Typ papper

Ska plocka fram finkavajen inför kvällen och upptäcker till min fasa tre hål på ena armen. Orutinerat. Hur gick detta till? När hade jag den senast? Julfesten på jobbet tror jag. Hmm.. det gick visst lite hett till där.

Tre alternativ infinner sig:

1. Åka ner på stan och köpa en ny kostym i panik
2. Ta en annan kavaj som inte passar till byxorna
3. Mörka. Vem ser hålen egentligen?

Överläggning.

Det blev alternativ 3. För som jag brukar säga: I mörkret är ju alla partykatter grå...

Årets sista bloggdag är ett faktum. Hur pappersbloggen utvecklar sig 2008 vet man inte. Från den 7 januari kommer jag blogga om tidningar och form från en annan adress. Har dock lite idéer om att fortsätta här som vanligt, men med en något annan inriktning. Vi får väl se vad det blir.

Har en kollega som påstår att han spårat sin släkt 4000 år tillbaka i tiden. Urfadern var tydligen nån egyptisk kung. Är detta möjligt?

Förvisso bor jag nära en skog, men jag bor också nära Bab Kitchen. Förmodar att restaurangen från början hette Kebab Kitchen. "Fingerlicking good" påstås maten vara. Ikväll orkade jag bara inte äta sushi igen. Favoritindiern på Roslagsgatan har semesterstängt så kvar fanns endast Baben om man ska äta under hundralappen. Hemma lagar jag bara mat när någon är på besök. Så inte idag.

Vad jag undrar är varför alla babhak och pizzerior har så deppig inredning? Lysrörsbelysning och en vägkrogstouch som bara känns lite tragisk. Man har försökt göra det fräscht med ett tegelmönster mot kaklet á la tidigt 90-tal men istället lyckas förstöra lokalen. Och här sitter jag alltså och väntar på min kycklingspett med ris som ensam kund. Kändes inte som Lufsen på julafton direkt.

Tänk vad enkelt det skulle vara att lyfta det här stället. En liten mysig italienare vore perfekt. Här fanns en tjock godmodig kock, levande musik, kandelaber och till och med en liten bar skulle få plats. Haga deli skulle kunna vara förebilden. Där är det alltid fullt och läget är definitivt inte bättre. Här blir man ju bara låg.

Självporträtt 2003

Min mormor var vänsterhänt. Min mamma är högerhänt. Jag är dubbelhänt. Ganska logiskt egentligen. Men nu är ju arvsanlag och vad som skapar en genkod rätt så komplicerade saker - i verkligheten. Och något mycket intressant tycker jag.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag typ en gång om året tycker mig ha en fördel av att vara dubbelhänt. Den infinner sig när jag, som i dessa dagar, är ledig och fixar och donar hemma. Jag målar och hamrar spik och blir jag trött, eller kommer i fel vinkel, så byter jag bara hand. Praktiskt. Inövade saker är ungefär 50/50. Skriver med vänster, spelar tennis med höger, spelar gitarr vänster, trummar höger osv.

Hjärnan styr förstås detta. Frågan är bara om det finns en baksida av denna lilla obalans. Googlar dubbelhänt: "Sambandet mellan dubbelhänthet och schizofreni." Aaaahhh... Jag visste det. Senast i morse undrade jag vem jag egentligen är? Läser vidare: "Dubbelhänta är en av världens största minoriteter." Ok, jag är inte ensam i alla fall.

Det började på en grabbtidningsredaktion och slutade på kundtidningsfabrik. Livets ytterligheter och vändningar upphör aldrig att förvåna mig. Året 2007 var ett innehållsrikt år - i mitt yrkesliv. 2007 var inte kärlekens år.


