Håkan höll hov
Hade inte tänkt skriva om konserten men Håkan Hellström överraskade mig.
I början på 90-talet, då fenomenet Håkan Hellström formades, var jag musikaliskt långt från den svenska indiescenen. Jag befann mig inte ens på samma kontinent.
Det är vanligt att musikrecensenter tar upp Håkans Hellströms år i bandet Broder Daniel under 90-talet. Jag har nog hört fler personer vittna om en kultförklarad BD-spelning på Tranan, än vad den lilla lokalen i verkligheten rymmer. Själv har jag ett vagt minne av att jag hörde Kent spela på Hyndans hörna, ett hak som låg vid Kornhamstorg i Gamla Stan. Det kan ha varit 1993. Fast några riktiga bevis kan jag knappast lägga fram. Hur som helst var det nog det närmaste jag kom den svenska indiescenen där allting började.
Idag, snart 20 år senare, är Håkan Hellström en av våra största artister och en publikmagnet. Redan tidigt på morgonen såg jag unga tjejer köa utanför Gröna Lund för en plats längst framme vid scenen.
Håkan Hellström förtjänar sin stora publik. Från första ton är scennärvaron hög och man köper hans poplyrik, där jag tycker mig höra både Morrisey och Springsteen någonstans långt borta. Precis som The Soundtrack of Our Lives har Håkan och bandet ett eget sound i vilket möjligtvis saxofonen dominerar lite för mycket.
I slutet av konserten drar Håkan Hellström (i konkurrens med tjut från berg-o-dalbanorna) historien om hur genombrottet Känn ingen sorg för mig Göteborg kom till. Det låter som om det är första gången han gör det. Det är det förstås inte. Bara en sann artist bemästrar den konsten.
Betyg: 4
Bäst: En midsommarnattsdröm, Tekopparna (den enda attraktionen värdig en vuxen man).
Sämst: Tyrol (utan att ens ha varit där). Bara ordet är obehagligt.
I början på 90-talet, då fenomenet Håkan Hellström formades, var jag musikaliskt långt från den svenska indiescenen. Jag befann mig inte ens på samma kontinent.
Det är vanligt att musikrecensenter tar upp Håkans Hellströms år i bandet Broder Daniel under 90-talet. Jag har nog hört fler personer vittna om en kultförklarad BD-spelning på Tranan, än vad den lilla lokalen i verkligheten rymmer. Själv har jag ett vagt minne av att jag hörde Kent spela på Hyndans hörna, ett hak som låg vid Kornhamstorg i Gamla Stan. Det kan ha varit 1993. Fast några riktiga bevis kan jag knappast lägga fram. Hur som helst var det nog det närmaste jag kom den svenska indiescenen där allting började.
Idag, snart 20 år senare, är Håkan Hellström en av våra största artister och en publikmagnet. Redan tidigt på morgonen såg jag unga tjejer köa utanför Gröna Lund för en plats längst framme vid scenen.
Håkan Hellström förtjänar sin stora publik. Från första ton är scennärvaron hög och man köper hans poplyrik, där jag tycker mig höra både Morrisey och Springsteen någonstans långt borta. Precis som The Soundtrack of Our Lives har Håkan och bandet ett eget sound i vilket möjligtvis saxofonen dominerar lite för mycket.
I slutet av konserten drar Håkan Hellström (i konkurrens med tjut från berg-o-dalbanorna) historien om hur genombrottet Känn ingen sorg för mig Göteborg kom till. Det låter som om det är första gången han gör det. Det är det förstås inte. Bara en sann artist bemästrar den konsten.
Betyg: 4
Bäst: En midsommarnattsdröm, Tekopparna (den enda attraktionen värdig en vuxen man).
Sämst: Tyrol (utan att ens ha varit där). Bara ordet är obehagligt.
Kommentarer
Trackback
