Typ papper

Lounge Chair Wood. Med äkta koskinn. Såg ett ex i ett skyltfönster idag.

Lounge Chair

Det går idag knappt att öppna en inredningstidning utan att direkt få syn på en Lounge Chair. I vilken interiör den placeras i verkar inte spela så stor roll. Den är ett säkert kort och en symbol för medveten god smak.

Jag har hört flera skrönor om folk som har hittat en Lounge Chair i sitt grovsoprum, vilket kan vittna om att den inte är påfallande designsnygg i sin utformning. Fast att dumpa en Lounge Chair ska man absolut undvika. Fåtöljen (även utan fotpall) betingar oftast ett värde oavsett skick.

Vacker kan alltid diskuteras men bekväm är den definitivt. Det här är stolen som Ingmar Bergman brukade förmiddagsläsa i ute på Fårö. Två av hans luggslitna exemplar ropades nyligen tillbaka dit på Bukowskis av en norrman med stadig ekonomi. Kanske blir jag en dag en medveten ägare av en Eames Lounge Chair.

(Lounge Chair lanserades 1956 av Ray och Charles Eames Inc.)

Malmgårdsvägen. Det finns inbitna stockholmare som inte vet var den ligger. Men där, på den ganska anonyma gatan på östra Södermalm, ligger Sivletto. Skylten och porten indikerar ett hål i väggen men icke så. Fast först måste man ta sig ner för en krånglig spiraltrappa innan hela härligheten öppnar sig. Gillar man inte 50-talet behöver man kanske inte göra sig besväret. Men för alla andra borde Sivletto vara ett av stans riktiga smultronställen, som säkert platsat i vilken hipp New York-guide som helst om det legat där.

På Sivletto kan man i första hand köpa nya vintage-kläder, fika, få sig en rockabilly-frippa och handla kuriosa. Minst en halv dag bör avsättas för ett besök på stans demin- och pomadaparadis.

När Clara Nunes gick bort efter en misslyckad enklare operation, endast 40 år gammal, grät ett helt folkslag. Så älskad var hon i sitt hemland Brasilien. 

Clara Nunes var en fantastisk sångerska som hann med en hel del trots sin tidiga död. Guerreira, typat med ett skönt typsnitt, är en av hennes bästa skivor och sjungs på português - kanske världens vackraste språk.

På lördag skänker jag dig en speciell tanke, Sankta Clara.

Okej, jag skulle nästan vilja utropa; Äntligen en bra inredningstidning! Och hur kan jag ha missat norska Nytt rom. Förvisso de vanliga Malmsten- och Eamesstolarna osv, men i sammanhang som en vanlig dödlig med normalstor plånbok kan relatera till. Vi ses igen, Nytt rom

I måndags sände SVT en konsert med det jazzorienterade bandet Oddjob.


Oddjob

I jazzkretsar betraktas Oddjob fortfarande som ung och ny jazz. Fast i själva verket är medlemmarna i Oddjob veteraner som figurerat på Stockholms musikscen sedan tidigt 90-tal. Det säger något om tillväxten inom svensk jazz.

Oddjob gav ut sin första skiva 2002 och är lite som ett årgångsvin. De blir bara bättre och bättre med åren. Trumpetaren Goran Kajfeš nämner i programmet gruppen Weather Report som en stor inspirationskälla. WR var ett band som förvisso bytte medlemmar ofta, men som ändå får ses som en av jazzhistoriens få verkliga supergrupper. De hade till och med en radiohit med låten Birdland.

För att nå Weather Reports och för den delen Oddjobs höjder krävs förmodligen just tid. Få grupper kan hålla sams så länge som sju år.

Det finns många motsvarande exempel inom rocken: Stones var som bäst efter sju-åtta år, U2 behövde några skivor på sig, Kraftwerk lika så. Det är tämligen enkelt att lägga av om kreatviteten gått i stå. Men kom då ihåg att man alltid måste tillbaka till ruta ett igen. Det kan gälla för annat än musik också. Bra jobb, Oddjob.

I torsdags avgjordes Publishingpriset. Jag kunde inte närvara men fick ett sms på kvällen som sa. Vi vann!!

Bästa verksamhetstidning blev:



Juryns motivering:
Välgjord och attraktiv med en internationell in-flight-känsla. Utmärkt repro och bra pappersval.

Vann slaget mot Revolver om The Beatles bästa skiva

The Beatles är smarta. Eller kanske snarare de som förvaltar Beatles-katalogen. Originalskivorna kan inte köpas på iTunes och än mindre fullyssnas på via Spotify.

För att hålla intresset uppe för världens största band ges deluxe-remastrade CD-skivor ut mellan varven. Senast löd marknadsföringstricket: "Så här skulle det låta, egentligen ...". Själv lyssnade jag på en nyfixad Help, men kunde inte höra stor skillnad från min nyinförskaffade mono-LP. Skillnaden är dock helt säkert mätbar i något audiofilmått.

