Typ papper

Har signat upp mig på en replokal på Fryshuset. Kan se mig själv sitta i fiket och minnas det gamla Fryshustet (det riktiga) som låg i Norra Hammarbyhamnen. Egentligen är det inte så mycket att prata om. Det fanns en mycket speciell lukt som präglade hela bygget - lukten av fryst gris gissar jag. Inte så angenäm. I alla fall har jag alltid gillat "Frysens" idé. Känns kul att vara tillbaka.

Ett SL-kort är frihet. Man slipper smsbiljett och skrynkliga ansikten från spärrvakter och busschaufförer. Man kan också åka Djurgårdsfärjan till Söder gratis. Det är vad jag ska göra nu.

Hade inte tänkt skriva om konserten men Håkan Hellström överraskade mig.



I början på 90-talet, då fenomenet Håkan Hellström formades, var jag musikaliskt långt från den svenska indiescenen. Jag befann mig inte ens på samma kontinent.

Det är vanligt att musikrecensenter tar upp Håkans Hellströms år i bandet Broder Daniel under 90-talet. Jag har nog hört fler personer vittna om en kultförklarad BD-spelning på Tranan, än vad den lilla lokalen i verkligheten rymmer. Själv har jag ett vagt minne av att jag hörde Kent spela på Hyndans hörna, ett hak som låg vid Kornhamstorg i Gamla Stan. Det kan ha varit 1993. Fast några riktiga bevis kan jag knappast lägga fram. Hur som helst var det nog det närmaste jag kom den svenska indiescenen där allting började.

Idag, snart 20 år senare, är Håkan Hellström en av våra största artister och en publikmagnet. Redan tidigt på morgonen såg jag unga tjejer köa utanför Gröna Lund för en plats längst framme vid scenen.

Håkan Hellström förtjänar sin stora publik. Från första ton är scennärvaron hög och man köper hans poplyrik, där jag tycker mig höra både Morrisey och Springsteen någonstans långt borta. Precis som The Soundtrack of Our Lives har Håkan och bandet ett eget sound i vilket möjligtvis saxofonen dominerar lite för mycket.

I slutet av konserten drar Håkan Hellström (i konkurrens med tjut från berg-o-dalbanorna) historien om hur genombrottet Känn ingen sorg för mig Göteborg kom till. Det låter som om det är första gången han gör det. Det är det förstås inte. Bara en sann artist bemästrar den konsten.

Betyg: 4
Bäst: En midsommarnattsdröm, Tekopparna (den enda attraktionen värdig en vuxen man).
Sämst: Tyrol (utan att ens ha varit där). Bara ordet är obehagligt.

En sak är säker: Medelåldern på publiken kommer vara betydligt yngre än sist. Kl 20.00 på Gröna Lund.

Regnet hängde i luften men The Soundtrack of Our Lives tillät inte himmeln att gråta över Gröna Lunds stora scen. Scenen som är klassisk men också ganska trist i en omgivning av avancerad berg-och-dalbane-mekano, som numera delvis är igång under konserten. Det kan inte vara enkelt att spela musik under sådana fasansfulla omständigheter.

Konserten börjar också knackigt och Ebbots lätt förvirrade mellansnack känns inte som ett gott omen. Men efter bara ett par låtar trissar bandmaskineriet upp på en högre växel och Ebbot Lundberg & Co levererar rock som bara ett band med många gig i ryggen kan.

The Soundtrack of Our Lives börjar bli veteraner och drar musikaliskt mot ett hårdare och råare sound än i bandets begynnelse. Jag kan tycka det är bra, fast samtidigt sakna mystiken och uppbyggnaden som finns i låtar som exempelvis den mycket stämmingsfulla Jehova sunrise.

Gruppens sista spelning på sommarturnén avslutas med några inspirerade extranummer. Och hade det inte varit för Grönan och en ganska mogen (läs stillsam) publik, hade man nog velat smasha en gitarr eller kanske välta ner trummorna från podiet. Men rätt extasnivå infann sig inte riktigt denna kväll.

Betyg: 3
Bäst: Big Time
Sämst: Fritt fall

The Soundtrack of Our Lives spelar på Gröna Lund ikväll. Typ papper och Djurgårdsstaden Media finns på plats.

Fick i dagarna reda på att jag blivit nominerad till Svenska Publishingpriset i kategorin bästa verksamhetstidning. Senast jag blev nominerad till något måste ha varit i en danstävling i 5:an på mellanstadiet. (Min flickvän kan eventuellt intyga att jag stannat i utvecklingen gällande dansen efter framgången.)

Det är därför en tegelsten som lättar när jag nu kan byta upp mig. Vi räknar givetvis med seger på Publishing-galan den 15 oktober.

