Typ papper

Det händer att jag får frågan vad jag tycker om modetabloiden Rodeo. Brukar svara att man får mycket papper för pengarna, eller snarare mycket papper för besväret att släpa sig ner till exempelvis Pet Sounds och plocka ett gratisex. Formatet och blädderkänslan är tilltalande.

Blir nyfiken då jag läser rubriken "Fetischer" på omslaget. Dessvärre hittar jag inte mycket matnyttigt om fetischer, så när som på en intervju med Alexander Bard. En upplyst man måhända men som snackar en hel del skit också.

Det råder ett missförstånd att snygg och stilren form måste innebära en svårläst typografi. Acne Paper är skräckexemplet även om man styrt upp läsarvänligheten något i senare nummer. Rodeo har gått i samma fälla och satt brödtexten i ett typewriter-typsnitt i en punktstorlek som kräver minst dubbla läsglas. Dock gillar jag de stora stencilerade siffrorna i paginerigen som skapar en bra dynamik mot den tunna brödtexten.

Kan inte låta bli att plocka fram ett nästan 20 år gammalt ex av Interview och jämföra tidningarna. (Samma format och tveklöst inspirationskällan för både Rodeo och Acne Paper.) Den främsta skillnaden är att artiklarna i Interview är fullt läsbara men formen ändå betydligt vassare, nästan fulländad i rubriksättning och komposition. Det jag försöker säga här känns inte bra alls. Det var bättre förr. Hmm.


Originalet