Årets peak: Accelerator. På bilden bröderna Krotkiewski. Foto Tom

Det hände trots allt en hel del andra saker i periferin som kan vara värt att summera:

Musik
Årets skiva: CSS, Cansei de ser sexy
Årets omslag: Maximo Park, Our earthly pleasures
Årets grupp: Animal collective
Årets konsert: Arcade Fire på Annexet
Årets musikaliska peak: Accelerator

Mags
Årets magasin: Spanska Neo2, lever i en illusion att texten är lika stark som formen
Årets webb: GQ men style
Årets flopp: Cap&Designs formexperiment, Modette

Rörligt
Årets tv-program: Rapport, det enda jag sett på tv
Årets film: This is England
Årets dvd: 24 hour party people

Mode
Årets Mode: FCUK, alltid hög kvalitet och prisvärt
Årets klädaffär: Herr Judit, här hittar man alltid nåt
Årets plagg: Parkasen
Årets modeskribent: Marcus Dunberg, kokar en god spiksoppa
Årets lukt: Paul Smith Story, Nyfönat

Geografi
Årets gata: Surbrunns- eller Erstagatan
Årets skog: Lill-Jans-skogen, som alla tror heter Liljansskogen
Årets stadsdel: Borough, London

Annat
Årets upp som en sol ner som en pannkaka: Facebook
Årets ord: Marinerad, bästa tillståndet på krogen
Årets blogg: Marlabloggen, min förebild (idag nerlagd)
Årets pryl: Cykeln, klassisk, tidlös, genial
Årets färg: Rosa
Årets dryck: Pernod
Årets bar: Snotty
Årets lookalike: Andy Summers (The Police) allt mer lik Tomas von Brömssen
Årets spam: InkClub, envis som en spermie
Årets fetisch: Hirsutism, just let it grow

GOTT NYTT ÅR!

Okey, tar inget ansvar för om något går åt helvete. Men jag har ett litet tips för dig som inte orkar lämna in en trasig skinnjacka. Som typ jag.

1. Köp bred svart halkskyddstejp på Clas Ohlson eller liknande.
2. Figurklipp en tejpbit något större än hålet eller revan på jackan.
3. Limma med supertextil-lim på tejpens klisteryta och limma sedan på jackan runt hållet eller revan.
4. Sätt på kaffe och vänta ut limmet några minuter.
5. Fäst tejpen på jackan med klistretytorna mot varandra.
6. Låt torka.

Halkskyddstejp har nämligen lite av skinnets lyster och ger dessutom en vintage-känsla som kamouflerar lagningen.

Har äntligen tid att fixa lite hemma. Är ledig till efter nyår. Städningen går framåt. Imorgon ska jag måla om hallen. På en plats såg jag plötsligt att det skulle se bra ut med ett skivomslag på väggen. Gudarna ska veta att det inte var lätt att välja ut vilket. Har kanske 300 Lp och har köpt rätt många av dem bara för omslagets skull.

Efter stenhård gallring kom jag fram till att The Rolling Stones Sticky Fingers måste vara världens bästa pappers-skivomslag. Designad av den inte helt okände Andy Warhol. Jag känner mig själv dock rätt bra och vet att imorgon kan den vara utbytt.

Idag var planen att jag skulle städa hela lägenheten. Hittills har jag bara hunnit städa städskåpet. Det går inte fort idag.

Sällan har jag blivit så glad för en julklapp som denna. Moon Lamp, av Verner Panton - en gåva från min syster. Den lyser upp i mörkret här hemma.


Moon Lamp ca 1960

Bäste ung-tjej-runt-20-bakom-disk-på-NK. Kalla mig gubbe, gubbfan, ålderman, skäggorvar, föredetting eller vad du vill. Men inte "herrn". Jag avskyr det ordet.

- Det är ju så härligt när man kan överraska sig själv. Så kanske Ernst Kirchsteiger skulle ha sagt. Jag är positivt överraskad av att den anrika kulturtidskriften Ottar ligger på mitt skrivbord. Ottar är närmare bestämt en tidning om sexualitet och samhälle från RFSU.

Var nog länge sen jag såg så mycket kön samlat i en och samma tidning. Både i text och bild. Det hör säkert till det normala i Ottar. Känner redan att jag är ute på hal is när jag försöker blädderläsa Ottar som en italiensk modetidning. Men jag ber att få återkomma - och kanske hjälpa till med att reda ut varför det knullas så lite i chick lit-romanerna...

