Typ papper

Phoenix
Wolfgang Amadeus Phoenix
Betyg 4

---

Ibland undrar jag om franska Phoenix lyssnat mycket på det svenska 80-talsbandet Secret service. Det är något med stämningen och framför allt frekvensen som ligger på samma våglängd.

Phoenix är ett smart band som inte tjafsar så mycket om fildelning. Vi älskar den moderna världen, brukar bandet deklarera. Att dejta Sofia Coppola var också ett smart drag från sångaren Thomas Mars.

Nya skivan Wolfgang Amadeus Phoeninx är business as usual för bandet som bildades i en Parisförort 1999. Det tuffar på i dicsotakt med rockiga riff och några små electroica-utsvävningar, som i Love Like A Sunset Part I & II.

Spotify borde vara en tjänst i Phoeninx smak. Gratis men lagligt lyssnar jag igenom nya skivan som klarar den stenhårda gränsen för att jag ska vara villig att casha upp för hårdvaran, dvs vinylen.

Skäggtemat är över.

Roades av Expressens fadäs igår när man plåtade "fel" Vanja Lundby-Wedin och drog på med "Här brister det för Wanja" på förstasidan.

- De stod och väntade på Lundby-Wedin på en plats där hon förväntades vara, försvarade sig chefredaktörer Thomas Mattsson med.

Hur stor är sannolikheten egentligen? Jag tänker på om till exempel ens flickväns dubbelgångare böjade hänga runt hennes hus. Kunde bli riktigt jobbit det.

Lite mer vaket borde väl ett reporterteam på Expressen agera.

- Vi har anledning att gå igenom våra rutiner nu, lovade Thomas Mattsson.

Mix spicy blue-eyed soul with smooth Californian rock - and add a small slice of country to it.

Jeff "Skunk" Baxter (2:a fr. v.) fick mig att tänka på ett gammalt favoritband, The Doobie Brothers. De förtjänar en plats i Typpappershistorien.

Ni som sitter med Spotify kan ju alltid lyssna in Stampede (1975) och Takin' It to the Streets (1976).

Just nu odlas det mustascher för fulla muggar i landet i cancerfondens projekt Mustaschkampen. Man kan fråga sig varför just odla mustasch, men det är väl en rolig idé med ett gott syfte så låt det stanna där. Trender kräver dock sin historik. Typ papper listar 10 klassiska mustascher.


1) Edgar Allan Poe (1809-1849)
Mytomspunnen amerikansk poet och mystiker och ett viktigt namn i den romantiska rörelsen. I modern tid en idol bland gothrockare och science fiction-älskare. Den genomsnittlige gothrockaren bär emellertid inte Allan Poe-mustasch.


2) Frank Zappa (1940-1993)
Artist och debattör. Föreställ dig Zappa utan mustasch. Det kan man inte.


3) David Crosby
Slätrakad tonårsidol i Amerikas svar på The Beatles, The Byrds, i mitten på 60-talet. Sen lämnade han bandet och lät mustaschen växa. Det gjorde han rätt i. 


4) Robert Pupkin (spelad av Robert De Niro i Scorseses King of Comedy)
Mannen som ville bli tv-stjärna så mycket att han kidnappade stjärnan Jerry Langford. Hans enda krav för frisläppning var att själv få delta som stand up i Langfords show.


5) Gene Parsons (till vänster)
Också medlem i en senare upplaga av The Byrds. Gene Parsons var bandets trummis men det var troligtvis den begåvade multiinstrumentalisten Parsons sämsta instrument. Till sist fick han sparken och fick ägna sig åt att spela bluegrassbanjo och uppfinna en egen gitarr; B-Bender.


6) Peter Erskine
Underbarn och suverän amerikansk jazztrummis med kraftig mustasch redan som 18-åring. Känd för sin insatser i band som Weather Report och Steps Ahead m. fl.


7) Freddie Mercury (1946-1991)
Tittar men på gamla Queenklipp på tuben så inser man hur stor han var. Vilken personlighet. Och vilken mustasch.


8) Jeff "Skunk" Baxter
Förmodligen källan till begreppet "valrossmustasch". Legendarisk gitarrist med bland andra The Doobie Brothers, ett band där skägg och mustasch var lika självklart som unisona kostymer för ett svenskt dansband.


