Typ papper

Det är min plikt som kulturmedborgare att meddela att den legendariska videobutiken Casablanca i Stockholm har gått samma öde till mötes som Bistro Boheme.

Stockholms enda vattenhål för DVD- och VHS-finsmakare finns inte längre. Möjligtvis som en spökbutik som borde heta KassaBlanca. Vad som blev kvar efter nyrenoveringen av Casablaca (Sveav. 88), som kanhända inte går till historien som det vackraste stan skådat, är nada, nada, nada.

Jag kunde leva med den groteska skylten, det skitiga golvet, den skabbiga hunden som alltid låg och sov bakom disken och andra skönhetsfläckar. Man jag kan inte leva med att kvalitetshyllorna bytts ut mot chips- och läskhyllor. Jag KAN bokstavligen inte heller längre besöka Casablanca. Det stenhårda marmorerade golvet var så oskönt för mina känsliga fötter att jag fick hoppa ut på ett ben.

På Casablanca kunde man hitta filmer som Tarkovskijs, Stalker. På svajig VHS förvisso, men den stod där och väntade på mig dagar då jag kände för att frossa i avancerad rysk dekadens. De få "riktiga" rullar som fortfarande finns kvar att hyra kommer med stor sannolikhet att fasas ut inom kort.

Istället lär det bli den vanliga topplistan baserad på Kenneth och Gullans filmsmak. (Det får inte finnas någon risk för att popcorn sätts i halsen under fredgasmyset.) Vad säger den gamle Casablancastammisen John Ausonius (aka Lasermannen) om detta kan man fundera på... Jag säger bara en sak. Tragiskt.

Nu bor jag inte i London men min syster gör. Så om det inte fanns nog med anledningar att resa dit finns det nu en till - The Monocle Shop, vid Marylebone High Street. Monocle är en bra tidning som ägnar sig åt cross market branding. (Eller vad det kan kallas för på managementspråk...?)

Det här omslaget spås bli en framtida klassiker. Storbritanniens första tjocka dam, Beth Ditto, pryder det nystartade modemagasinet LOVEs "etta". Att sångerskan Beth Ditto poserar naken är dock inget nytt.

Tycker det är intressant att så många reagerat på omslaget. Magasin, modebloggar och till och med SvD har redan skrivit om det och numret sålde slut på kort tid. Det borde ses som ett tecken på att en kurvig modell fortfarande skapar en enorm kontrast mot vad vi är vana att se.

För att göra ett omslag som säljer krävs förstås också idé, foto, styling och form av hög klass, plus en känsla för vad som ligger i tiden. LOVEs första nummer är ett bra exempel på när allt har lyckats.

Jag gjorde testet jag länge funderat på att göra. Resultatet var skrämmande, som jag befarat.



Vad jag gjorde var att jämföra världens kanske mest remixade låt, Blue Monday, i Spotifyversion med originalet på maxisingel: Testet utfördes på min hemmastereo.

Förstärkare: Nad
Skivspelare: Technics
Högtalare: Tanoy

Hur gick testet?
Svar: Var rädd om din grammofon.

I går var jag irriterad på alla som åkte tunnelbana i morgonträngseln. Varför åker ni inte buss istället, tänkte jag.

I dag var jag irriterad på alla som åkte buss i morgonträngseln. Varför åker ni inte tunnelbana istället, tänkte jag.

Det verkar vara dags att ta fram cykeln.

Bistro Boheme, före slakten

Man saknar inte kon förräns båset står tomt, säger ett ordspråk. Och visst har jag väl klagat några gånger på min polares stammisshak Bistro Boheme på Drottninggatan. Fet mat, dyr öl och obekväma stolar har klagosången låtit. Men "Bistron", som min polare alltid sagt, hade något trivsamt över sig. Säkert mycket tack vare den postmodernistiska inredningen som nästan liknade ett showroom för italienska The Memphis Group. Trevlig personal som serverade tjeckisk lager på fat gjorde också sitt. Bistro Boheme var stället vi hängde på helt vanliga vardagkvällar för att kanske äta och bara snacka skit.

