Tokyo x 3
Tre skruvade porträtt av tre skruvade regissörer. Precis som väntat liknar Tokyo inget man sett av staden tidigare på film.
Tokyo
Av: Michel Gondry, Leos Carax, Joon-Ho Bong
Med: Yu Aoi, Jean-François Balmer, Ayako Fujitani, Teruyuki Kagawa, Ryo Kase, Denis Lavant m. fl.
Betyg: 4
Michel Gondry har en fantastisk produktion bakom sig som musikvideo-regissör. Hans tre långfilmer har varit fantastiska de med på sitt sätt. Men som jag bloggat om tidigare anser jag att kortfilm är det perfekta formatet för det visuella geniet Gondry. Tydligen kallas hans filmkonst ibland för AD-humor. Jag har ingen kommentar till detta.
I Gondrys Tokyo-bidrag är i alla fall det mesta sig likt: Lowbuget-effekter, i minsta detalj genomtänkt rekvisita, och knäppa men roliga idéer. Till exempel förvandlas huvudpersonen mot slutet av filmen till en stol. (AD-humor?)
Leos Caraxs film är också humoristisk fast på ett annat plan. Mer bisarr: En ytterst motbjudande människovarelse tar sig upp från Tokyos kloaksystem och löper amok bland skräckslagna Tokyobor. Till slut åker han fast och en fransk advokat tycks vara den enda som kan tolka grottmannens bestialiska läten. Bland det sjukare jag sett på länge.
Joon-Ho Bongs tolkning av Tokyo är betydligt mer poetiskt: En man har inte varit utanför sin perfekt ordande lägenhet på tio år. Hans vardag består av ritualer, som till exempel att beställa hem pizza. Pizzakartongerna har han noggrant staplat längs väggarna. På tio år hinner det bli det några stycken. En dag är pizzabudet oväntat en kvinna. I ögonblicket då pizzan överlämnas inträffar en jordbävning i staden. Det skakar om mannen i dubbel bemärkelse och frigörelsen står för dörren.
Enskilt och som helhet är Tokyo stor filmunderhållning. En värdig avslutning på Stockholms filmfestival för min del. Typ papper övergår nu till business as usual.
Tokyo
Av: Michel Gondry, Leos Carax, Joon-Ho Bong
Med: Yu Aoi, Jean-François Balmer, Ayako Fujitani, Teruyuki Kagawa, Ryo Kase, Denis Lavant m. fl.
Betyg: 4
Michel Gondry har en fantastisk produktion bakom sig som musikvideo-regissör. Hans tre långfilmer har varit fantastiska de med på sitt sätt. Men som jag bloggat om tidigare anser jag att kortfilm är det perfekta formatet för det visuella geniet Gondry. Tydligen kallas hans filmkonst ibland för AD-humor. Jag har ingen kommentar till detta.
I Gondrys Tokyo-bidrag är i alla fall det mesta sig likt: Lowbuget-effekter, i minsta detalj genomtänkt rekvisita, och knäppa men roliga idéer. Till exempel förvandlas huvudpersonen mot slutet av filmen till en stol. (AD-humor?)
Leos Caraxs film är också humoristisk fast på ett annat plan. Mer bisarr: En ytterst motbjudande människovarelse tar sig upp från Tokyos kloaksystem och löper amok bland skräckslagna Tokyobor. Till slut åker han fast och en fransk advokat tycks vara den enda som kan tolka grottmannens bestialiska läten. Bland det sjukare jag sett på länge.
Joon-Ho Bongs tolkning av Tokyo är betydligt mer poetiskt: En man har inte varit utanför sin perfekt ordande lägenhet på tio år. Hans vardag består av ritualer, som till exempel att beställa hem pizza. Pizzakartongerna har han noggrant staplat längs väggarna. På tio år hinner det bli det några stycken. En dag är pizzabudet oväntat en kvinna. I ögonblicket då pizzan överlämnas inträffar en jordbävning i staden. Det skakar om mannen i dubbel bemärkelse och frigörelsen står för dörren.
Enskilt och som helhet är Tokyo stor filmunderhållning. En värdig avslutning på Stockholms filmfestival för min del. Typ papper övergår nu till business as usual.
Kommentarer
Trackback
