Typ papper

Har varit en ganska bra jobbvecka. Nästan klar med en ny tidning där jag fått mer friheter än vanligt. De få annonserna som är med såg klart bättre ut än väntat. Det ska man vara extra glad över. Har jag varit lönsam då? Jag tror det. Men det vet man ju aldrig riktigt hundra. Var du lönsam idag?

Nu ska jag träffa en polare jag inte sett på ett tag. Trevlig kväll alla pappersläsare!

På hallgolvet när jag kom hem igår låg en trumtidning, Crash Magazine. Jag måste tydligen finnas kvar i någons människas periferi som trummisen. En gång trummis, alltid trummis, typ. (Har tidigare försörjt mig på musik och spelat trummor sen jag var tio år.)

Jag blev oväntat glad över den här gratistidningen. Det är väl knappast några fullblods-tidningsmakare som producerat Crash (ej att förväxla med modetidningen Crash) men blodtörstiga bloggläsare göra sig icke besvär den här gången. Nä, det vore värre än att svära i kyrkan att såga ner en oskyldig ovetandes gratis-trumtidning till dess minsta beståndsdelar. Familjen är helig, Rör inte min kompis, ja ni fattar.

Så lika förbiseende som en förälder om sitt barns brister tog jag mig igår, med stor entusiasm, igenom samtliga 36 sidor innan jag somnade sent. Sen läste jag om den på tunnelbanan på vägen till jobbet idag.

Tidningen handlar så klart om trummor, trummor och trummor. Kände igen några ansikten från senast jag läste en trumtidning, kan ha varit för kanske 150 år sedan. De var sig ganska lika. Upptäcker även många nya namn som bevisar att jag totalt tappat kollen på dagens trum-fixstjärnor. Men det är okej. Synd förresten att tjejer inte får vara med i hetluften. Figurerar En tjej i hela tidningen, i en annons.

Om jag trots allt finge ge ett råd till Crash Magazines redaktion så får det bli detta:

Visst, det är najs att ni låter trummisar skriva sina egna notiser. Men redigera och korrekturläs texten för guds skull. Trummisar har normalt inte tid att tänka på finurliga formuleringar eller banaliteter som att stava rätt. Vem har det egentligen?

(Obs ej senaste omslaget, det brukar ju tidningar inte stressa med att få ut digitalt)

Vad jag förstår så har Cap&Design under några nummer lagt ut formgivningen på utomstående byråer. Det här gången har Lunapark/Stergos fått det uppdraget. Varför man gjort så är svårbegripligt. Det är inte lätt att göra en tidning bra på ett försök och Lunapark/Stergos har inte lyckats med det heller tyvärr.

I förordet talar chefredaktören om att det är mycket modetidning över L/Ss form. Jag undrar vilken modetidning han syftar på? L/S har förvisso tagit ut svängarna men glömt en viktig sak - vi gör en tidning. Jag ville läsa om M/M Paris, två duktiga franska formgivare som det puffas för på omslaget. Jag har fortfarande inte hittat artikeln.

Det ser faktiskt ut som om man har försökt bräcka det tidningen egentligen ska visa, det vill säga grafisk design. Problemet är att hela tidningens innehåll äts upp av en ilsken gul färg, som antingen ett tecken på att formgivaren lider av ett svårartad The Factory-komplex, eller helt enkelt är färgblind. Kort sagt, jag vet inte vad som är innehåll eller tidningens form. Med lite tur kanske jag hittar M/M Paris-artikeln en dag. Det enda som jag gillar är pappret och trycket. Det brukar C&D vara duktiga på.

Nej, det här experimentet kan inte ha varit lyckat för tidningen. Till nästa nummer utlovas dock något helt nytt. Sannolikt en sprillans ny "egen" form. Det låter riktigt spännande. Sågen är alltid redo. Vart tog mitt dåliga samvete vägen förresten...

Sågen slipas, tar lite tid...