Lite allmän kuriosa är annars att Jan Björklund oförhappandes dyker upp på sidan 39. Han är tydligen feminist. Det är inte Folkpartiet-ministern Nyamko Sabuni. Inte ens liberal, enligt Ottar. Jag känner mig förvirrad.

Brittiska Rubbish kommer äntligen ut med nummer två. En mycket speciell och ultraironisk tidning i bokformat som kokar sin soppa på skräp och dålig smak. En perfekt julklapp skulle jag säga.

Det sägs i alla fall att en kreatör bör leta inspiration från områden långt ifrån sin egen skaparvärld. Tidningen Nostalgia befinner sig helt säkert i den zonen för mig. Har svårt att tänka mig något mer osannolikt än att jag skulle lockas av att Nostalgia ger ut en stor traktorspecial.



Nostalgia har en pay off som lyder: För dig som lever i nuet, men som gärna drömmer dig tillbaka

Tycker man skulle kunna vara lite mer ärlig här. Jag föreslår istället: För dig som lever i det förgångna, men som är smart nog att inse att det aldrig kommer hända igen

Nostalgia special: Traktor
Redan på sidan sex förstår jag att man vet vad man sysslar med. Ett helsidesuppslag med utfallande bild föreställande en traktorkaravan åkandes på en landsväg. Det här är starten på en feature om traktorrally och rubriken är lika bra som bilden: "Järnhästar på grönbete"

I samma goda stil fortsätter det sedan. Stora bilder varvat med små skapar dynamik och variation i läsningen. Och bilder kryllar det av. Man får mycket traktor för pengarna (69 kr) och det sker inte heller till bekostnad av textlängden. En packad tidning i det tacksamma formatet 22,5 x 29 cm, dvs ett brett format som ger en väl tilltagen satsyta att jobba med.

Formen och tilltalet är typiskt manligt i gränslandet av klassisk grabbtidnings-estetik. Roterade bilder i ram med dropshadows ingår där precis som versalrubriker satta i en fet sans-serif. Till och med den typiska grabbtidnings-illustrationen hittar jag i en krönika på sidan 82. (Manéret är daterat med i rötter i gamla 70-tals Playboy och jag förstår egentligen inte varför det fortfarande hänger med.) Plocksidorna är lite fyrkantiga men man kan inte begära allt. Bra repro (bildbehandling) och som sagt snudd på klockrena och roliga rubriker. "Tänd på dunka-dunka", känn bara på den.

Jag kommer aldrig frivilligt att sätta mig i en traktor, men visst kan jag väl läsa om och inte minst titta på dem. Man borde kanske redan nu boka in Fergusonklubben Grålles nästa jubileum, i år fyllde de tydligen 60 år. För klyschan att det är bra att utforska nya marker i jakt på den så viktiga inspirationen är nog trots allt helt sann.

Några saker irriterar mig för närvarande. Är rätt trött på att analysera. Blir nog tvungen att riva ur arken istället. Brukar vara lättare sagt än gjort det.

Förresten så bloggade Ester om synd på min begäran. Fler bloggutmaningar kanske vore nåt? Ska man kanske försöka sig på en blogg-årskrönika också? Orkar någon läsa en sån?

Äsch, jag skulle ju bloggat om en traktor-tidning. Det får bli imorgon, imorgo, imorg, imor, imo, im, i

Mitt i Sturegallerian kan man få sina julklappar gratis inslagna i vackert papper och snöre. Dessutom bjuds man på glögg och pepparkakor under inslagningen. Jag hade inga klappar på mig men åt och drack ändå. Mitt sällskap hade desto mer i kassarna och gick därifrån som en helt ny människa.

På mitt skrivbord ligger boken 103 unga svenska rum. En nyutgiven studie i svensk vardagsrealism med fotografier av 103 unga människor i sina rum eller lägenheter från hela landet. En skön idé och godkänt genomförande tycker jag.



Tonårsrummet; ett rum som ibland kan ha så mycket energi att atomerna gnistrar. Här bölas det, göms porrtidningar och här finns inga regler för hur det ska se ut. Svartmålade väggar, rosa gardiner, ett trumset mitt på golvet eller varför inte en hel vägg täckt av Gloomy Bears. Javisst, allting funkar faktiskt. Homestyling-proffs borde ta mer inspiration från denna form av inredningsanarki som samma dag som man flyttar hemifrån brukar vara som bortblåst.

