Typ papper

Carrie Underwood, något så ovanligt som en bra tacktalare

SVT sände i julas CMTs årliga gala där priser delas ut till årets countryartister inom olika kategorier. Där var tacktalen lika väl regisserade som programledarens klänningbyten. Kanske var vinnarna så självklara att de hunnit repa på talen. Men varför skulle de egentligen behöva det? Vi talar ju om professionella artister med stor scenvana. Att trots euforisk glädje kunna samla ihop sig och säga något icke-pinsamt borde inte vara den svåraste saken i världen. Det verkar det emellertid vara för många svenska artister. Grammisgalan på TV4 satte igår nytt bottenrekord.

Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på EMD, Grammisvinnare av årets låt. Men efter gruppens tacktal vill jag aldrig mer se dem, troligtvis inte heller höra dem igen. Även Anna Ternheims tacktal frambringade rysningar, och Robyn är så käck i sina tal att man baxnar. Sämst var nog Salem al fakirs anekdot om fjolårets seger, som (säkert orättvist) framställde honom i en jobbigt självgod dager.

När man tänker efter så är dessa tal helt meningslösa. För vem bryr sig egentligen? Befria artisterna och tevetittarna från tacktalsplikten i framtidens galor. Varför inte börja redan med Idrottsgalan den 19 januari.