Ny blogg!
Följ mig på twitter tillsvidare
Minns Typ papper med stil
Här slutar sagan. Men för bara 50 kr kan du få ett signerat 100 g Lessebo Linné-papper i begränsad upplaga!
Skicka ett mail till [email protected], så skickar jag mer info.
So long,
Tom (Typ papper)
P.S. Ny bloggadress kommer annonseras här på sidan. D.S.
Earth hour!
Jag spelar skivor, från kl. 19.00.
Öka takten sista kvarten
Min självuppfattning har fått sig en törn.
- Jag kör längdskidor, diagonalåker och stakar, men blir omkörd av Mora-gubbe på ett par träskidor.
- Jag krålar i simbassängen, men blir omsimmad av kvinna 70+ i goggles och Speedobadmössa.
- Jag powerwalkar till jobbet, men blir förbipasserad av spenstig pensionär i Eccotrainers och Haglöfsryggsäck.
Kanske har jag samma skeva självbild när det gäller bloggandet.
- Jag kör längdskidor, diagonalåker och stakar, men blir omkörd av Mora-gubbe på ett par träskidor.
- Jag krålar i simbassängen, men blir omsimmad av kvinna 70+ i goggles och Speedobadmössa.
- Jag powerwalkar till jobbet, men blir förbipasserad av spenstig pensionär i Eccotrainers och Haglöfsryggsäck.
Kanske har jag samma skeva självbild när det gäller bloggandet.
Den ofrivillige stilikonen
Det skrivs mycket i modepress om hur man ska fixa Mad men-stilen till våren. En som försökte redan på 70-talet var denne man, Fleksnes. Sånär som på en något för bred slips var han riktigt nära.
The banana case
Nog för att man behöver skydda bananen ibland, men ett bananfodral i miljöfarlig plast? Chiquita är veckans miljöbov.
Min bil
Såg bilen och tänkte att "det där är ju min bil". Det var det inte förstås. Men snart kanske...
Lätt hemmablind jazzjournal
Typ papper tar en titt på världens äldsta jazztidning, som råkar vara svensk - Orkesterjournalen.
OJ anno 1945
Det finns tyvärr två stora problem med OJ. Ett: Den innehåller för mycket text. Två: Den innehåller för lite bilder. Det borde vara ganska enkelt att fixa kan man tycka. Korta ner texterna och satsa på fler och bättre bilder. Då skulle man genast spela i en högre division. Det finns också några mindre problem och naturligtvis saker som är bra med tidningen. Jag ska försöka att föregå med gott exempel och inte trassla in mig i för långa resonemang.
En sak ska man nog ha klart för sig när man talar om OJ: Tidningen har under alla år varit en mer eller mindre ideell tidskrift. Det är en tidning som producerats och lästs av entusiaster. Namnet vittnar om dess långa historia, första numret kom ut redan 1933. Ett tag slopades namnet Orkesterjournalen och tidningen fick i stället heta Om Jazz med initialerna bevarade. Men sen en tid tillbaka heter OJ Orkesterjournalen igen och den ursprungliga loggan har återinförts. Anrika tidningshuvuden bör man handskas varsamt med. Det insåg även OJ till sist.
Att det i första hand är volontärer som skriver i OJ märks på kvalitén. Längre reportage tenderar ibland till att likna rena skoluppsatser, med ett evigt rabblande av årtal och meningslös fakta om en artist eller grupp. Korrekt information så klart, men det inte vad man vill veta om till exempel Lester Young. Jag saknar historierna och legenderna, helt sanna eller ej spelar mindre roll.
Det finns flera framstående fotografer som plåtat för OJ under årens lopp. Man har (utgår jag ifrån) ett stort arkiv att tillgå då bildbudgeten säkert inte är så hög. Men det spretar på tok för mycket och jag upplever ingen riktigt helhet i layouten genom tidningen. Det är en salig blandning av arkivbilder, artisters egna pressbilder och nytagna foton i färg eller svart vitt. Det är dock positivt att man börjat jobba mer med omslagsbilden, en trend som jag tycker mig uppfatta. Den gamla socialrealistiska omslagskänslan verkar slutligen ha fått ge vika.