När jag, mamma och syster flög till London en gång, året kan ha varit 1997, köpte jag ett nummer av tidningen Cap&Design till resan. Visste då inte mycket om vare sig Cap eller Design men jag ville testa något annat än alla de musiktidningar som jag plöjde på den tiden. Jag fastnade direkt för innehållet och kommer ihåg att jag blev ganska avundsjuk på alla som fick jobba med design. Kanske var det just där som det första fröet såddes till mitt nuvarande yrke. Några år senare började jag plugga grafisk design på heltid.

Cap&Design, alltså branschtidningen för grafiska formgivare, ges ut av IDG och har funnits sedan 1987. Måste direkt erkänna att inte har varit C&D säskillt trogen genom åren. Jag borde förtås vara den evigt tacksam och köpa livstidsprenumeration. Men kanske ligger innehållet för nära det jag gör om dagarna. Något annat bra svar har jag inte gällande min upprepande otrohet.

Fördelen med att jobba på ett tidningsförlag är att förlaget prenumererar på många tidningar. Framför mina ögon på fikabordet ser jag idag plötsligt ett mycket bekant huvud, mitt dåliga samvete Cap&Design.

Det finns en del att säga om det senaste numret. Jag tar en konstpaus här och fortsätter snart med del 2.

Jag köpte första numret av King och jag håller i det senaste med Dave Gahan på omslaget. Däremellan har jag köpt modemagasinet för män till och från. Jag tycker tidningen är ganska rolig att bläddra i - och läsa i för den delen. En bra magasinkänsla med mycket plock, notiser och listor som alltid är skoj. Detta trots att jag kanske inte är en potentiell köpare av varken en Rolex Oyster eller en Louis Vuitton Keepall-väska. Allt vore frid och fröjd om jag inte tyckte att tidningen sakta men säkert är på väg mot en lätt gubbifiering. Precis samma fälla som många musiktidningar hamnat i. Engelska Mojo är ett bra exempel på det. Hur många gånger kan man köra en Clapton-special, eller hur många gånger orkar man hylla Neil Youngs 70-tals-plattor, egentligen?

I senaste King är temat musik. Och vilka är huvudpersonerna då? Jo Dave Gahan (Depeche Mode), Simon Le Bon (Duran Duran) och Petter. Som redaktör för en modetidning hade jag inte varit helt nöjd med det urvalet. Men det är förstås så att King har börjat känna sina läsare rätt så bra nu. Den genomsnittlige Kingläsaren är helt säkert en man 30-40 år som ju faktiskt kan minnas Depeches och Duran Durans glansdagar på 80-talet. Jag försöker minnas de.

/ Det är deppigt att så många i min ålder slutar hänga med i vad som händer just nu och i stället bara blickar bakåt. För en del tycks sport vara det enda aktuella man hänger med i. /

Jag förstår King, men vill samtidigt varna här. Fostra oss modeintresserade killar/män istället. Vi vet nämligen att Dave Gahan såg som coolast ut runt 1986. Inte ens hårdsponsringen från J. Lindeberg kan dölja det faktumet.

"Under alla år som jag varit boksamlare (och det började när jag var fem år!) har jag bara rensat ut en enda bok: American Psycho. Den förgiftade hela biblioteket. Bokens enda syfte var att åsamka andra lidande".

- Boksamlaren Monsieur Manguel om Bret Easton Ellis klassiker i Kulturens Värld  nr. 4 2007

Dagen efter. Känslan av "The battle of Bredäng" dagen efter är inte riktigt bra. För att göra en dålig historia kort så gjordes allting rätt denna kväll men slutligen blåstes jag ändå på konfekten. Äventyret i världsmetropolen Bredäng var inte heller gratis ska gudarna veta. Så kan det gå. Noterar en intressant likhet: Brixton, London. Bredäng, Stockholm. Guns of Bredäng. Jag byter sikte och laddar om.

Skip Battin

Om ungefär 20 år kanske mannen som lurat ut mig till Bredäng kommer se ut så här. Det är till och med ganska sannolikt. Läsare av min gamla blogg, som tycks ha gjort ett litet gästspel den här veckan, borde möjligtvis kunna lista ut saker och ting...

Jag har en tid. Jag har en plats. Platsen är Bredäng. Där har jag nog inte varit sen... Obehagligt, men lite spännande också. 

Fredagen den 23 november var en ganska anonym dag i mitt liv.

