Typ papper

Jag var helt säker på att den första jag skulle känna igen när jag kom in på mässan var Göran Greider. Vet inte varför. Och visst blev det så. Fast i egenskap av en pappfigur i fullskalig storlek. Det var på Albert Bonniers förlags område tror jag.

Göteborgs bokmässa är paradiset för en pappersälskare. Det är nästan omtumlande att gå omkring bland alla avdelningar och montrar där allt, verkligen allt, inom bokväsendet finns representerat. Men här finns också tidningsförlag, organisationer, små gillen och till och med en penntillverkare på plats.

Kl. 23.56 var jag tillbaka på Centralen med fyra kassar fyllda med, ja gissa... Det finns hopp kära pappersvänner.

Mässan i korthet:
Bäst: Papper, papper, papper.
Sämst: Att det inte fanns så många soffor/fåtöljer att softa i.
Roligast: Aftonbladets piprökande fiskargubbe ovanför debattscenen.
Gladast: Johan Ehrenberg, efter det att jag signat upp mig på en ETC-prenummeration.
Tröttast: Jag, när klockan ringde 04.45 på torsdagsmorgonen.

Imorgon kommer jag hem från Göteborg och bokmässan. Jag har inte åkt än. Men kommer vara på plats när mässhallarna öppnar kl 9.00. Spanien är årets tema.

Efter att ha klagat en tid över objudna gäster under diskbänken kom värden idag äntligen ner med katten. Fast ingen riktig katt, utan en electrokatt. Så smart. Så meningslös. Möss är inga dumma djur.

Efter en klassfest (lyckad) behöver man lite lugn och ro. Finns inte så mycket att fästa blicken på. Kanske upplevde vi årets sista sommardag.

De flesta av oss har inte setts sen muren föll. Det är med en blandning av skräck och förtjusning som jag ikväll beger mig till en krog i våra gamla kvarter på Östermalm. Jag ska på middag med min gamla mellan- och högstadieklass.

Bara en exklusiv liten skara har sett det redan mytomspunna klippet. Upphovsrätt hindrar mig från att visa det här. Kan bara säga att 40-kalaset, som alltså slutade med ett magiskt jam, var så bra en fest kan bli. Tack Alex för dokumentationen.

Imorgon ska jag på 40-årsfest. Min första tror jag. Det sägs att 40-kalas brukar vara de vildaste av alla. Man känner att det kan vara sista gången kanske. Jag vet redan vad jag ska ha på mig och vilken knut slipsen ska ha. Innan tänker jag ta mig ett varmt bad. Om det nu är sista partyt bör man vara på topp.

Har signat upp mig på en replokal på Fryshuset. Kan se mig själv sitta i fiket och minnas det gamla Fryshustet (det riktiga) som låg i Norra Hammarbyhamnen. Egentligen är det inte så mycket att prata om. Det fanns en mycket speciell lukt som präglade hela bygget - lukten av fryst gris gissar jag. Inte så angenäm. I alla fall har jag alltid gillat "Frysens" idé. Känns kul att vara tillbaka.

Ett SL-kort är frihet. Man slipper smsbiljett och skrynkliga ansikten från spärrvakter och busschaufförer. Man kan också åka Djurgårdsfärjan till Söder gratis. Det är vad jag ska göra nu.

Hade inte tänkt skriva om konserten men Håkan Hellström överraskade mig.



I början på 90-talet, då fenomenet Håkan Hellström formades, var jag musikaliskt långt från den svenska indiescenen. Jag befann mig inte ens på samma kontinent.

Det är vanligt att musikrecensenter tar upp Håkans Hellströms år i bandet Broder Daniel under 90-talet. Jag har nog hört fler personer vittna om en kultförklarad BD-spelning på Tranan, än vad den lilla lokalen i verkligheten rymmer. Själv har jag ett vagt minne av att jag hörde Kent spela på Hyndans hörna, ett hak som låg vid Kornhamstorg i Gamla Stan. Det kan ha varit 1993. Fast några riktiga bevis kan jag knappast lägga fram. Hur som helst var det nog det närmaste jag kom den svenska indiescenen där allting började.

Idag, snart 20 år senare, är Håkan Hellström en av våra största artister och en publikmagnet. Redan tidigt på morgonen såg jag unga tjejer köa utanför Gröna Lund för en plats längst framme vid scenen.

Håkan Hellström förtjänar sin stora publik. Från första ton är scennärvaron hög och man köper hans poplyrik, där jag tycker mig höra både Morrisey och Springsteen någonstans långt borta. Precis som The Soundtrack of Our Lives har Håkan och bandet ett eget sound i vilket möjligtvis saxofonen dominerar lite för mycket.

I slutet av konserten drar Håkan Hellström (i konkurrens med tjut från berg-o-dalbanorna) historien om hur genombrottet Känn ingen sorg för mig Göteborg kom till. Det låter som om det är första gången han gör det. Det är det förstås inte. Bara en sann artist bemästrar den konsten.

Betyg: 4
Bäst: En midsommarnattsdröm, Tekopparna (den enda attraktionen värdig en vuxen man).
Sämst: Tyrol (utan att ens ha varit där). Bara ordet är obehagligt.

En sak är säker: Medelåldern på publiken kommer vara betydligt yngre än sist. Kl 20.00 på Gröna Lund.