Någon gång i höstas bytte krogen ägare och Bistro Boheme förvandlades över en natt till "designkrog" med lattefärgtema. Borta var det schackrutiga golvet, Villa Villekulla-stolarna, spegelväggarna och framför allt de uppfriskande pastellfärgerna. Kvar återstod - ingenting.

Flera gånger har jag och min polare varit på väg till "Bistron" efter detta, men har valt att vända i dörren på grund av den sorgliga förvandlingen. En liten tröst är att DN På stan inte heller var så förtjusta i förnyelsen och gav Bistro Boheme en iskall 1:a i betyg vid nyöppnandet. Fast vad hjälpte det? Drottninggatans enda krog med charm är ett minne blott. Det är dessutom skamligt att man behållit namnet Bistro Boheme. Vila i frid, gamle Bistron.


Bistro Boheme, efter slakten

Ett åtråvärt nummer av Ray Gun

Man kan kanske fråga sig varför man ska samla på gamla tidningar som The Face. Faktum är att det finns ganska få tidningar som är värda att stapla i bokhyllan. I mitt yrke är dock tidningar och magasin värdefullt referenslmaterial. I dagarna föreläser jag till exempel om tidningshistoria och tidningsform på en folkhögskola, vilket hade varit svårt utan att kunna visa på exempel.

En annan tidning som är rolig att spara på är Ray Gun. Mest för att den var så banbrytande när den kom i början på 90-talet och kastade omkull alla idéer om hur en tidning ska se ut. Man kan köpa Ray Gun dyrt på eBay, eller hitta den typ gratis i antikvariat och liknande om man har flyt. Jag föredrar det sista och därför äger jag inte heller speciellt många av de ca 30 st. som art directorn David Carson formgav. (De som gäller i sammanhanget.)

Det man söker efter brukar bevisligen komma till en förr eller senare. Och är det inte jakten på det åtråvärda som är själva grejen med samlandet? De arkiverade exemplaren ger, när allt kommer omkring, en begränsad tillfredsställelse.

Har en tid gått och suktat på vår formgivar-grannes The Face-samling, som han har staplat i sitt kontorsfönster. En tidningsstapel av The Face vittnar på något sätt om koll - och att man haft det rätt så länge dessutom. The Face var under många år det trendriktigaste magasinet man kunde läsa. Idag ingår den dessvärre i döda tidningars sällskap. Återstår gör blott magasinets mode spin-off, vid namn Pop.

The Face-staplar är inte heller en ovanlig syn på reklambyråer med inramade ägg på väggen. Fast kanske börjar de nu, fem år efter att det sista numret kom ut, att samla på sig så pass mycket damm att de riskerar att dumpas i pappersinsamlingen. För en tidningsnörd är dock The Face odödlig.

Dagen efter att jag tillkännagav min svårartade avund för en kollega hände något besynnerligt: I jakt på inspiration googlade jag förstrött på sökordet "magazine". Och då, utan att jag riktigt förstod hur det gick till, stirrade jag plötsligt på en säljesannons med rubriken: "Legendariska The Face magazine-samling säljes, finns i Stockholm." Annonsen var några månader gammal, retfullt och ödesmättat så det förslår, men hoppet överger en inte i första taget. Med stigande puls drog jag iväg ett mail till annonsören med orden: "Finns de kvar?! Jag kommer direkt." En timme senare kom svaret: "Japp, de är kvar."

Idag, fem dagar senare, är jag således invigd i klubben stolta The Face-stapelägare. Samlingen innehöll i stort sett kompletta årgångar från 1998-2004. Kanske inte gulderan i The Faces historia, men mycket bra ändå. Frågan är nu bara var jag ska ha dem. Funderar på kylskåpet. Hårdvaluta bör förvaras säkert och svalt.

Typ papper har sett den rosade filmen Slumdog Millionaire.