9) John Oates (Hall & Oates)
Något av en fattig mans Simon & Garfunkel i 80-talstappning. Jag minns inte låtarna, men jag minns mustaschen.


10) Hector Bingert
Vår egen latin lover boy som aldrig borde ha rakat av sig sin mysmustasch.

För ett år seden var jag statist i samlingen av kreatörer med tilltagande ansiktsbehåring. I kväll hoppas jag på lite bättre uppmärksamhet efter en tids odlande. Är åter inbjuden till sommarpremiären av Humlegården - skäggens afton.

Är lite nyfiken på om centrifugering ingår i något tvättprogram.

Läs mer om den franska innovationen Dog-o-matic för stressade hundägare.

Bilden föreställer en man i sina bästa år på Karl Johans gate i Oslo. Fotot togs i söndags, den 17:e maj. Det är egentligen inget konstigt med bilden, det skulle kunna vara vilken gladlynt norrman som helst. Men det är det inte. Det är jag.

(Har full förståelse för om det här kan skapa viss förvirring bland er, kära läsare. Kanske kan det lugna om jag avslöjar att jag har varit norsk medborgare med norskt pass. Vissa saker sitter i blodet, inte mycket man kan göra åt...)

Alla sätt är bra utom de dåliga. Vill man bli känd men kanske inte har de rätta förutsättningarna för att bli skådis, artist eller ens platsa i Robinson finns andra metoder att ta till.

Ett bra och mycket gångbart knep är att ge sig in i detaljhandeln. Firman behöver inte vara stor alls. Det räcker med en anställd, det vill säga du själv. Då har du dessutom förmånen att låta företaget bära ditt namn och ditt ansikte kan få vara logotype. Det brukar bli bäst om ansiktet stiliseras något. Här finns många internationella exempel som blivit klassiker: Uncle Ben's, Kentucky Fried Chicken (KFC) och Wendy's, med flera.

I Sverige är ett bra exempel på företelsen jag talar om "Otroliga Uffe" (Uffe Mattsson Hi-Fi center på Sveav.). Länge var Uffes stiliserade ansikte i en yngre upplaga en viktigt del av företagets grafiska profil.



En som verkar ha inspirerats av Otroliga Uffe är Michael Viberg på KungSängen. Företaget bär förvisso inte Michaels namn, men hans nuna verkar mer och mer gälla som logotype. Jag vill även minnas att lågpriskedjan Galne Gunnar var inne på samma spår. Ett koncept som var taget från den amerikanska elektronikkedjan Crazy Eddie. Men någonting gick tydligen lite snett för Gunnar. Kedjan lades ner år 2000.

Den mest framgångsrika taktiken torde ändå vara att se till att bli känd redan innan man ger sig ut i handeln med stiliserat ansikte. Stan Smith till exempel, världsettan i tennis från 1972. Vem vet inte hur han ser ut?



Apropå Uffe Mattsson så läste jag någonstans att han nuförtiden verkar som hustomte på sin egen turistanläggning Borgafjälls camping nära Vilhelmina. Jag skulle inte bli förvånad om ett ansikte förekommer i anläggningens annonsmaterial. Kändis i Vasastan betyder inte självklart kändis i Lappland. Det har förstås Uffe redan räknat ut. 

Om två veckor smäller det. Jag har blivit tilldelat det mycket hedersfulla uppdraget att vara DJ på en intern vårfest. Det var länge sedan jag kände mig så full av energi och förväntan. Praktiska frågor som vilken utrustning man ska ha med sig och inte  minst vilken musik jag ska spela snurrar i huvudet.

Det enda kravet från festarrangören var att jag inte får spela musik där instrumentet nyckelharpa ingår. Ett barndomstrauma gissar jag. Det kravet borde jag kunna leva upp till. I viss brist på fantasi går jag under namnet DJ Sir Huus. Tror jag ska konsultera min gamle vän DJ Sophisticated savage för lite tips & tricks.

Svårplacerad även här...

Stefan Sagmeister är en ikon inom grafisk design. Hans två egna böcker kan jag varmt rekommendera för den som vill studera innovativ formgivning inom förpackningsdesign och konceptuell typografi med mera.

Han har också gjort flera fina skivomslag. Bland andra Talking heads-boxen Once in a Lifetime (2005) med en speciell liten egenhet: Den går inte att placera någonstans. Måttet är 135 x 430 mm och måste vara framtagen för att exakt INTE passa in i någon bokhylla. Varje gång jag flyttar eller möblerar om står jag till sist där med boxen i handen och förbannar den. Det brukar sluta med att den får ligga på golvet.