Entusiasmen är trots allt det som bär upp tidningen och gör den läsvärd. Trumpetaren Ulf Adåker skriver i senaste numret inspirerat och om bopens historia. Mycket fakta, men han kan sin jazzhistoria. En annan trumpetare, Bosse Broberg, gör en kort hyllning till den nyligen bortgångne pianisten Gösta Rundqvist. Det är känsla i de orden. Tidningen fyller dessutom sin roll som guide för vad som händer på skiv- konsert- och dvd-marknaden inom jazz.
Jag är glad att OJ finns. Fast jag skulle vara ännu gladare om man vågade lite mer. Förmodligen har man bara blivit aningen hemmablind.
Tom Sörhuus
OJ anno 1945
Det finns tyvärr två stora problem med OJ. Ett: Den innehåller för mycket text. Två: Den innehåller för lite bilder. Det borde vara ganska enkelt att fixa kan man tycka. Korta ner texterna och satsa på fler och bättre bilder. Då skulle man genast spela i en högre division. Det finns också några mindre problem och naturligtvis saker som är bra med tidningen. Jag ska försöka att föregå med gott exempel och inte trassla in mig i för långa resonemang.
En sak ska man nog ha klart för sig när man talar om OJ: Tidningen har under alla år varit en mer eller mindre ideell tidskrift. Det är en tidning som producerats och lästs av entusiaster. Namnet vittnar om dess långa historia, första numret kom ut redan 1933. Ett tag slopades namnet Orkesterjournalen och tidningen fick i stället heta Om Jazz med initialerna bevarade. Men sen en tid tillbaka heter OJ Orkesterjournalen igen och den ursprungliga loggan har återinförts. Anrika tidningshuvuden bör man handskas varsamt med. Det insåg även OJ till sist.
Att det i första hand är volontärer som skriver i OJ märks på kvalitén. Längre reportage tenderar ibland till att likna rena skoluppsatser, med ett evigt rabblande av årtal och meningslös fakta om en artist eller grupp. Korrekt information så klart, men det inte vad man vill veta om till exempel Lester Young. Jag saknar historierna och legenderna, helt sanna eller ej spelar mindre roll.
Det finns flera framstående fotografer som plåtat för OJ under årens lopp. Man har (utgår jag ifrån) ett stort arkiv att tillgå då bildbudgeten säkert inte är så hög. Men det spretar på tok för mycket och jag upplever ingen riktigt helhet i layouten genom tidningen. Det är en salig blandning av arkivbilder, artisters egna pressbilder och nytagna foton i färg eller svart vitt. Det är dock positivt att man börjat jobba mer med omslagsbilden, en trend som jag tycker mig uppfatta. Den gamla socialrealistiska omslagskänslan verkar slutligen ha fått ge vika.
Entusiasmen är trots allt det som bär upp tidningen och gör den läsvärd. Trumpetaren Ulf Adåker skriver i senaste numret inspirerat och om bopens historia. Mycket fakta, men han kan sin jazzhistoria. En annan trumpetare, Bosse Broberg, gör en kort hyllning till den nyligen bortgångne pianisten Gösta Rundqvist. Det är känsla i de orden. Tidningen fyller dessutom sin roll som guide för vad som händer på skiv- konsert- och dvd-marknaden inom jazz.
Jag är glad att OJ finns. Fast jag skulle vara ännu gladare om man vågade lite mer. Förmodligen har man bara blivit aningen hemmablind.
Tom Sörhuus
Annorlunda måndag
For till Gränna. Åt en polkagris. Såg en rolig skylt. Jobbade lite. Åkte hem igen.
Den retuscherade karbonkopian
Varje gång jag ser reklamen för The Mentalist i tunnelbanan rycker jag till. Nu vet jag äntligen varför. Mannen som ler mot mig ser ut som en blandning av magikern Joe Labero och Thomas Öberg, sångaren i Bob Hund. Obehagligt.
Original. Joe Labero och Thomas Öberg.
