Typ papper

Lika som bär: Amerikanska Esquire och "nya" Restaurangvärlden

En bra idé går alltid att återvinna. Trenden tycks dock vara att låta sig inspireras av något närbesläktat. Har copykatterna gått och blivit slöa så här på sensommaren?

Tror inte jag kommer utnyttja T-banan så mycket på nätterna. De tiderna är förbi. Men SL:s besked att natt-trafiken åter är igång är ett styrkebesked. Stadsbor födda i början på 70-talet minns glansdagarna (1993-97) då ursäkten att man måste ta sista tricken hem inte existerade.

En storstad har en tunnelbana. Som alltid går.

Det kändes lockande att sätta "Kejsarens nya kläder" som rubrik på den här bloggen om modemagasinet Kings nya form. Men riktigt så hårda ska vi inte vara. Det finns saker jag gillar i en annars ganska märklig redesign.



Det första jag tänker på är de spärrade versalerna som återkommer frekvent i rubriker och vinjetter. King använder de på exakt samma sätt som The Face gjorde på 80-talet. Att inspireras av Neville Brody, legendarisk art director på The Face, är inte fel. Frågan är bara hur uppenbar källan kan få vara. För mig ger det hur som helst en tydlig retrosignal vilket inte känns så bra i det här sammanhanget.

Jag saknar inte den kursiva antikvan som varit en darling för King sedan starten för tre år sedan. De nyinförda rubriktypsnitten är det inget fel på. Tycker dock att man jobbar med dem lite för inkonsekvent, vilket är synd.

Istället för att sätta en riktigt bra grund-design verkar man ha prioriterat att designa de enskilda sidorna snyggt. Och det lyckas man med. Gillar speciellt den stora modeundersökningen som andas Bauhaus och 30-tals modernism i sitt formspråk. Ambitiöst, men på bekostnad av helheten definitivt.

Jag uppskattar att man tagit bort färgen gult från färgpaletten. Gult har inget i ett modemagasin att göra anser jag. Man ser det tillräckligt i skvallerblaskor och Rusta-kataloger. King jobbar bra med egna unika färger så när som på ren cyan som ändå är det bästa valet av de tre grundfärgerna (svart borträknat).

Man kan fundera på vem som egentligen köper King. Åldern på den genomsnittlige Kingläsaren är garanterat högre än vad man uppger (27 år). Inga 20-åringar drömmer om en Omega Seamaster för en halv miljon, eller vill läsa en intervju med Leif GW Persson. Därför borde man istället ta steget fullt ut och bli den gubbmodetidning som man faktiskt är. Bort med androgyna tonårs-modeller på de stora modejobben och hyr in några modeller från Dress Mann-stallet istället.

Den aristokratiske krönikören Marcus Dunberg är på helt rätt spår med sin bitterljuva text om gör-om-mig-syndroment, något som inte lämpar sig för män med klassisk smak. Bli en (mode)kung med värdighet, King.

Det ligger inte i New York eller London. Det ligger på Krukmakargatan.

Papercut (Krukmakargatan 3) är som en uppenbarelse från himmelriket, om man gillar snygga tidningar, böcker och kvalitetsfilm vill säga.

Andreas Fryklund (fd. Andreas skivor och Badlands) och Alexander Dahlberg (fd. Presstop, Götgatan) har gjort Söder ännu lite hetare med sin nyöppnade butik. Passa på att besöka på möbel- och kuriosabutiken Wigerdals om du ändå är i trakterna (Krukmakargatan 14). Eller varför inte börja på Herr Judit (Horsngatan 65). Stans bästa second hand (kläder) för män.

Foto Tom

Jag har varken läst böckerna eller sett filmerna om Harry Potter. Ändå föreställer jag mig att författarinnan J.K. Rowling kan ha varit just här, i Bridge of Orchy. För vilken plats i Storbritannien kunde inspirera bättre till en saga än denna lilla ort, out of nowhere. Här befann jag mig för en vecka sedan och känslan sitter i än.

I Bridge of Orchy finns ett värdshus där man kan hyra rum och beställa en vandrarmeny med rökig maltwhisky till om man vill. Byn i övrigt verkar ha somnat in för gott. På vägen mot värdshuset från tågstationen ser man ett igenbommat postkontor, en nedsläckt brandstation och en skola där huset är till salu. En bytok, som tycks ha blivit kvar, ropar något till oss på en obegriplig skotsk dialekt. Ändå är det ingen spökstad vi talar om.

Vacker som synden flyter floden Orchy fram i det skottländska högladet och var en av höjdpunkterna under skottlandsvistelsen. Jag är med andra ord tillbaka. Genomsyrad av rutmönster, säckpipor och fish-and-chipsad för resten av livet förvisso, men uppgörelsen gick bra. Vi är kompisar igen, Skottland och jag.