Allt är förlåtet, Rickard Sjöberg

Slumdog Millionaire
Av: Danny Boyle
Med: Dev Patel, Freida Pinto, Madhur Mittal, Tanay Chheda m fl.
Betyg: 4

Trots att jag såg Slumdog Millionaire dagen efter den svenska premiären har alla jag snackat med redan sett den. Det säger något om hur utbredd fildelning egentligen är. Slumdog Millionaire är dock en film som ska ses på bio. Fotot, tempot, musiken och det otroliga dramat kräver mörkläggning och stor duk. Och visst funkar hajpen. Regissören Danny Boyle har lyckats förena indisk socialrealism, action, fiction, humor och kärlek i en och samma film, hur svårt det än kan låta.

Filmens tema, metaforen kring Vem vill bli millionär, är lysande. Hur kan en Slumdog (barn från slummen) till exempel veta något om 1800-talas författaren Alexandre Dumas? Ingen förstår, och sällan har väl uttrycket "livets hårda skola" varit mer talande än i Slumdog Millionaire.

Efter filmen var jag ordentligt omskakad fast utan att ha en obehaglig klump i magen. Det borde jag nog ha haft. Det indiska kastsystemet, som är påtagligt i filmen, ter sig för en normalfuntad västerlänning enbart orättvist och omänskligt. I filmens värld är det emellertid möjligt att smyga in en liten solskenshistoria mitt i allt elände. Den historien är ett mycket vinnande drag av den brittiske regissören som gör en ny Trainspotting fast i Bollywoodtappning. Om filmen förtjänar alla sina åtta Oscar låter jag vara osagt. Men vill man vara en konkurrent till Slumdog Millionaire om titeln Årets bästa film får man nog kämpa rätt så hårt. Se Slumdog Millionaire. (På bio!)

Frågor som kan göra en sömnlös:



Vilket är det snyggaste modemagasinomslaget i historien?
- Rik flora. Hmm.. kanske Vogue, Kate Moss 1998. Läste på en blogg att hon varit på Vogue-ettan 26 gånger!



Vem är världens bästa modefotograf?
- Hård kamp. Jag säger väl Richard Avedon då.



Om du fick välja en person att sätta på en magasinetta. Vem blir det då?
- Martin Margiela. Det skulle säkert sälja dåligt för ingen skulle förstå vem det var. Men bara tanken att få honom till en omslagsplåtning är svindlande.

Man behöver aldrig känna sig orolig om man tröttnar på något brittiskt band i kategorin post-punk revival. Det dyker alltid upp något nytt. White lies gjorde sitt första gig så sent som i februari 2008 på en bar vid Hoxton Square i East End, London. Gillar White lies webb och grafiska profil.

Design: Fabien Baron

Att uttala sig om vilka magasin man läser kan vara en känslig sak. Risken att säga fel är överhängande om man strävar efter ryggdunkar i Lilla Richebaren vill säga. (Det finns de som gör det). Känner man sig ängslig för att inte längre ha några kompisar i Richebaren ska man välja ett säkert kort och säga Vogue - italienska Vogue. Ganska nyligen yttrade Londonjournalisten Anders Lokko att en känd brittisk musiktidning var gubbig och dum och hyllade istället Vogue - italienska Vogue. Han var inte den första att göra det.

Den genomsnittlige svenskens italienska språkkunskaper är inte känd för att vara lysande, fast vad vet man egentligen. Själv älskar jag spanska Neo2 utan att spanskan flyter som ett rinnande vatten.



Man kan alltså få ut saker av italienska såväl som franska, spanska, tyska, grekiska och kinesiska Vogue för annat än det redaktionella innehållet. Varför prisas då ständigt italienska Vogue? Det är en bra fråga. Svaret har sannolikt att göra med Fabien Baron, Art director för tidningen under några år på 80-talet. Hans typografi blev beundrad av formgivare världen över och trots att han gjorde ett ännu bättre arbete med Intervju senare, lever italienska Vogues goda rykte kvar. En gång champ alltid champ heter det väl.