Någon var orolig och bekymrad.

Någon tyckte att jag trampat i klaveret.

Någon skickade ett roligt sms.

Någon svarade inte på ett sms.

Någon sa något dumt.

Någon sa något smart.

Någon ändrade en rubrik.

Någon gav mig en bok.

Någon loggade in.

Någon loggade ut.

Någon skrev på en Chick lit.

Någon verkar gilla mig...

...Tar in på Burger King vid Odenplan och jag svär på att mästerkocken Erik Lallerstedt sitter där. Vet inte varför jag brydde mig. Men det kändes bara så onödigt.

...Funderar på om 7-eleven-butikerna överhuvudet taget har någon själ? I så fall tror jag att butiken i hörnet Svevägen/Odengatan har mer själ än den i hörnet Odengatan/Birger Jarlsgatan. Den suger fett.

...Ser en gravid kvinna i ett fönster på Surbrunnsgatan med en Laptop i knät. Hon ser ut att blogga. Det finns en väldans massa bloggar har jag börjat inse.

...Varför stavas Dressman, Dressmann?

Känns ibland som att ju mer man blåser upp något ju bättre blir det. Ser det inte bra ut. Blås upp det bara!

Var på ett morgonmöte idag hos en ny kund. Jobbar med kunder numera eftersom vi jobbar mycket med kundtidningar. De sitter i en fantastisk lokal på Söder där en värdinna tar emot besökare på varje våningsplan. Lunchen serverades av en servitris som kom in med maten till oss på en silvervagn. Det kändes lite speciellt.

Hotel Motel är mina vänner. Rösta gärna här om ni gillar dem.

(min mobilkamera verkar ha nån sorts auto under-vatten-effekt inställd.)

Älskar GQ:s alla listor och olika utnämningar på webben. Obsession of the year (bild) kändes väl inte helt oväntad. En typisk bra tidnings-sajt för ett typiskt bra Men's magazine. Look sharp - live smart. Jag köper det. Varför krångla till det?

Att ha koll på att man inte har koll är nästan som att ha koll. Har man inte koll på det har man inte koll.

Den här veckan får bli vikt åt filmen kära pappers-vänner. Kanske går att härleda till papper på nåt sätt. Har hittills bara sett amerikanska filmer under filmfestivalen. Gårdagens film om lilla Juno var sevärd. Nog en slump att det blivit amerikanskt fast jag saknar de franska filmerna.

I franska filmer vill jag oftast leva. Lägenheter med högt i tak och en vardagslunk där allt är snyggt och smart. Har planer på att resa någonstans över jul. Tänkte först London som vanligt men det är kanske dags att bryta mönstret. I Paris har jag till exempel inte varit sen jag var liten. USA lockar lite också. Jag känner mig ganska fri. En skön känsla. Så har det inte alltid varit.

Behöver köpa ett par nya bågar. Vad gäller nu egentligen? Plastbågar sägs vara helt ute? Tips på en bra optiker är också välkommet. Hittar inget kul alls på Synsam.

Har sett: Chapter 27 Betyg: 1

Började nästan tro att all amerikansk independent-film som producerats i år var helt lysande. Så är det såklart inte. Upplägget i Chapter 27, filmen om John Lennons mördare Mark Chapmans tre sista dygn före mordet, lät perfekt. I huvudrollen en lönnfet Jared Leto, som gick upp femton kilo för rollen, och som hans kvinnliga följeslagare den mycket heta Lindsay Lohan.

Vad som egentligen försegick i Chapmans huvud när han, inspirerad av The catcher in the rye, sköt ner Lennon på en öppen gata i New York 1980 är det nog många som grubblat på. Det är bara att grubbla vidare. Filmen ger inga som helst ledtrådar. En sällsynt seg tillställning där man aldrig får riktig kontakt med huvudpersonen. Och inte heller känner man någon som helst sympati för denne lätt mentalsjuke The Beatles-fanatiker. Tror aldrig att jag har somnat i en biofåtölj, nu var det faktiskt riktigt nära. På det här oerhört intressanta temat så måste det ses som ett kraftigt underbetyg till filmen. Se Rocket science istället ni som har chansen.