Mitt pojkrums väggar täcktes på 80-talet av hårdrockaffischer. Och under sängen låg det tidningar. Inte en komplett årgång Vogue kan jag idag avslöja. Instrument hade jag också. Ett elpiano, en sprucken akustisk gitarr och trummor i den mån det fick plats. I syrrans rum kom jag aldrig in. Var hon hemma fick jag inte, var hon inte hemma gick det inte pga av alla kläder som blockerade dörren.

Hur såg ditt tonårsrum ut? Tog du med dig något när du flyttade hemifrån? Eller blev du också fiffigt vuxen över en natt?


Foto Andreas Tinnerholm


Foto Andreas Tinnerholm

Svenska rum har en webbplats där man båda kan publicera bilder och rösta på olika rum. Annars kanske ett bra julklappstips.

Var idag kallad till ett möte med högsta ledningen på jobbet. Det gällde bland annat min blogg. Mycket obehagligt. Hur hade de kunnat hitta hit!? Före mötet gjorde jag en blixtgenomgång av mina bloggar för att vara så förberedd som möjligt. På vägen till korsförhöret tänkte jag på mamma och på julen och vilken skam det skulle vara för familjen om jag slängdes ut i vinterkylan på grund av detta. Hur kunde jag förklara?

Inledning på samtal mellan mig och hög chef:

Hög chef:
- Välkommen Tom
Jag:
- Jag tar tillbaka allt
Hög chef:
- Din blogg?
Jag:
- Förlåt!
Hög chef:
- Vi har läst den. (harkel) Jo, det är ju så att vi har en egen blogg här på företaget
Jag:
- Jasså?
Hög chef:
- Precis, det är inte så många som känner till det. Vi skulle helt enkelt behöva en person som bloggar där regelbundet. Vi tror du är den rätte för det uppdraget
Jag:
- Åh
Hög chef:
- Vi räknar med att du börjar direkt efter jul?
Jag:
- Men vad ska jag blogga om?
Hög chef:
- Precis det du gör nu
Jag:
- Om typ papper?
Hög chef:
- Typ papper
Jag:
- Okej, det kan jag göra (fruktansvärd lättad)
Hög chef:
- Bra, tack Tom. Då går vi vidare...

Yes! Jag är ett steg närmare bloggare på heltid. Snart kan jag bara sitta och mysa här hela dagarna med sköna magasin och blogga över en dubbel espresso. Ska förresten fråga om jag får blogga från ett fik på Kungsholmen. Vi snackar ju våren här!

Inte klockrent.

Hem-o-hyra förresten. På tal om smuts.

Bläddrar i designtidskriften Form som jobbet prenumererar på. Man skulle lätt kunna ryta till om vissa inslag i formen på Form. Och kanske hylla några också. Men vi spar det till en annan gång.

Jag fastnar istället på en krönika skriven av Sandra Nolgren. Den handlar om smuts. Inte Katarina Wennstams Smuts, utan riktig skit. Hon drar några tänkvärda slutsatser i stil med att vi människor kämpar som galningar för att bli snyggare samtidigt som vår natur blir allt smutsigare. Snygg på utsidan men svart på insidan. Hon kommer sen in på miljövänlig design men det var inte dit jag ville komma.

Slogs nämligen av ett samtal som jag hade med en polare nyligen. Vi pratade tjejer; om vilka ideal man har och sånt. En ganska djup diskussion eftersom vi båda aldrig lyckas träffa riktigt rätt. Till pudelns kärna nu:

Jag gillar inte för välstädat. Att mötas av ett hem efter en dejt där alla saker ligger prydligt på plats och allt luktar rent och kläderna är perfekt ihopvikta dödar min lust ganska omedelbart. Tro nu inte att jag är något dejtproffs. Minns knappt min senaste och då var jag inte i närheten av att komma innanför någonting över huvud taget.

