Typ papper

Glenn Miller Café på Brunnsgatan

Det sker oväntade saker ibland. Att jag är tillbaka på Erstagatan är en. En annan är att en polare nyligen frågade om jag ville följa med på en jazzkonsert. Har aldrig hört honom prata om jazz förut. Konserten var igår och det var Thomas Franck som spelade på Stockholms kanske enda genuina jazzklubb idag - Glenn Miller Café. Han hade hört Franck spela i Malmö för länge sen och berörts av hans lyriska tenorsax. Jag gillar jazz. Klart man hängde på:

Glenn Miller Café tillhör kategorin hak som egentligen inte borde finnas 2008. Det är ett hål i väggen mitt i City ett stenkast från White Room och Solidaritet. Här samlas människor i alla åldrar för att spisa jazz. Så får man säga här. Stället liknar ett miniatyr-Stampen med gamla instrument på väggarna dunkelt belysta. Avsaknaden av tobaksrök är påtaglig (såg en man som inte såg säskilt munter ut sugandes på en otänd pipa). Musikerna betalar man direkt via kollekt, per set, vilket är en smart grej. Hur det går ihop för dem har jag inte forskat i. Lokalen rymmer kanske 30 personer.

Nåväl, Thomas Franck var i form och spelade kanske lika lyriskt som den där kvällen i Malmö. Med sig hade han en kvartett med bland andra sin yngre bror Daniel på bas. Musikaliskt landar Franck tungt i John Coltrane-traditionen och musikerna kan följa John med förbundna ögon. Pianisten Jacob Karlzon briljerade mest med sina snabba löpningar och MacCoy Tyner-ackord.

Omtumlad efter två set (skänkte hundra spänn) var jag kanske inte. Men glad att ha varit där i goda vänners lag och garanterat en kontrast mot en konsert jag funderar på att se om några veckor. Då spelar Jon Spencer och Matt Verta-Ray på Debaser. Det utlovas Heavy Trash! Jazzen har alldeles för få subgenrer.