Har man inte Portobello road runt hörnet får man nöja sig med Hötorget. Det är loppis där varje söndag. Behöver röra på mig så det kanske blir en promenad dit då.

Vad hände med tidnings-bloggarna? De kommer. Läser just nu en ny svensk tidning, Magasinet existera, om existentiella frågor. Temat i #3 är Skammen - känslorna du inte kommer undan. Intressant. Läser också senaste King, en tidning som jag brukar köpa men behöver nog reda ut om jag verkligen är en typisk King-läsare... Hur tidningar tänker omkring sina målgrupper är också intressant tycker jag. Men ut i vädret först (vad käckt det lät!?).

För er som går på filmfestivalen vill jag verkligen rekommendera Rocket Science. En riktig feel-good-film. Men jag störde mig som vanligt på en sak. Vid några tillfällen skrattade alla i salongen utom jag. Till saken hör att filmen var amerikansk men textad på norska! Det var lite lurigt och jag kunde aldrig bestämma mig för om jag skulle läsa eller lyssna. Kanske den enkla förklaringen. Fast ibland undrar jag om en del skrattar med bara för att inte avslöja sig. Så vansinnigt roligt var det väl ändå inte.

"Jag gör alltid handskisserna sist när allt är klart. Då kan jag ju göra dom riktigt snygga för min portfolio."

- Typsnittsformgivaren Mário Feliciano, som berättade om sina arbetsmetoder vid en föreläsning på KB i fredags.

Det är sig också likt att filmfestivalens besökare har dåligt hyfs i salongen. Folk kommer in sent, snackar under filmen som om de satt hemma, har mobilen på mm. Blir fan lack. Cineaster borde veta bättre.

The Nines var annars bra. Skruvad men en klar 4:a.

Expressen är också en tidning. Vuxen-ADHD, så det är detta man lider av alltså...? Well, kanske bättre än att ha plastik-panik...

Stadens filmfestival har börjat och allt är sig likt. Filmen-man-helst-vill-se-är-slutsåld,
gråtfärdiga-unga-tjejer-bakom-datorer-som-strular-men-jobbar-gratis-i-kassan, beslutsångest-över-vilken-film-man-ska-välja-och-när-man-äntligen-bestämt-sig-är- den-också-slutsåld. Jaja, det är kul med film. Ikväll ska jag se The Nines. Vet inte mycket om den. Kanske ses i vimlet?!

Du vet att du inte är äldst på jobbet när medarbetare skämtar om Farbror Melker och nynnar på signaturmelodin till Hylands Hörna.

Veckans insikt 2
Du vet att du inte heller är yngst när du kommer ihåg både Melker och Hyland.

(Detta var ett inlägg i kategorin dekadens. Öppningar i Norén-pjäser brukar också vara ganska lugna.)

Sitter och bläddrar i en grekisk Harper´s Bazaar. Fråga mig inte varför. Kan nog inte ett enda ord på grekiska men vilka vackra bokstäver språket innehåller. Vi fick en gång en skoluppgift att rita den 29:e bokstaven i alfabetet. Det gick sådär för mig kommer jag ihåg. Man borde ha letat inspiration här.

DO, enligt Vice

Jag har rätt så många nummer av gratismagasinet Vice liggandes hemma. Tänkte försöka reda ut varför jag spar på dem.

Vice startades i Kanada 1994 som ett oberoende magasin riktat mot bohemiska efter-college-unga människor, ibland så kallade hipsters. Inget är tabu i Vices värld. Sex, drugs & rock´n´roll på ett lite smartare sätt kanske man förenklat skulle kunna kalla Vices innehåll för. Men det handlar om mycket annat också. Ibland tar man ställning politiskt, om än ganska ironiskt och man ger ofta ut tema-nummer som till exempel The fear issue (senaste numret). The DOs & DON'Ts som många tidningar rippat kommer ursprungligen från Vice.

2007 har Vice utvecklats till ett helt koncept; Vice Magazine, Vice Records, Vice Film, Vice TV etc. och tidningen distribueras idag i större delen av världen. Fotot har genom åren kanske varit Vices starkaste sida (det måste vara därför jag spar på dem). Den något kontroversielle fotografen Terry Richardson är en typisk Vice-vän och man samarbetar gärna med "unga" klädmärken som typ American Apparel.