I sista kurvan
Tiden går. Det är snart tre år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Vill varna känsliga läsare att Typ papper kommer att upphöra, eller ta en pause i samband med treårsdagen. Vi kan säga runt påsk, för att ha något att sikta på.
Fram tills dess kommer jag att blogga som vanligt. Lovar att åtminstone granska en tidning till. Orkesterjournalen, världens äldsta jazztidning, har jag länge tänkt skriva om. Vi får se vad det blir.
Fram tills dess kommer jag att blogga som vanligt. Lovar att åtminstone granska en tidning till. Orkesterjournalen, världens äldsta jazztidning, har jag länge tänkt skriva om. Vi får se vad det blir.
Dagens löp
Några reflektioner en lite sömnig fredagseftermiddag.
ANNA ANKA - det perfekta namnet på en löpsedel. Inte konstigt att hon valde Paul.
Klick! (minns nån bloggen förresten?). Elins svåra val? Säg att Tiger hade varit en rörmokare från Högdalen. Då hade man kanske inte talat om svårt val. Tragiskt. Money talks.
"Tito är släppt". Krigsrubrik. Lever president Tito? Förstås inte. Notera även ordvalet. Släppt, inte "fri" som man brukar säga. Det är underförstått att han är en ärkebrottsling som borde sitta kvar där han är. Vad ska han göra nu kan man undra? Starta en klubb med Billy Butt kanske.
ANNA ANKA - det perfekta namnet på en löpsedel. Inte konstigt att hon valde Paul.
Klick! (minns nån bloggen förresten?). Elins svåra val? Säg att Tiger hade varit en rörmokare från Högdalen. Då hade man kanske inte talat om svårt val. Tragiskt. Money talks.
"Tito är släppt". Krigsrubrik. Lever president Tito? Förstås inte. Notera även ordvalet. Släppt, inte "fri" som man brukar säga. Det är underförstått att han är en ärkebrottsling som borde sitta kvar där han är. Vad ska han göra nu kan man undra? Starta en klubb med Billy Butt kanske.
Konsten att tukta en hantverkare
Vi har alla en relation till dem.
Här följer tre enkla knep hur man håller sig på god fot med en hantverkare:
1. Lägg dig på deras nivå direkt. Att försöka spela Allan är en dödssynd. Om du är osäker på tugget är det bara fråga lite om OS eller Champions league. Är hantverkaren 50+ kan lite "det var bättre förr..." också funka.
2. En hantverkare värnar (överdrivet mycket) om sin yrkesstolthet. Ifrågasätt därför aldrig någonting. Det är bättre att han (finns hon?) själv inser ett eventuellt misstag.
3. Plantera känslan att detta jobb är oerhört viktigt för dig eller din verksamhet. För en hantverkare är nämligen arbetet han precis utfört glömt i samma sekund som han kliver utanför dörren. Du är hädanefter paria i dennes ögon. (Det är ju inte jag som ska bo här, tänker han.) Yrkesstoltheten gäller bara under arbetets inledande fas.
Här följer tre enkla knep hur man håller sig på god fot med en hantverkare:
1. Lägg dig på deras nivå direkt. Att försöka spela Allan är en dödssynd. Om du är osäker på tugget är det bara fråga lite om OS eller Champions league. Är hantverkaren 50+ kan lite "det var bättre förr..." också funka.
2. En hantverkare värnar (överdrivet mycket) om sin yrkesstolthet. Ifrågasätt därför aldrig någonting. Det är bättre att han (finns hon?) själv inser ett eventuellt misstag.
3. Plantera känslan att detta jobb är oerhört viktigt för dig eller din verksamhet. För en hantverkare är nämligen arbetet han precis utfört glömt i samma sekund som han kliver utanför dörren. Du är hädanefter paria i dennes ögon. (Det är ju inte jag som ska bo här, tänker han.) Yrkesstoltheten gäller bara under arbetets inledande fas.
Qué pasa?
Jo tack. Tillbaka på Söder. Till mina gamla vänner. Shanti, Gandhi, Ginko, Gojo, Louie, Amida och inte minst El Mundo. Har till och med känt saknad av Flaggan.
(Kommer och hälsar på, Blå Porten. Lovar.)
