Typ papper

Att vara den enda kvarvarande från en musikalisk guldera borde lätt kunna bli en belastning för en musiker. Fast Sonny Rollins verkar inte se det så. Han spelar och står i som han alltid har gjort, vid 78 års ålder. Det största skillnaden för honom själv måste vara all respons han får idag. 2007 mottog han Polarpriset och applåderna ville aldrig ta slut när han efter en och en halv timmes konsert avslutade jazzfestivalens tredje dag. Själv smittades jag av förväntningarna som låg i luften på Skeppsholmen.

Jag stämmer in i kören bland de som tycker att det mesta Rollins har gjort på skiva sedan slutet av 60-talet inte är så skärskilt spännande att lyssna på idag. Men det är samtidigt få musiker som har en lika stark uppfattning som Sonny Rollins om hur jazz ska spelas och vad som verkligen är sann improvisation.

Tyvärr bidrar inte Rollins eget band till att man ska förstå så mycket vidare av hans tankegångar. Bandet går på trygg räls och ger stjärnan ett understöd han inte ens verkar behöva. Det som imponerar är Rollins energi och spelglädje, som trots en något svagare ton än under glansdagarna, är äkta och gör konserten minnesvärd.

Jag kan inte låta bli att tänka tanken var Rollins hade befunnit sig musikaliskt om inte stilen calypso hade funnits. Det är på dessa musikaliska breddgrader han nuförtiden verkar trivas som bäst. Konserten avslutas med calypson Don't stop the Carnival. Nej, den ska man nog inte försöka stoppa och varför skulle man egentligen vilja det. Tror inte heller det var sista gången vi fick uppleva jazzlegenden Sonny Rollins "livs levande" i Stockholm.

Betyg: 3
Bäst: Stämningen. Publiken var helt knäpptyst (23.30!) när Rollins gjorde entré.
Sämst: Congassolot. Vad hände där? Nära att välta hela bandet.
Roligast: Rollins röda skjorta. Den fick honom att se ut som en blandning av en matador och en cirkushäst. (?!)