I alla fall är nyreleaserna av godo. Men börjar fundera på gruppen igen och plötsligt står man där och bläddrar i skivhyllan för att kolla vilka skivor man har osv.

Typ papper listar The Beatles:


Get back Jojo...

Bästa skiva: Rubber Soul
Bästa omslag: Abbey Road (För att den saknar överflödigt info som gruppnamn och skivtitel.)
Bästa låt: Rain (I hård konkurrens med Paperback Writer.)
Bästa samling: Past masters vol. 2
Bästa look: Paul, under spelningen på taket till Abbey Road-studion. (Första och enda gången som han sett riktigt tuff ut.)

Hemlighetsfulla herrar, Donald Fagen och Walter Becker

Man bör sannolikt vara minst 30-någonting och hyfsat bevandrad i genren jazzpop för att ha en relation till namnet Kid Charlemagne. Namnet är en låttitel och första spåret på gruppen Steely Dans underskattade skiva The Royal Scam från 1976.

Låten tillhör Steely Dans mer funkiga alster och texten är typsik Steely Dansk, det vill säga relativt svårtolkad för alla som inte ingår i författarna Fagen och Beckers närmaste krets. En tröst kan vara att inte särskilt många har fått den äran under årens lopp.

Men av en händelse fick jag i veckan nys om att texten, som ytligt verkar handla om LSD och 60-talets San Francisco, har en verklig förebild. Kid Charlemagne heter egentligen Charlemagne Palestine och var (är?) en pianist och multikonstnär med smak för lite starkare röka som hängde med Fagen och Becker i New York i mitten av 70-talet.

För ett die-hard Steely Dan-fan (det finns många) vågar jag påstå att detta är sensationell information. Men inte nog med det. Jag kan också avslöja att denne man, Charlemagne Palestine, också medverkat i en svensk kortfilm om vår egen store skald Carl Jonas Love Almqvist.

Vi kan alltså nu lyssna på Bernard Purdies medryckande trumgroove i Kid Charlemagne med full access till de klassiska stroferna: Get along Kid Charlemagne. Get along ...

Tack D för källan.

Lappen med det tydliga budskapet satt i hissen till en vårdcentral.

Jag var helt säker på att den första jag skulle känna igen när jag kom in på mässan var Göran Greider. Vet inte varför. Och visst blev det så. Fast i egenskap av en pappfigur i fullskalig storlek. Det var på Albert Bonniers förlags område tror jag.

Göteborgs bokmässa är paradiset för en pappersälskare. Det är nästan omtumlande att gå omkring bland alla avdelningar och montrar där allt, verkligen allt, inom bokväsendet finns representerat. Men här finns också tidningsförlag, organisationer, små gillen och till och med en penntillverkare på plats.

Kl. 23.56 var jag tillbaka på Centralen med fyra kassar fyllda med, ja gissa... Det finns hopp kära pappersvänner.

Mässan i korthet:
Bäst: Papper, papper, papper.
Sämst: Att det inte fanns så många soffor/fåtöljer att softa i.
Roligast: Aftonbladets piprökande fiskargubbe ovanför debattscenen.
Gladast: Johan Ehrenberg, efter det att jag signat upp mig på en ETC-prenummeration.
Tröttast: Jag, när klockan ringde 04.45 på torsdagsmorgonen.

Imorgon kommer jag hem från Göteborg och bokmässan. Jag har inte åkt än. Men kommer vara på plats när mässhallarna öppnar kl 9.00. Spanien är årets tema.

Efter att ha klagat en tid över objudna gäster under diskbänken kom värden idag äntligen ner med katten. Fast ingen riktig katt, utan en electrokatt. Så smart. Så meningslös. Möss är inga dumma djur.

Efter en klassfest (lyckad) behöver man lite lugn och ro. Finns inte så mycket att fästa blicken på. Kanske upplevde vi årets sista sommardag.

De flesta av oss har inte setts sen muren föll. Det är med en blandning av skräck och förtjusning som jag ikväll beger mig till en krog i våra gamla kvarter på Östermalm. Jag ska på middag med min gamla mellan- och högstadieklass.

Bara en exklusiv liten skara har sett det redan mytomspunna klippet. Upphovsrätt hindrar mig från att visa det här. Kan bara säga att 40-kalaset, som alltså slutade med ett magiskt jam, var så bra en fest kan bli. Tack Alex för dokumentationen.

Imorgon ska jag på 40-årsfest. Min första tror jag. Det sägs att 40-kalas brukar vara de vildaste av alla. Man känner att det kan vara sista gången kanske. Jag vet redan vad jag ska ha på mig och vilken knut slipsen ska ha. Innan tänker jag ta mig ett varmt bad. Om det nu är sista partyt bör man vara på topp.