Lätt hemmablind jazzjournal
Typ papper tar en titt på världens äldsta jazztidning, som råkar vara svensk - Orkesterjournalen.
OJ anno 1945
Det finns tyvärr två stora problem med OJ. Ett: Den innehåller för mycket text. Två: Den innehåller för lite bilder. Det borde vara ganska enkelt att fixa kan man tycka. Korta ner texterna och satsa på fler och bättre bilder. Då skulle man genast spela i en högre division. Det finns också några mindre problem och naturligtvis saker som är bra med tidningen. Jag ska försöka att föregå med gott exempel och inte trassla in mig i för långa resonemang.
En sak ska man nog ha klart för sig när man talar om OJ: Tidningen har under alla år varit en mer eller mindre ideell tidskrift. Det är en tidning som producerats och lästs av entusiaster. Namnet vittnar om dess långa historia, första numret kom ut redan 1933. Ett tag slopades namnet Orkesterjournalen och tidningen fick i stället heta Om Jazz med initialerna bevarade. Men sen en tid tillbaka heter OJ Orkesterjournalen igen och den ursprungliga loggan har återinförts. Anrika tidningshuvuden bör man handskas varsamt med. Det insåg även OJ till sist.
Att det i första hand är volontärer som skriver i OJ märks på kvalitén. Längre reportage tenderar ibland till att likna rena skoluppsatser, med ett evigt rabblande av årtal och meningslös fakta om en artist eller grupp. Korrekt information så klart, men det inte vad man vill veta om till exempel Lester Young. Jag saknar historierna och legenderna, helt sanna eller ej spelar mindre roll.
Det finns flera framstående fotografer som plåtat för OJ under årens lopp. Man har (utgår jag ifrån) ett stort arkiv att tillgå då bildbudgeten säkert inte är så hög. Men det spretar på tok för mycket och jag upplever ingen riktigt helhet i layouten genom tidningen. Det är en salig blandning av arkivbilder, artisters egna pressbilder och nytagna foton i färg eller svart vitt. Det är dock positivt att man börjat jobba mer med omslagsbilden, en trend som jag tycker mig uppfatta. Den gamla socialrealistiska omslagskänslan verkar slutligen ha fått ge vika.
Entusiasmen är trots allt det som bär upp tidningen och gör den läsvärd. Trumpetaren Ulf Adåker skriver i senaste numret inspirerat och om bopens historia. Mycket fakta, men han kan sin jazzhistoria. En annan trumpetare, Bosse Broberg, gör en kort hyllning till den nyligen bortgångne pianisten Gösta Rundqvist. Det är känsla i de orden. Tidningen fyller dessutom sin roll som guide för vad som händer på skiv- konsert- och dvd-marknaden inom jazz.
Jag är glad att OJ finns. Fast jag skulle vara ännu gladare om man vågade lite mer. Förmodligen har man bara blivit aningen hemmablind.
Tom Sörhuus
OJ anno 1945
Det finns tyvärr två stora problem med OJ. Ett: Den innehåller för mycket text. Två: Den innehåller för lite bilder. Det borde vara ganska enkelt att fixa kan man tycka. Korta ner texterna och satsa på fler och bättre bilder. Då skulle man genast spela i en högre division. Det finns också några mindre problem och naturligtvis saker som är bra med tidningen. Jag ska försöka att föregå med gott exempel och inte trassla in mig i för långa resonemang.
En sak ska man nog ha klart för sig när man talar om OJ: Tidningen har under alla år varit en mer eller mindre ideell tidskrift. Det är en tidning som producerats och lästs av entusiaster. Namnet vittnar om dess långa historia, första numret kom ut redan 1933. Ett tag slopades namnet Orkesterjournalen och tidningen fick i stället heta Om Jazz med initialerna bevarade. Men sen en tid tillbaka heter OJ Orkesterjournalen igen och den ursprungliga loggan har återinförts. Anrika tidningshuvuden bör man handskas varsamt med. Det insåg även OJ till sist.
Att det i första hand är volontärer som skriver i OJ märks på kvalitén. Längre reportage tenderar ibland till att likna rena skoluppsatser, med ett evigt rabblande av årtal och meningslös fakta om en artist eller grupp. Korrekt information så klart, men det inte vad man vill veta om till exempel Lester Young. Jag saknar historierna och legenderna, helt sanna eller ej spelar mindre roll.
Det finns flera framstående fotografer som plåtat för OJ under årens lopp. Man har (utgår jag ifrån) ett stort arkiv att tillgå då bildbudgeten säkert inte är så hög. Men det spretar på tok för mycket och jag upplever ingen riktigt helhet i layouten genom tidningen. Det är en salig blandning av arkivbilder, artisters egna pressbilder och nytagna foton i färg eller svart vitt. Det är dock positivt att man börjat jobba mer med omslagsbilden, en trend som jag tycker mig uppfatta. Den gamla socialrealistiska omslagskänslan verkar slutligen ha fått ge vika.
Entusiasmen är trots allt det som bär upp tidningen och gör den läsvärd. Trumpetaren Ulf Adåker skriver i senaste numret inspirerat och om bopens historia. Mycket fakta, men han kan sin jazzhistoria. En annan trumpetare, Bosse Broberg, gör en kort hyllning till den nyligen bortgångne pianisten Gösta Rundqvist. Det är känsla i de orden. Tidningen fyller dessutom sin roll som guide för vad som händer på skiv- konsert- och dvd-marknaden inom jazz.
Jag är glad att OJ finns. Fast jag skulle vara ännu gladare om man vågade lite mer. Förmodligen har man bara blivit aningen hemmablind.
Tom Sörhuus
Kommentarer
Trackback