Har egentligen inte så mycket klokt att säga om formen på Vice. Den är inte speciellt snygg, andas gratistidning. Men för fotots skull är den absolut värd att kolla in - fortfarande. Liten kamera, blixt, pang! Det är vad det handlar om i Vice. Det verkar ju så lätt, som en polare sa nyligen. Försök själv att ta ett riktigt bra snapshot.

Man slänger sig med dem - och man förväntar sig att personer utanför ens egna lilla skrå ska förstå vad man pratar om. Jag talar om fackorden.

De flesta yrken har sina egna och unika ord. Nu menar jag inte trendord som kommer och går utan alltså ren fackterminologi. Ord som man hör och säger varje dag. I en grafisk formgivares ordbok finns några ord som till och med kan väcka anstöt om man inte tänker sig för. Här följer några exempel:

Horunge Betyder ett ord eller mening i slutet av ett stycke som hamnat överst i en spalt, eller på en ny sida (dubbel horunge). Kommer från engelskans orphan child. Vem översatte det?

Helvetica Ett typsnitt i varje fall officiellt skapad av schweizaren Max Miedinger 1957. Ordet härstammar från Helvetia, som är den latinska benämningen för Schweiz. I dagarna visades en nyproducerad film om typsnittet för en exklusiv liten skara grafiska formgivare i Stockholm. Jag måste ha glömts bort. Töntar!

Grotesk En linjär typkaraktär (sans serif) skapad i England under början av 1800-talet. Egentligen är Helvetica en uppdatering av typsnittet Akzidens Grotesk.

Slab serif Ett typsnittsvariant med berda blockliknande serifer, det vill säga klackarna på bokstäverna.

Slur serif (se bild) Samma som ovan fast med rundare form på seriferna.

Guttern Svengelska, men vissa säger så ändå. Betyder det toma utrymmet mellan en spalt och en tidningssidas yttre eller innersta kant.

Ligatur En sammanskrivning av två bokstäver som blivit ett eget tecken. Svenskans vanligaste är faktiskt dubbel-v. Moderna typsnitt har oftast egna tecken för fi och fl, som är typiska ligaturer.

Kan ni som inte är grafiska formgivare och läser bloggen kontra? Jag är nyfiken på fler udda och speciella fackord!

Time, mars 1975.

Tyvärr är många magasin dåliga på att få upp deras senaste omslag på webben. Hur svårt är det? Tänkte utnämna Crash (nr. 43) till veckans omslag men man ligger typ 10 nummer efter på webben. Hinner inte fota av. Det får bli ett gammalt istället då för att jag är snäll idag.

Hade lite problem med tidningshuvudet tidigare men nu har jag börjat tycka om det. I nr. 43 har man dock flyttat upp huvudet till toppen och tagit bort den toma vita ytan. Crash är en fransk modetidning. Tips: Man behöver inte kunna franska perfekt för att få ut något av Crash. (Finns på Press Stop och kostar 69 kr.)

Få tidningar skumläser jag som lokal-tabloiderna. Brukar oftast åka direkt ner i pappersinsamlingen. Min lokala gratistabloid är Östermalmsnytt. Undrar nu varför jag ignorerar den så pass. Men när huvudnyheten i senaste numret är att klubbräven Gustav Gelin bränt 400 000 kr på krogen på 14 år är det kanske inte så konstigt. Tycker mig ändå se en viss uppryckning den senaste tiden i tidningens form och innehåll. Mindre lokala händelser behöver inte vara ointressanta. En bra skribent kan koka soppa på en spik och spik finns det ju gott om här.

Det förekommer en hel del porträtt i tidningen och ganska mycket nöje om man räknar mat och dryck till den kategorin. På helt rätt väg tror jag. Ska läsa Östermalmsnytt med nya glasögon nu och lovar återkomma till den intressanta företeelsen lokal nyhetsjournalistik framöver.