Min polare är däremot lite av ett dejtfenomen. Men han gillar inte stökiga hem. Dammråttor och några odiskade glas för mycket kan få honom att dra en vit lögn om att han glömt låsa på jobbet eller missat att han lovat mata grannens katt.

Nu menar jag inte att jag bokstavligen gillar smuts eller skit. Jag menar bara att ett alltför prydligt och rent yttre ibland kan skrämma en smula. För det måste finnas något bakom det där tror jag alltid. Eller så gör det inte det och då ekar det istället ack så tomt. Är också lite rädd för rena och kala skrivbord. För vem har inte hört: Visa mig ditt skrivbord och jag säger vem du är. Jag sneglar ibland oroligt på mina kollegors skrivbord och blir alltid glad när jag ser en massa papper osorterade i drivor. He´s my man, she´s my girl, tänker jag då...

Med andra ord, var inte rädd för lite smuts. Det finns alltid galningar som tycker om det också.

Synd bara att spanskan är lite knackig... Neo2 >> ...me gustas tu.

Magasinet Existera. Bara namnet inger respekt. Jag ligger ett nummer efter men det här är också en tidning som kräver sin eftertanke. >>>



>>> Magasinet Existera är en nystartad tidning som ges ut av Svenska Kyrkan Press AB. Idén är att ta upp stora livsfrågor i en kommersiell miljö (magasinform). Temat i nummer tre som jag precis har läst är Skam, nära besläktat med Skuld. Och sådana saker viftar man inte bort så lätt. Vi får höra kända och okända människor berätta och reflektera kring dessa begrepp som någonstans landar i frågan, Vad skäms du för?

Höll på att säga att jag inte är van att läsa texter av den här kalibern. Nivån på innehållet är hög och dessutom hyperintressant. Tempot i tidningen är också genomgående bra. I framvagnen finns bland annat en krönika av Jan Gradvall som är tänkvärd och det är nästan komiskt att han lyckas klämma in sin gamle vapendragare Nick Lowe i inledningen.

Formen är inte hipp men välgjord med bra foto och helt okej illustrationer. Hade nog själv valt ett annat rubriktypsnitt och vågat leka lite mer med det.

Ingressen till featuren Det finns inga oskulder är lysande. Och kanske lovar den nästan för mycket. Men den fick mig i alla fall att läsa artikeln från början till slut. Man försöker också skoja till det på några sidor men där märks det att man inte är helt hemmastadd. En god tanke dock som skapar variation tlll de tyngre artiklarna.

Skam finns förstås på olika plan och hur vi ser på det förändras genom livet. Enligt Magasinet Existera skäms unga mer än andra om de har en dålig bostad, eller dålig ekonomi. Medan äldre har skuldkänslor för miljöförstöringen, rättvisefrågor och klyftorna i samhället etc. Kvinnor skäms också mer än män över sina kroppar. Dåliga familjerelationer tycks också vara en källa till skuld eller skam.

För mig ger tidsbrist och allt jag inte hinner med en ständigt återkommande skuldkänsla. Det tas också upp i tidningen. "Vi har alla lika mycket tid, det gäller bara att organisera sig smart", tycker någon.

Är glad över att ha upptäckt det här magasinet. Senaste numret har temat Losers. Det är jag redan nyfiken på. Gradvall säger i sin krönika: "Tro inte på alla löften om ett helt nytt liv. Ditt förflutna studsar tillbaka när du minst anar det". Jo tack, det hände mig senast igår.

Så. Vad skäms du för?

Affischer ska man vara rädd om. Ena dan täcker de hela stan, nästa går de inte att få tag på. Jag älskar affischer och är beredd att casha ut om jag ser någon jag gillar. Surfade in på en webbsida som säljer original-rockaffischer. Annars kan jag varmt rekommendera eBay.

Några tips och lite info:
1. Kolla alltid storleken. En del affischer är mindre än de ser ut på foto. Nästan bara filmaffischer är i det stora formatet 70x100 cm.

2. Fråga om affischen är vikt. Syns inte alltid heller på bild. Lägre pris i så fall.

3. Små skavanker, t ex hål i hörnen kan alltid täckas under en ram.

4. Det är stor skillnad på original och nytryck. Gamla affischer, typ 1920-1970, är oftast litografiskt trycka vilket ger mycket bättre färger. Ser färgerna matta ut kan den vara solblekt. Betala aldrig stora summor för ett nytryck.

