Typ papper

När Clara Nunes gick bort efter en misslyckad enklare operation, endast 40 år gammal, grät ett helt folkslag. Så älskad var hon i sitt hemland Brasilien. 

Clara Nunes var en fantastisk sångerska som hann med en hel del trots sin tidiga död. Guerreira, typat med ett skönt typsnitt, är en av hennes bästa skivor och sjungs på português - kanske världens vackraste språk.

På lördag skänker jag dig en speciell tanke, Sankta Clara.

Okej, jag skulle nästan vilja utropa; Äntligen en bra inredningstidning! Och hur kan jag ha missat norska Nytt rom. Förvisso de vanliga Malmsten- och Eamesstolarna osv, men i sammanhang som en vanlig dödlig med normalstor plånbok kan relatera till. Vi ses igen, Nytt rom

I måndags sände SVT en konsert med det jazzorienterade bandet Oddjob.


Oddjob

I jazzkretsar betraktas Oddjob fortfarande som ung och ny jazz. Fast i själva verket är medlemmarna i Oddjob veteraner som figurerat på Stockholms musikscen sedan tidigt 90-tal. Det säger något om tillväxten inom svensk jazz.

Oddjob gav ut sin första skiva 2002 och är lite som ett årgångsvin. De blir bara bättre och bättre med åren. Trumpetaren Goran Kajfeš nämner i programmet gruppen Weather Report som en stor inspirationskälla. WR var ett band som förvisso bytte medlemmar ofta, men som ändå får ses som en av jazzhistoriens få verkliga supergrupper. De hade till och med en radiohit med låten Birdland.

För att nå Weather Reports och för den delen Oddjobs höjder krävs förmodligen just tid. Få grupper kan hålla sams så länge som sju år.

Det finns många motsvarande exempel inom rocken: Stones var som bäst efter sju-åtta år, U2 behövde några skivor på sig, Kraftwerk lika så. Det är tämligen enkelt att lägga av om kreatviteten gått i stå. Men kom då ihåg att man alltid måste tillbaka till ruta ett igen. Det kan gälla för annat än musik också. Bra jobb, Oddjob.

I torsdags avgjordes Publishingpriset. Jag kunde inte närvara men fick ett sms på kvällen som sa. Vi vann!!

Bästa verksamhetstidning blev:



Juryns motivering:
Välgjord och attraktiv med en internationell in-flight-känsla. Utmärkt repro och bra pappersval.

Vann slaget mot Revolver om The Beatles bästa skiva

The Beatles är smarta. Eller kanske snarare de som förvaltar Beatles-katalogen. Originalskivorna kan inte köpas på iTunes och än mindre fullyssnas på via Spotify.

För att hålla intresset uppe för världens största band ges deluxe-remastrade CD-skivor ut mellan varven. Senast löd marknadsföringstricket: "Så här skulle det låta, egentligen ...". Själv lyssnade jag på en nyfixad Help, men kunde inte höra stor skillnad från min nyinförskaffade mono-LP. Skillnaden är dock helt säkert mätbar i något audiofilmått.

I alla fall är nyreleaserna av godo. Men börjar fundera på gruppen igen och plötsligt står man där och bläddrar i skivhyllan för att kolla vilka skivor man har osv.

Typ papper listar The Beatles:


Get back Jojo...

Bästa skiva: Rubber Soul
Bästa omslag: Abbey Road (För att den saknar överflödigt info som gruppnamn och skivtitel.)
Bästa låt: Rain (I hård konkurrens med Paperback Writer.)
Bästa samling: Past masters vol. 2
Bästa look: Paul, under spelningen på taket till Abbey Road-studion. (Första och enda gången som han sett riktigt tuff ut.)

Hemlighetsfulla herrar, Donald Fagen och Walter Becker

Man bör sannolikt vara minst 30-någonting och hyfsat bevandrad i genren jazzpop för att ha en relation till namnet Kid Charlemagne. Namnet är en låttitel och första spåret på gruppen Steely Dans underskattade skiva The Royal Scam från 1976.

Låten tillhör Steely Dans mer funkiga alster och texten är typsik Steely Dansk, det vill säga relativt svårtolkad för alla som inte ingår i författarna Fagen och Beckers närmaste krets. En tröst kan vara att inte särskilt många har fått den äran under årens lopp.

Men av en händelse fick jag i veckan nys om att texten, som ytligt verkar handla om LSD och 60-talets San Francisco, har en verklig förebild. Kid Charlemagne heter egentligen Charlemagne Palestine och var (är?) en pianist och multikonstnär med smak för lite starkare röka som hängde med Fagen och Becker i New York i mitten av 70-talet.

För ett die-hard Steely Dan-fan (det finns många) vågar jag påstå att detta är sensationell information. Men inte nog med det. Jag kan också avslöja att denne man, Charlemagne Palestine, också medverkat i en svensk kortfilm om vår egen store skald Carl Jonas Love Almqvist.

Vi kan alltså nu lyssna på Bernard Purdies medryckande trumgroove i Kid Charlemagne med full access till de klassiska stroferna: Get along Kid Charlemagne. Get along ...

Tack D för källan.

Lappen med det tydliga budskapet satt i hissen till en vårdcentral.