du bör ha: T-shirt med krage. Sannolikt är du inte sponsrad och kan kosta på dig en klassisk piké. Varför inte av märket Lacoste eller Fred Perry.
Du kan glömma: T-shirt med rockmotiv. Cykeltröja i lustiga färger. Bar överkropp.

Huvudbonad
Du bör ha: Pannband eller keps som matchar din övriga outfit.
Du kan glömma: Bandana, om du inte heter Nadal eller Moya i efternamn.

Racket
Du bör ha: Ett racket köpt på nollnoll-talet.
Du kan glömma: Ett retroracket. Det brukar väcka samma reaktion som retromode inom den alpina sporten. Det vill säga: "E han dum i huvudet eller...?!"

Bollar
Ni bör ha: Minst tolv. Mindre är inte helt seriöst. Dessutom får ni vara bollkallar mer än att koncentrera er på spelet.
Ni kan glömma: Vita bollar, de tillhör forntiden - tyvärr.

Fred Perry

Tennissäsongen är äntligen här. Jag och min tennispolares säsong brukar starta ungefär samtidigt med Wimbledon och sluta tvärt ungefär samtidigt med US-open i september. Tradition är dessutom att vi när säsongen är slut, har vilda idéer på även en vinter- och vårsäsong. Det har blivit verklighet en gång på 13 år.

Vad jag vill komma till är det här med stil. Även om själva spelet kan ha sina små skönhetsfläckar så bör tennis alltid spelas med stil. Vad som innefattar stil på en tennisbana kan delas upp i tre viktiga beståndsdelar:

1. Klädsel och utrustning.
2. Sportmanship, på och utanför banan.
3. Visuell tajming, dvs ett rörelseschema som går i harmoni med spelförmåga och rådande anatomi.

Låt mig fördjupa det något:

Det är ingen slump att namn som Fred Perry, René Lacoste och Björn Borg har blivit stora varumärken inom klädmode (1). Borgs tajta Filashorts (1) med matchande pannband, som fick flickor på 70-talet att svimma, kunde knäcka en motståndare
redan på förhand. Kombinationen moderätt, isman och graciös superatlet (studera till exempel Borgs knäböj vid en dubbelfattad skuren backhand) var det som gjorde honom till femfaldig Wimbledon-mästare (3). Det labila humöret (2) var sannolikt också det som gjorde John McEnroe till ständig loser gentemot filbunken Borg.

Matchstatistiken mellan mig och min tennispolare är förkrossande till min fördel. Det betyder inte att jag spelar bättre tennis. Men, jag vågar sticka ut hakan och påstå att jag vinner stilmatchen med god marginal. Vid vårt senaste möte spelade min polare som exempel i jogging-sneakers (utan strumpor), surfshorts och trviselviktig bar överkropp. Alla som kan någonting om tennis vet att detta är ett grovt stilbrott och räcker för att bli portad på livstid från vilken engelsk tennisklubb som helst. (Ett liknande stilbrott skulle kunna vara att gå en golfrunda i rosa träningsoverall.)

Med andra ord så har jag alltså gjort det enkelt för mig genom att, precis som Björn Borg, se till att vinna matchen redan på förhand. Exakt vad man bör spela i ska jag snart återkomma till.

Vet inte vad som är mest skrämmande: Det som sägs i inslaget, eller att jag kommer ihåg när det sändes.

Jag köpte jordgubbssylt på BOBkorv (refill). Fick hälla den i tom burk som det står lingonsylt på.

Att ha en cykel stående obevakad utomhus utan att riskera stöld eller skadegörelse är 2009 i praktiken omöjligt. Det är en tidsfråga innan någon klåfingrig i ren reflex snittar upp ett däck eller sparkar till hojen.

Inte ens på fridfulla Djurgården kan man känna sig trygg. Det tog bara några dagar innan min cykel fick sig en första omgång. Brottet begicks dessutom mitt på dagen fem meter från mitt kontorsfönster, när jag var på lunch.

Att återställa cykeln är rätt struligt eftersom närmaste cykelmek håller till på Gärdet. Idag var cykeln äntligen fixad och jag hade bestämt mig för att lurpassa vid fönstret på gärningsmannen, som jag var säker på skulle slå till igen.

Allt gick mycket snabbare än väntat. Villebrådet (min cykel) stod ensamt och sårbart som ett rådjur i en skogsglänta när vargarna, som visade sig vara ett grabbgäng runt 15, slog till efter ca. en timme. Men vid fönstret satt ju gubbfan, dvs jag redo! Ett kraftfullt "GE FAN I CYKELN!" räckte för att skrämma bort dem denna gång. Men de kommer tillbaka. Var så säkra. (Fortsättning följer...)

Om nu Christiania efter 30 år som fristad måste kapitulera mot den danska staten så kanske Stockholm kan göra en hjälpinsats. Efter några månader i Djurgårdsstaden har jag upptäckt att området runt Beckholmen är lite av vårt Christiania. Här finns väderbitna båt- och kasernhus, en Thairestaurang i en husvagn (känns Christiania) och människor som jag vill tro är outlaws. Den öppna haschhandeln är förstås ett känsligare kapitel. Så kan vi inte ha det här. Men annars, why not.

Fyra skäl att fundera över om King verkligen är "Modemagasinet" för män.



1. Jag slår upp senaste numret av King och strirrar på en helsida Björn Ranelid. Slår snabbt igen.

2. Gör ett nytt försök. Slår upp senaste numret och stirrar på en halvsida Patrick Ekwall. Slår snabbt igen.

3. Tredje försöket. Slår upp och stirrar på en helsida Göran Hägglund, partiledaren ni vet. Slår långsamt igen.

4. Nöjer mig med att titta på omslaget. Steve McQueen var ju cool på sin tid.