5. Det kan vara svårare att hitta en specifik affisch från 2002 än en bok från 1500-talet. Därför kan det få kosta. Marknadsvärdet på en originalaffisch är svårbedömt. Priserna stiger lite ororväckande dock.

6. Köp! Du kanske aldrig ser den igen.

Berättade för en tjej på jobbet (hon blir nog glad över ordvalet) att jag skulle på en grabbfest på lördag.

- Wow! svarade hon.

Ska dit nu i alla fall. Träffa mina gamla musikerpolare över en bit mat och några glas.

Fick en idé till en kortfilm igår. Testade idén på några som gav tummen upp.

Ibland är jag ledsen över att jag inte jobbar med film. Tror att rörlig bild i kombination med ljud skulle passa mig. Klarar man ännu en formatering? Att börja på noll är i så fall vad som väntar. Jag flummar bort i tankarna. Söker inspiration.

Layouten som mystiskt försvann (baserad på en sann historia)

En formgivare på ett förlag hade en gång skapat en layout för ny kundtidning. Han hade verkligen offrat sig och lagt ner sin själ på arbetet. Enligt honom själv var detta något nyskapande och en sannolik vinnare av många stora designpriser.

Nu visade det sig emellertid, som tyvärr ofta händer, att kunden inte tyckte om, eller snarare förstod den överkvalificerade layouten. Kunden hade väntat sig något helt annat. I sista sekund fick formgivaren göra om hela tidningen enligt kundens önskemål och det som han arbetet med i månader fick nu bara ta en dag! Trycklämningen gick inte att flytta. Han fixade det, kunden blev nöjd. Men inombords grät formgivaren och i vredesmod slängde han sitt skötebarn i datorns papperskorg.

Flera år senare, då formgivaren för länge sedan slutat på förlaget, berättade en av de förlagsanställda den här historien för en nyanställd formgivare. Han blev förstås väldigt nyfiken på hur det förlorade layoutmästerverket egentligen hade sett ut. Så pass nyfiken att han en dag tog mod till sig och ringde upp den gamle formgivaren, som numera jobbade på ett av landets största och mest välkända magasin, för att höra efter om han möjligtvis hade kvar några skissdokument av den berömda layouten.

- Jag deletade dom, sa formgivaren med lite oväntad darr på rösten.
- Men fanns det inga backuper, frågade den nye formgivaren.
- Jag deletade alla backuper också, sa formgivaren nu plötsligt lätt irriterad.
- Men allting låg väl på servern då som nu, sa den ambitiöse och i all välmening intresserade nye formgivaren.
- Jag formaterade om serverdatorn det låg på! DOM FINNS INTE KVAR!!!, skrek nu formgivaren i falsett och klappade igen mobilen.

Den nye formgivaren tyckte det här var lite konstigt. Och synd förstås. Det hade verkligen varit intressant att studera en innovativ och nyskapande layout av en idag framgångsrik tidningsdesigner.

Av någon anledning köper jag alltid mina julklappar på PUB. Traditioner är svåra att rucka på. PUB har i år en rätt rolig och snygg mode-julkalender på webben framtagen av byrån Joy. Gillar typosiffrorna på luckorna. Superoutfit-klappar alltså. Frågan är till vem man ska köpa det...

Det är spännande att modemogulen Fredrik Reinfeldt är på omslaget i senaste Café. Well, tycker man att Magnus Hedman är mode så funkar väl vår statsminister också. Bra reklam för honom givetvis. Och säkert är intervjun helt journalistiskt oberoende och ickegranskad, en hyllning till det fria ordet. Grattis Café.

Condé Nast Publications har gjort en reklamkampanj för sina tidningar med kändisar poserande i miljöer som går i harmoni med vad tidningen helst vill vara. Så tolkar jag det i alla fall. På bilden syns sångerskan Sheryl Crow som modell för Self, ett livsstilsmagasin för den moderna och urbana kvinnan. (Undrar hur till exempel Butt skulle visualiseras...?) Om du fick vara modell för en tidning, vilken skulle det då bli?

