Typ papper

Foto Tom

Musikhybrider brukar inte alltid uppskattas av puritaner. Därför kom varken blues-farbröder eller rockabillys till Debaser igår för att lyssna på Jon Spencers nya projekt Heavy Trash. Det var kanske synd för benämningen visade sig vara lite missvisande mot hur det verkligen lät på scenen. Snarare handlade det om en klassisk "back to the roots". Jon Spencers och Matt Verta-Rays rötter är blues och rockabilly. Fast det är förstås coolare att lansera sig som något indie-nytt om det går. Och mindre vitala tillbakablickar har man definitivt hört.

Stundtals låter det som om bandet trots allt hittat en nisch som skulle kunna vara Heavy Trash. Verta-Rays gitarr är smakfullt balanserad men ändå hårt distad och kompet med den obligatoriska ståbasen genererar ett energiskt grov som är svårt att stå still till. Spencer själv finns i centrum och kryddar den puttrande grytan med karaktäristisk vibratosång och kanske några nyinövade mikrofon-poseringar som matchar en 50-tals-frisyr med pomada.

Tyvärr tappar konserten tempo när Spencer vill berätta en lång historia till bakgrundskomp om en gammal flickvän. Det är en typisk bluesgrej men det känns som om han för en stund vill vara mer Tom Waits än Muddy Waters. Historien är dock inte så pass fängslande att man orkar lyssna uppmärksamt i 10 minuter. Det repar sig emellertid för att sedan åter tappa och komma tillbaka.

En musikalisk knock hade känts bra igår kväll men så blev det inte. En örfil möjligtvis. Trots det är Heavy Trash ett intressant projekt och Jon Spencer en sann bluesman och artist. Man ska inte heller räkna bort det finska förbandet The Micragirls som levererade charmig gladpunk och förtjusande kattsång i en låt. Mjau.


Foto Tom