Stockholm Jazz 2009

I onsdags började jazzfestivalen och naturligtvis bevakade Typ papper den första dagen.


Allen Toussaint

Årets program är till viss del uppdelat i subgenrer inom det vida begreppet jazz. Första dagen New Orleans, andra mer modern jazz och sedan kommer dagar med mycket latin och soul. Det är kanske smart. Igår fattades bara en hjulångare intill Skeppsholmskajen för att man inte skulle förväxla Saltsjön med Mississippi.

Det första stora namnet för dagen var Dr John. Har man sett doktorn framträda på senare år så vet man att han sällan bjuder på överraskningar. Han kör sin grej, mer eller mindre inspirerat. En viss förhoppning fanns att hans gamle producent och läromästare Allen Toussaint, som stod på tur i programmet efter, skulle kunna ge en injektion inspiration åt doktorn. Men så föreföll det inte riktigt. Dr John gjorde sitt jobb bakom flygeln och tog sig sedan av scenen tillsammans med sin käpp.

Allen Toussaint är inte lika känd som Dr John men lika mycket en legend och något av New Orleans-funkens motsvarighet till popens Quincy Jones. Han har skrivit hits till Lee Dorsey, Irma Thomas och The Neville Brothers och producerade Dr Johns största kommersiella framgång hittills, In the Right Place (1973).

Idag är Toussaint en mysfarbor som blandar repertoaren friskt från sin karriär tillsammans med sitt band. Det låter genuint och svänget är det rätta. Bandet passade också på att hylla klarinettisten Sidney Bechet i några låtar som möjligtvis lät i det struttigaste laget. Annars en positiv överrakning. 

Många tyckte att Blind Boys of Alabama var kvällens höjdpunkt. När den akten pågick befann jag mig istället på Moderna Museets auditorium lyssnandes på Magnum Mysterium, med Jan Lundgren och Lars Danielsson plus kör. Det var förstås stämningsfullt det med. Risker man får ta på en festival med flera scener.


Little Feat

Kvällen avslutades med inga mindre än Little Feat på den stora scenen. Det är en myt att Little Feat en gång i tiden var ett band som bara spelade bluesrock kryddat med country och skön stämsång. Förvisso var den nu sedan länge bortgånge sångaren och frontmannen Lowell George en bluesman av hög rang. En stor del av bandets själ gick i graven med honom. Men redan på Feats Don't Fail Me Now (1974) finns tydliga tecken på en strävan mot en "jazzigare" stil. En stil som Lowell George aldrig sägs ha tyckt om.

2009 verkar den strävan ha nått sitt slutliga mål för Little Feat. Och ett bättre alibi för att få blomma ut i funkiga improvisationer än en jazzfestival kan väl knappast bandet ha. Problemet är bara att ingen orkar eller vill lyssna på det. Publiken kämpar med att försöka uppskatta sina gamla hjältars jamentusiasm, men tyvärr blir den förlorade själen mer påtaglig än någonsin. Jag hörde Little Feat senast de var i Stockholm 1996. Då var ljudet en katastrof men bandet fortfarande på rätt sida av gränsen så att säga. Efter Little Feats konsert igår kände jag mig mest tom. En konstig känsla. Vad var det egentligen som hände?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0