Nu tillhör jag kanske inte tidningen Butts primära målgrupp. Men i formgivarkretsar är Butt en välkänd och beundrad tidning. Snygg, smart och rakt på sak. Kanske är deras sätt att lösa annonseringen det mest geniala. Det är inte Martins dildoshop som annonserar här om du trodde det. De stora modevaruhusen slåss om annonsplatserna i Butt. Hur löser man det då? Köp ett nummer och kolla!

Tomtar har alltid varit pappersvänner. Vi har mycket gemensamt vi...

Ett jobb på Esquire skulle jag nog inte säga nej till. Det är en av mina favorittidningar. Kolla deras omslagsarkiv om du får en minut över. Intressant att följa utvecklingen från starten 1933. Är man nörd så är man.

Dec 1989

Nov 2006

Det sas att det var första advent idag, vilket förde med sig en beslutsångest jag inte hade väntat mig. Frågan gällde, Anna eller Oscar?

Efter timmar av vankelmod och Baltazar-gång inne på Baronen stod valet så klart.

Det blev Anna.

Ogillar ordet singel mer än att vara det. Kan jag inte få säga solitude istället? Ett mycket vackrare och allt för sällan använt ord.

Svenska People är ett gratis-magasin som man oftast ser ligga och skräpa i klädbutiker, ibland till och med fuktskadad utanför. Det är väl lite synd. 80 mini-sidor mode, musik och film med mera förtjänar ett bättre öde tycker jag. Nyfiken i en strut tittar förstås direkt vilka som stått för formen på People. Det är Lunapark/Stergos, ni vet de som gick loss på Cap&Designs senaste nummer. Det här känns ju mer stabilt, och framför allt mer tidning.

Form: Jag gillar det tunna linjära rubriktypsnittet som man också leker lite med. Det går faktiskt att dra på rubbar stort över en bild utan att bilden försvinner helt. Modejobbet Slapstick av fotografen Klara G är också riktigt fint. Tyvärr gör man en klassisk miss när det gäller färgpaletten. People använder nästan enbart de fyra grund-tryckfärgerna, dvs cyan, magenta, gul och svart (cmyk). Inget fel på dem men vi har sett det förut och det är nästan omöjligt att få en personlig prägel på en tidning med enbart dessa färger. Gul-sjukan verkar vara djup rotad hos L/S. Gult är inte fult men signalerar "billigt" och bör användas med viss försiktighet.

Innehåll: Jag bläddrar igenom och fattar vad det handlar om. Men jag är också en tidningnörd. Ledaren, det finns en sådan, saknar både bild och avsändare. Vem talar till mig? Ett magasins inledande sidor är alltid extremt viktiga. Omslag, ledare och innehåll hjälper läsaren att förstå vad tidningen är och vem den riktar sig till. Tar man inte hem det här bilr det nästan omöjligt sen.

People? Ja, det handlar om människor, unga i första hand och temat är humor. Vi får möta new kids on the block, storstädernas gatubarn som svarar på frågor om ditten och datten. People är något av en light Vice och påminner i innehållet en del om Pause som jag tidigare jobbat med.

Skulle jag köpa den då? Nej, det är för mycket yta för min smak. People saknar som många gratistidningar en egen själ. Än så länge. Tror den kan ta sig om den bara vill förstås. Som en liten storstads-guide funkar den annars bra och det kanske också är precis vad den vill vara...

"Tror du att du är Micke Persbrandt?", sa min polare igår när vi möttes upp på Vimmel. Han syftade på min FCUK-rock, den jag köpte på rea för ett tag sen. Vet inte om jag gillade liknelsen. Var nog ännu mer lik häromdan i så fall när jag lätt desperat jagade en taxi på Valhallavägen iförd rocken. Det är intressant att ett klädesplagg kan bli så hårt förknippat med en person. Hawaii-skjortan var t ex nära att utrotas p g a sin allt för starka koppling tilll Tom Selleck. Tänk om trenchcoaten går samma öde till mötes.

Finnes: Mörker
Sökes: Ljus