Tänkte skriva om något glossy men snubblade över Klick! Glossy är f.ö. ett ord jag ska försöka att undvika här.

Klick!, alltså Aftonbladets helg- och nöjesbilaga är en formgivares mardröm vågar jag påstå. Negativa ytor, det vill säga luft är negativt i sammanhanget. Till och med uteslutet tror jag. Tonplattor i regnbågens alla färger och stora utklippta bilder regerar i Klicks värld. Det är dock inte enkelt att göra form i den här stilen som har sin förebild i engelsk skvallerpress.

Ur det perspektivet ser Klick ganska bra ut. Den är effektiv och tydlig men samtidigt fruktansvärd. Jag tillhör inte målgruppen.

Trots den insikten roas jag ändå lite av innehållet. Man verkar gilla ordet "MÄH!" Exempel: "MÄH! Vad gör hon med allt glidmedel?" Saxat från en intervju med hälso-mamman Susanne Sjöström. Utropet "Yiiiiha!" dyker också upp då och då. Rubrikerna i tidningen är annars inte dåliga, föredömligt korta och slagkraftiga. En bild utan en bildtext är en död bild och helst borde det vara en handskriven rubrik med stor pil intill. Tydlighet var det.

Noterar också att ålder på människor är mycket viktigt i Klick. "Det måste stå med", hör jag redaktören säga till formgivaren. Jag vet numera att Jon Voight är 68, Mel C är 33 och Lindsay Lohan är 21.

Det roligaste uppslaget är ändå en kort artikel om Arnold Schwarznegger, 60. I hans gamla hemland Österrike kan man köpa ett saftigt rött äpple i en Arnold-förpackning. Äpplet Arnold är garanterat obesprutat och ska symbolisera styrka och kraft. Den gamle anabol-kroppsbyggaren är naturens beskyddare och säkert går 0,01 procent till någon miljöorganisation. (Shit, den här förpackningen vill man ju nästan ha.)

Ser också att Alex Schulman är tillbaka i förnedrings-journalistiken och skriver elakt om Ulrika Jonsson. "...blir bara äldre och äldre..." Unikt för henne? Such a man. Klick!

Jag gillar inte bilar. De är min fiende nr. 1 i trafiken, åretrunt-cyklist som man är. Och så har jag ju inget körkort heller. "Coolt", säger vissa. "Du är en looser", säger andra. Men jag läser carl*s cars.

Just precis - en biltidning. För en biltidning behöver inte nödvändigtvis handla om vilka fälgar eller däck som är hetast just nu. carl*s cars handlar om människor. Och människor kan ju vara ganska intressanta. Dessutom alltid fint foto rakt igenom hela tidningen. Att skapa och bygga ett magasin kring ett tema som bilar i det här fallet och våga ta ut svängarna utan att det blir nördigt är imponerande.

Cigar aficionado är ett annat magasin med liknande tänk. Personer som röker cigarr har bevisligen mycket mer gemensamt än bara själva rökat. Det är livsstilar vi talar om här.

Måste erkänna att jag upptäckde dessa två tidningar ganska sent för att vara tidningsformgivare. Är dock glad att jag blev tipsad nyligen i alla fall. Nu tipsar jag er som en liten mjukstart. Kolla förresten in carl*s cars flashiga webbplats. Strulig men klart annorlunda. Som sig bör naturligtvis.

Någonstans i världen startas idag en tidning. Kanske handlar den om flugfiske, eller Havannacigarrer, eller så är det ett fanzine dedikerad stans lokala innebandylag.

Behovet av information och nyheter är enormt. Och att man kan göra business på information förstod en man vid namn Carl Aller redan 1877 då han startade Allers förlag och gav ut tidningen Illustrerad Familj-Journal, som senare bara hette Allers. Idag ger förlaget ut 28 tidningar

Typ papper är en blogg om tidningar och magasin, svenska och utländska. Men det kommer handla om annat också. Cigarrer kanske, vem vet... Och den utlovade dekadensen brukar ju komma av sig själv. Såg till exempel årets första julgran igår. Blev låg som fan. I alla fall så är jag tillbaka i blogg-träsket i en sprillans ny kostym.

Väl mött,

Tom Sörhuus