Jag har funderat på varför Sagmeister har gjort så här mot mig och alla andra Talking headsfans. Förklaringen är naturligtvis mycket enkel: Om inte boxen får plats i hyllan hemma får den inte heller plats i hyllan i skivaffären. Så vad göra? Jo, lägga den på disken eller låta tillverka en specialhylla. Under alla omständigheter så kommer den att sticka ut. Och det är väl precis vad en CD-box måste göra för att överleva stenhård konkurrens från andra lockande medier.

Har inte läst, föreläst eller bloggat om tidningar på ett tag nu. Däremot har jag köpt en drös tidningar i helgen. Men inte nya som man kanske borde, utan gamla.



I min tidningssamling har det nämligen saknats milstolpar som Vogue från 60-talet. (Modemagasinens guldera enligt vissa.) Jag har inte heller ägt speciellt många äldre nummer av Harper's Bazaar vilket har varit ett problem. Ett svårlöst problem av naturliga skäl.

Tålmodigt har jag gått och väntat på att någon med samma intresse ska drabbas av dammallergi eller akut trångboddhet. Efter lång väntan kom köptillfället i fredags och jag ska inte snöa in på oviktiga detaljer: Jag köpte ca. 50 st. magasin av Vogue och Harper's från tiden 1950-1980. Varför kan man fråga sig, med all rätt.

Det främsta anledningen är nog att namn som Andy Warhol, Richard Avedon och Alexey Brodovitch har blivit upptäckta och berömda genom Harper's Bazaar. Och säg vilken inredningspryl som kan konkurrera med en trave 60s Vogue?

Hoppas få tid att dela med mig av det här inköpet på bloggen vartefter. Det är inte lite skojig kuriosa jag talar om. Det är tung magasinhistoria.
 

Porten speglar huset där jag växte upp

I lokalen mittemellan överlevarna PA & Co och fiket Sturekatten i början av Riddargatan låg i många år Klippotektet. Huset i var övrigt ett helt vanligt hyreshus. Idag har Klippotektet flyttat ut och Story Hotel flyttat in efter en omfattande renovering. Vart de forna bostadshyresgästerna tog vägen har jag ingen uppgift om.

Story är inte bara ett hotell utan också restaurang med en stor bar. Säkert har hotellägaren en saftig hyra och allt annat än succé för det nya stället är sannolikt lika med konkurs. Man har tagit i sig så det nästan blöder med att göra Story Hotel till ett urbant, trendigt och "coolt" Stureplanshak, fast misslyckats. Att kombinera en bohemia undergroundstil med brittisk tacky á la London W8 (ni vet inredningsbutiken på Odengatan) är en olycklig kombo vill jag påstå.


Story Hotel

Jag tänker på Hoxton, stadsdelen i östra London, som var nergånget under flera årtionden men som blommade upp rejält i mitten på 90-talet. Några hippsters hade tagit över gamla fabrikslokaler för att öppna barer, förmodligen utan en spänn på inredningskontot. Det blev coolt just för att det var primitivt och anspråkslöst. De rätta människorna hittade dit och plötsligt hade alla Londons upcoming reklam- och designbyråer en adress i Hoxton.

Att gå efter en regelbok när det gäller sådana här saker är vanskligt. Möjligtvis borde regel nummer ett vara: Allting ordnar sig, bara kreddmaffian hittar hit. Fast jag har svårt att tänka mig att speciellt många trendkänsliga personer kommer att trivas på Story Hotel i längden. God karma och personlighet kan inte köpas för pengar - det sitter i väggarna. Det kan de närmaste grannarna säkert vittna om.

Okej, jag gillar ny vinyl, finutgåvor och drägglar när jag hör orden "limited edition", men här går nog gränsen till och med för mig.

Jag har sagt det förr; man saknar inte kon förräns båstet står tomt. Ett talande uttryck. Trots att jag inte handlat trumprylar på 10 år sörjer jag legendariska Birka Musik, som gått i konkurs och nu stängt butiken för gott.

Som jag minns "Birka":

- Trevlig och kunnig personal
- Man kunde handla på krita (trots att de visste att man var en urfattig musiker)
- Serviceminded, hemkörning utan extra kostnad ingick alltid