Ny trend? Cassis grönbetsade spegeldörrar

Det talas om att 70-talet gör stor comeback i Ikeas nästa katalog. Vill du studera en 70-talsinteriör av hög kaliber ska du ta en lunch på legendariska restaurang Cassi på Narvavägen. Du behöver alltså inte åka till värdshuset i Bengtsfors för lite murrig 70-talsinspiration.

Eftersom Cassi har varit konsekvent okänsliga för trender sedan typ 1974 finns där allt ett retromatrum bör innehålla. Som till exempel runda barstolar i galon, figursvarvade karmstolar, vinröda heltäckningsmattor och oranga bordsdukar med mera. Skulle det finnas en stereobänk någonstans i lokalen är den förmodligen gjord i jakaranda.

Det mest positiva är ändå att bokhyllor med böcker i gör comeback. (Vem kunde tippa det?) Och hyllorna ska förstås helst vara mörkbruna.

Ibland måste vissa risker tas...

Väskan. Utan tvekan. Min köptes på en sån där liten biståndsloppis som det kryllar av i London. Pris: fem pund. Ett av mina bättre loppisfynd.

Det pratas ju mycket om procenthalter hit och dit inom livsmedel. Sockerhalten, kakaohalten och inte minst fetthalten. En halt man kanske inte alltid tänker på är romhalten. Nog så viktig. Speciellt för en kaviarälskare som jag.

Abbas senaste tillskott till Kalle-serien heter Kalles Prickiga. Snygg tub och förförisk god. Men hur är det med romhalten egentligen? Minst 50 procent rom bör en äkta kaviar innehålla.

Köp vår Smooth? Debbie & Lasse säljer inte smoothies utan riktig smooth.

I fotograferande stund hann jag inte läsa igenom texten. Vet alltså inte vilken Göran Jonsson vi talar om här. Det skulle också kunna vara ren gatukonst i samma anda som Ernesto Guerra. Maskeringstejpad lapp med namn är effektfullt.

... isJouren. Drinkens bästa vän. Alltid undrat hur det funkar... Måste vara bråda tider nu när stan kokar.




Sankt Jacobs kyrka igår kl. 21.15

Vi har lämnat Alvaret för nu börjar allvaret. Hörs snart.

Still walking (Se trailer)
Av: Hirokazu Kore-Ed
Med: Hiroshi Abe, Yui Natsukawa, Kirin Kiki, Yushio Harada, You, Shohei Tanaka m fl.
Betyg: 4

Om man inte orkar med ännu en gangsterfilm eller vill sätta sig in i Harry Potters värld; man kanske rent av inte känner sig barnslig nog, ska man se Still walking på bio i sommar.

Still walking är hundra procent japansk vardagsrealism men det betyder inte lika med tråkig. Tvärtom. Regissören Hirokazu Kore-Ed skildrar känsligt och humoristiskt en familjesammankomst som egentligen kunde utspela sig var som helst i världen.

Skälet till familjens årliga sammankomst är för att minnas den äldste sonen som gått bort för 15 år sedan. Av förklarliga skäl finns spänningar i luften och föräldrarna verkar ha haft svårt att gå vidare i livet efter sonens död. Stora livsfrågor kommer upp till ytan och de vuxna barnen, en dotter och en son, som anländer till föräldrarhemmet med sin nya fru och hennes barn, är inte helt till freds i situationen där allt kretsar kring deras bortgångne bror. Pappan är en lite butter och pensionerad läkare, mamman charmerande social men samtidigt en nyckfull kvinna.

Japaner är duktiga på den här genren. De har en fin tradition genom regissörerna Yasujiro Ozu och Mikio Naruse. Och trots att egentligen inget särskillt händer finns i filmen en stigande spänning och kittlande nerv som är imponerande. Skådespelarna imponerar också. Speciellt Yoshio Harada som pappan, den grubblande patriarken, som inte vill gå och handla möljk; för vad skulle grannarna säga om "läkaren" sågs med en helt vanlig matkasse i handen?

Hirokazu Kore-edas Still walking är en cocktail mixad med Ingmar Bergman, Ken Loach, Aki Kaurismäki och Wim Wenders kryddad med ett knippe Lars Norén på toppen. Men andra ord: Sommarens törstsläckare heter Still walking.

Det råder lite Madnessfeber här på kontoret och låten Michael Caine går varm. Men vad handlar texten egentligen om? Inte om Michael Caine i alla fall. En kommentar till den då rådande krisen på Nordirland sägs det...

Kanske vet nån?

Det är mycket Madness nu: Hyllat framträdande på Hultsfred. Nya skivan The Liberty of Norton Folgate var nästan overkligt bra (årets comeback utan konkurrens). Dessutom upptäcker jag med förtjusning att jag nyligen befunnit mig på klassisk Madnessmark, utan att veta om det!

The Rise & Fall, skivan från -82 med hiten Our House, föreställer bandet på en kulle i norra London. Just det. Primrose Hill.